Tre exempel

I en tidigare bloggpost påstod jag att det finns album där inte en enda bit var dålig. Jag hävdade samtidigt, att bitarna förvisso kunde vara olika bra men att ingen var kass. Nu kräver vän av ordning att jag skall upp till bevis. Således nämner jag tre förträffliga album där alla bitar var mer eller mindre bra - och ingen var dålig.

Leonard Cohen: "Ten new songs"
Miles Davis: "Kind of blue"
Bruce Springsteen: "Darkness on the edge of town"

En inspelning som kommer att gå till historien

I dag har det skrivits musikhistoria. Jag stöttade en kompis när han spelade in sin tolkning av en känd Dylan-låt, med kompisens svenska text. Jag sjöng samtidigt och samma stämma. Vi satte den på första tagningen. Det blev visserligen lite fel på ett par ställen, men så kan det bli med Dylan också. Ni kommer att få höra talas om denna inspelning - det kommer att bildas myter kring den. Ungefär som det bildades myter kring inspelningen av Miles Davis' "Kind of blue".

Ingen falsk blygsamhet här, inte.

Ännu en etikett

Kolla även Miles Davis. Det kommer mera... Jag är framme vid maj 2007 nu.

Runt midnatt

I dag är det 56 år sedan Miles spelade in "'Round Midnight" i studion i New York. Då var hans medmusiker Sonny Rollins (tenorsax), Charlie "Chan" Parker (tenorsax), Walter Bishop (piano), Percy Heath (bas) och Philly Joe Jones (trummor). Hur vet jag det? Jo, tack vare Bill Coles biografi (1976), där alla inspelningar t.o.m. "Lonely Fire" från 1972 listades.

Det här klippet verkar vara från en konsert i Stockholm 1967. Om vi skall tro informationen på YouTube var medmusikerna då Wayne Shorter, Herbie Hancock, Ron Carter och Tony Williams. Sämre band kunde man ha. Vid den tiden var jag alltför ung och grön för att kunna fatta storheten i detta. Mognad tar tid.

Fruktbara samtal

Glenn Gould föraktade improvisationer, Miles Davis var en improvisationernas mästare, Bob Dylan gör hela tiden nya versioner av sina låtar. Själv agerar jag - utan andra jämförelser i övrigt - utifrån ett misch-masch av dessa tre attityder. Jag vill vara väl förberedd men samtidigt kunna improvisera - och jag vill inte upprepa mig.

Trots detta - eller kanske ändå inte trots det - hävdar jag nu följande. De mest intressanta samtal och diskussioner som jag har varit inblandad i har varit sådana som inte var ett dugg planerade. De var i en mening inte alls förberedda. Men ingen av oss inblandade var ju ett tabula rasa. Vi hade våra bakgrunder och erfarenheter - så i en annan mening var vi väl förberedda. Vi gav oss s.a.s. inte ut i vildmarken utan vare sig karta eller kompass. (Och det gjorde inte Miles Davis heller...)

De mest intressanta meningsutbytena uppstår troligen spontant. Om man "sätter upp det på agendan" att man skall ha ett väldigt intressant samtal kl 16-17, så är risken stor att det blir ganska likgiltigt. Intressanta samtal uppstår ofta som överraskningar, ibland t.o.m. när man minst anar det.

Därmed inte sagt att förberedda samtal inte kan vara intressanta. För att återgå till Glenn Gould: han intervjuade sig själv om sig själv - och det blev mycket intressant. "Vanliga" två-persons-intervjuer som föreföll vara oförberedda var i själva verket noggrant planerade av GG.

Det är nog också så, att de mest intressanta diskussionerna uppstår vid matbordet. Det verkar vara så, att man skall vara upptagen med att äta och dricka för att samtalet skall bli extra givande. Just det inträffade vid vårt matbord i dag. Det gick då också upp för mig, att dagens ungdomar antagligen är klart mera mogna och förståndiga än vad jag och mina jämnåriga var när vi befann oss i den åldern. "Glöttar nuförtiden"...

Mera vinyl

Skivmässa i dag. Det blev nästan s.k. köpfest. Så här kompletterade jag min samling vinylplattor denna dag:

och så denna:
och så denna:

och så denna:

och så denna:

och så slutligen denna:

(Scannat omslag - därför det udda formatet.)
Nu gäller det bara att skaffa en bra grammofon - nu när den gamla trotjänaren har lagt av för gott.

