Ännu ett mästerverk

Sedd:

För mig är det klart: Lars von Trier är nu världens mest intressanta filmregissör sedan flera år tillbaka. Han är i en klass för sig när det gäller att filmiskt ställa allmänmänskliga och samtidigt interpersonella problem på sin spets. Ingen kan "röra om i grytan" som han. Ingen medveten människa kan förhålla sig helt likgiltig inför hans filmer. Att han är ett geni borde vara uppenbart.

Antichrist har fått väldigt blandade recensioner - vilket du lätt kan se här. Hur man kan ge den så låga poäng som 1 och 2 är otroligt. De recensioner som jag finner mest adekvata är DN:s, Russins och SvD:s.

Några rader om "Riket II"

Sedd igen:

Betyget känns självklart. Det måste bli en femma på en femgradig skala. "Riket II" blev en helt makalös TV-serie. När man har sett den, så kan man inte gärna ifrågasätta Lars von Triers geni. Den här TV-serien sopar banan med nästan allting annat. Det må så vara att jag inte begriper allting i handlingen, men jag är inte dummare än att jag förstår detta faktum: "Riket II" är en genial serie. Och Ernst-Hugo Järegård var vansinnigt bra i sin galna roll.

Lars igen

Det här är bra. Så klart.

Ännu mera Lars

Ännu en hänvisning till Lars von Triers senaste film - här. Det är en viktig poäng - allt står inte under vår kontroll.

Äntligen...

Inte kunde jag ana att Karolina Ramqvist skulle formulera det så bra. "I stället får man en kritik som verkar utgå från att en kvinna i en film alltid är en allegori över Kvinnan." Det är just det... Man måste väl för böveln kunna skildra en (1) kvinna utan att påstås skildra ALLA kvinnor eller könet Kvinna?

Några rader om "Lemming"

Sedd:

Det är lite komiskt med kritikers reaktioner på "knepiga" filmer. Filmen "Lemming" måste man rimligtvis räkna som "knepig". Den väcker därför - per automatik, känns det som - väldigt olika känslor och tankar.

Jag misstänker ibland, att kritiker ger oförtjänt höga betyg till saker som de inte riktigt förstår. Hellre än att göra bort sig som lite dumma låtsas de förstå.

Personligen vill jag ge den här filmen en trea på en femgradig skala. Jag vill inte påstå att jag begriper den. Jag tycker, att den spretar för mycket åt olika håll. Vill den vara en psykologisk thriller? Vill den vara en skräckfilm? Vill den vara en fantasyfilm? Vad är dröm och vad är verklighet? Jag hade önskat en mera renodlad film.

Det påstådda obehaget blir inte särskilt obehagligt, därför att de effekter som avsetts att vara skräckinjagande inte blir särskilt skrämmande. Och när det gäller kvinnorna... Jag kommer osökt att tänka på debatten om Lars von Triers påstådda kvinnohat. I denna film framställs kvinnorna som (i alla fall ibland) mycket obehagliga. Åskådarens sympatier hamnar hos den manlige huvudpersonen - ett offer. En annan parallell till Trier är att här förekommer två kvinnofigurer som på något mystiskt sätt smälter samman. Man undrar "Vem är hon nu?". Och Triers "Antichrist" har jämförts med Bergmans "Persona", där man kunde ställa samma fråga - "Vem är hon nu?".

Vidare: denna film har jämförts med Hitchcockfilmer och "Sjätte sinnet" och David Lynch-filmer m.m. Finns det ingen som har jämfört med Ray Bradburys noveller och filmen "Caché"? (Se även denna bloggpost.) Det vore på sin plats.

Till sist: här kan du läsa vad kritikerna tyckte. Det är extra spännande att jämföra vad Moviezine och SvD ansåg.

Ännu mera om Lars

Varför sänks den intellektuella nivån så fort man diskuterar Lars von Triers filmer? Varför generaliserar man å det grövsta och påstår att ett enskilt kvinnoporträtt är en beskrivning av alla kvinnor? Det blir alltså omöjligt att skildra en jävligt osympatisk kvinna - ty då måste man vara kvinnohatare?