Miles x 2

Du kommer aldrig undan Miles. Han var inte världens lättaste person att intervjua. Det får vi se prov på här. Två klipp från 1990 (Han dog 1991) som visserligen inte ger så där hemskt mycket intressant information och det är dessutom ganska dålig bildkvalitet. Intervjuaren var i mina ögon inte mer än medioker. Men här har i alla fall Miles precis svarat på frågan hur han kom ut ur sitt tunga heroinberoende. "I looked in the mirror one day..." Det kan man väl kalla ett coolt svar. Och i det andra klippet förklarade han bl.a. varför han inte gillade amerikanska kvinnor.Han tyckte de var oäkta och uppträdde som om de var med i någon TV-serie. Say no more. Jag har svårt att tänka mig någon mera rakt-på-sak musiker och samtidigt ikon för andra halvan av 1900-talet än just Miles Davis.

Några tycker säkert att han var helt odräglig och omöjlig att stå ut med. Men jag kan inte låta bli att gilla honom. Jag diggar den där attityden: "Jag tar ingen skit. Jag vet att jag är fruktansvärt bra på det jag håller på med." Jag gillar den särskilt om det stämmer med verkligheten. Och när det gäller Miles Davis så stämde det med verkligheten. Ingen annan trumpetare i musikhistorian hade så stark personlig aura och integritet. Kanske inte ens någon annan musiker över huvud taget. Miles Davis var ett unikum ut i både fingerspetsarna och tungspetsen.

En simpel ödets nyck - från Bob till Miles

Det är så typiskt Bob Dylan. Man kan aldrig vara riktigt säker på var man har honom. Och när det gäller honom älskar jag det. Men jag kan finna det jobbigt hos vissa andra personer.

Här följde han inte sin egen text. Det är kanske bara han själv som vet hur han kom på den här alternativa texten. Hittade han på den medan han stod där? I så fall var det imponerande.

Det här visar bl.a. att han hade ett väl utvecklat sinne för små hyss. Att stå på samma scen som Dylan och försöka hänga med i alla svängarna kräver en viss uppmärksamhet - "fokus" heter det visst. Det visar också, att en Dylantext inte är så definitiv som vi väl ofta vill ha den till. Om mästaren själv kan byta ut några ord här och några ord där, så kan det inte vara så heligt med den exakta ordalydelsen - i hans ögon.

Det, menar jag, tyder på en helt oerhörd kreativitet: att man efteråt går in och ändrar i en skapelse som man redan har lämnat ifrån sig i färdigt skick. Mina tankar går inte helt osökt till Miles Davis. Jag menar, att både Dylan och Davis hade detta makalösa krav på sig själva att icke upprepa sig. Det kan vara så, att Miles Davis egentligen aldrig gav samma konsert två gånger - och det samma gäller kanske för Bob Dylan. Starkt!

Miles runt midnatt

Passar alltid bra - inte bara vid midnatt:

Det måste ha varit ett minne för livet att ha suttit där när det begav sig. Och ingen kunde väl ana vad som komma skulle...

Åter till Miles

Man kommer aldrig undan Miles Davis. Jag förmodar, att han var den enskilde person som förändrade den moderna musikhistorien mer än någon annan. Om vi hade kunnat fråga honom, så skulle han säkert ha hållit med.

Den här biten är hämtad ur albumet "Sketches of Spain" - ett av de album han spelade in tillsammans med ett annat musikaliskt geni: Gil Evans. Om du trodde, att Miles aldrig var någon duktig musiker utan bara väldigt stöddig och slängd i käften... Då trodde du fel.

Världens bästa självbiografi

Det här är världens fräckaste, tuffaste och coolaste självbiografi. Med en oefterhärmlig stil berättade Miles sitt livs historia för Quincy Troupe. Den enda andra självbiografi som kommer i närheten när det gäller attityd är Charles Mingus'. Jag bloggade en gång tidigare så här om ett avsnitt ur denna här avbildade bok.

Det finns en fortsättning på den storyn. Under den pinsamma tillställningen med presidenten och de andra högdjuren fick Miles "spader", för att formulera det milt.

"Då vi gick sa jag till Cicely, [Hans dåvarande fru - min anm.] 'Ta aldrig mer med mig på nån sån här skit i hela ditt jävla liv och få mig att tycka synd om vita. Jag vill hellre att hjärtat pajar när jag gör nåt annat än att det ska paja när jag gör nåt så här jävla trist. Låt mig köra in i en buss med min Ferrari eller nåt.' Hon sa ingenting. Men man, jag ska aldrig glömma synen av hur hon grät då Ray [Charles - min anm.] lyssnade på alla dom blinda och döva ungarna från Ray Charles School i Florida när dom sjöng, och hur dom vita tittade på Cicely och försökte bestämma sig för om dom borde gråta eller låtsas eller nåt. När jag hade sett det, viskade jag till Cicely, 'Vi sticker härifrån så fort den här skiten är över. Du klarar den här sortens skit, jag gör det inte'." (s. 424)

Det citatet, mina vänner, säger en hel del om vilken typ av bok detta är. Det är rakt på utan inställsamma försköningar. Att vara likgiltig inför denna bok är inte rimligt. I så fall har man ingen själ.

Tutu

Miles hyllade en biskop.

Miles på Isle of Wight

Självklart såg jag och lyssnade på Miles Davis-programmet på TV i går kväll. Han var, är och förblir i evighet en av musikhistoriens största giganter. Till min lycka såg jag att hela konserten på Isle of Wight 1970 ligger ute på You tube, uppdelad i fyra bitar. Vilken makalös konsert! Magi! Snillen spekulerar!

Det är nog som Keith Jarrett sade i intervjun som finns med här: dessa 37 minuter sammanfattar hela jazzhistorien. Om du har tid att lyssna på hela konserten, så gör det! Något som slog mig när jag kollade den på TV, var att basisten Dave Holland och trummisen Jack De Johnette gjorde veritabla hästjobb båda två. Det var, kan man påstå, de som höll skeppet flytande. De skapade pulsen kring vilket allting kretsade.

Och Miles klev fram och "levererade" det ena geniala infallet efter det andra. Hur han lyckades leda bandet och få medlemmarna att spela som han ville är för mig en gåta. Han verkade ju knappt leda dem över huvud taget. Kanske var det hemligheten med den kreativa miljön han skapade: han lät dem själva komma på vad som skulle låta bäst. Han kunde t.ex. ingripa när något riskerade att låta ankskit - då blåste han en ton som gjorde att det i alla fall lät rätt! Hur som helst, jag vill sammanfatta hans sätt att spela med ett ord: Oemotståndligt!

Coltrane efter Davis

Kom att tänka på John Coltrane. Du kan digga honom här. Det är han som spelar saxofon - efter Miles Davis' fräcka början. Och han gör det med den äran. Det är inte av ingen anledning alls som detta är grymt viktig jazzhistoria. "So what" ingick ju - som många vet vid det här laget - i det magnifika Miles-albumet "Kind of blue".

Men jag återkommer - ständigt! - till Miles: så otroligt fräckt spel! Ibland kunde han blåsa två toner och ändra "feeling" med hjälp av dem. Han var fenomenal på det: att med minimala medel uttrycka mycket. Ingen är hans jämlike därvidlag.

Strålande solo

En nödvändig ägodel. En stor stämningsskapare. Ett exempel på genialt mästerskap.

Vad skall jag skriva om detta dubbelalbum? Finns det ord att beskriva något så oerhört musikaliskt vackert? Det blir ungefär som att i ord beskriva en fantastiskt vacker solnedgång. Orden kan inte skapa en rättvis bild.

Jag minns första gången jag hörde första sidan av detta verk. (Första delen, på c:a 26 minuter, av konserten den 24 januari 1975.) Det måste ha varit någon gång i början av 80-talet som jag gjorde det. Det var omedelbar kapitulation. Något så egensinnigt och gripande och känsloladdat och skickligt och genreöverskridande hade jag aldrig tidigare hört. Att sätta en etikett på den här musiken känns fjantigt, infantilt, obegåvat, inskränkt etc. Tänk att bara sätta sig ned vid en flygel och improvisera fram något som detta! Jag tror jag skulle kunna ge bort hela min skivsamling bara för att kunna spela som Keith Jarrett gjorde i Köln den 24 januari 1975.

Kom också ihåg att hans karriär tog fart hos Miles Davis. Denne Miles hade otvivelaktigt en makalös förmåga att samla stora begåvningar runt sig.

Miles ännu en gång

Det var den här live-dubbel-LP:n som definitivt gjorde mig till ett Miles Davis-fan. Sedan dess har jag varit i olika stark grad intresserad av hans musik. Se t.ex. detta. För mig har han alltid betytt ett långfinger i luften åt allt uppblåst och fisförnämt. Hans självbiografi är lika uppkäftig som hans musik.

OK, jag medger: jag "begriper" inte alltid hans musik. Men jag låter mig medryckas. Det finns Miles-låtar som jag bara inte kan sitta stilla till. Hans musik fungerar ibland som terapi - så är det bara. Man blåser ut hjärnan på allt möjligt bråte. Så var det - och är fortfarande - med detta dubbelalbum. Så makalöst avancerat spel som sannerligen sätter musikerna på väldigt tuffa prov.

Den här recensionen säger en hel del. Mina favoritlåtar? "Sivad", "What I say", "Funky tonk" och "Innamorata".