Jag tror, att Lars von Trier har en sällsynt förmåga att reta upp folk. Vissa hatar honom, vissa höjer honom till skyarna. Jag tillhör snarast den senare kategorin. Jag menar, att han är en av de alltför få filmregissörer som verkligen har något väsentligt att komma med. Han ställer saker och ting på sin spets, tar ut svängarna ordentligt och tvingar oss att tänka och reagera. Den som förhåller sig likgiltig till hans filmer är antingen ovanligt korkad eller helt känslokall.

Mera om Lars' senaste

Nu dyker den ena intressanta artikeln efter den andra upp i DN angående Lars von Triers film "Antichrist". Här är en och här är en annan. Nu känns det ännu mera angeläget att se filmen.

En annan vinkel

Now we're talking. Det här är klokt skrivet. Maaret Koskinen för ett vettigt resonemang och ställer intelligenta och befogade frågor. Det är mera än vad man kan säga om vissa andra...

Ut flyga orden, tanken stilla står

Detta är ytligt svammel. Jag undrar om skribenterna verkligen har sett von Triers filmer. Nu har jag visserligen inte sett "Antichrist", men jag har sett flera andra filmer av von Trier. Att bunta ihop dem och kalla dem kvinnofientliga är icke intellektuellt hederligt. Hans "Guldhjärta"-trilogi t.ex. ("Breaking the waves", "Idioterna" och "Dancer in the dark") är inte kvinnofientlig. Och kvinnorna i "Riket"? Och den kvinnliga huvudpersonen i först "Dogville" och sedan "Manderlay"? Att avfärda Lars von Triers filmer som kvinnofientliga är ungefär lika lite adekvat och begåvat som att hävda att Ingmar Bergmans svartvita filmer var tråkiga därför att de saknade färg.

"I Lars von Triers filmer är alla kvinnor offer", skrev de. Kvalificerat nonsens! Gör läxan ordentligt i stället för fort och fel.

Filmmusikfråga 3

Nu blir det svårare. Vilken film syftar jag på med detta exempel? Det förekommer en liten snutt av den här biten i filmen.

Om du vill ha en ledtråd - som kanske inte är till mycket hjälp - så får du läsa min kommentar.

En röst i öknen

Jag kollade besöksstatistiken. Intresset för den här bloggen minskar. Bryr jag mig? Inte nämnvärt. När jag ser i Bloggportalen vilka bloggar som har flest besök, så är jag närmast stolt över att inte ha många besök på den här bloggen. Jag vill inte vara i det där sällskapet.

Jag tror, att intresset för min blogg har dalat därför att ni läsare inte riktigt vet var ni har mig. Det trivs jag utmärkt med. Ni skall inte vara säkra på vad jag kommer att tycka eller tänka om allt möjligt. Jag vill vara paradoxal, jag vill vara motsägelsefull. Själva livet är paradoxalt och motsägelsefullt. Jag är kristen och jag är "vänster". Jag gillar sex och jag gillar retreat. Jag gillar klassisk musik och jag gillar punk. Jag gillar Stanley Kubrick och jag gillar Lars von Trier. Jag gillar Dostojevskij och jag gillar MAD. Jag gillar gourmetmat och jag gillar bacon med ägg. Högt och lågt, fint och simpelt, det lågmälda och det eldiga - många kontraster kan jag älska. Är det så svårt att greppa? Skrämmer det bort dig? Blir du osäker, lille vän?

Ytlig eller djup?

Ola med bloggen "Fula fula ord" antydde här att det kan vara ytligt att vara intresserad av böcker, film och musik. Då gick min reptilhjärna i gång och jag kände mig tvungen att protestera. Men nu har jag lugnat ned mig och föroppningsvis kommit fram till en klokare hållning. Låt mig därför vika ut mig en aning. Jag har tidigare bloggat om tänkande t.ex. här, men nu är det läge för att återkomma till ämnet.

Frågor man kan ställa sig är t.ex. följande (Mina svar inom parentes).
- Kan man vara djup utan att vara filosof? (Ja)
- Kan man vara filosof utan att vara djup? (Njae?)
- Kan man syssla med kultur utan vara djup? (Ja)
- Kan man vara djup utan att vara kulturell? (Ja)
- Kan man syssla med humaniora utan att vara djup? (Ja)
- Kan man vara djup utan att ägna sig åt humaniora? (Ja)
- Kan man vara väldigt intelligent utan att vara djup? (Ja)
- Kan man vara djup utan att vara väldigt intelligent? (Nej?)
- Kan man vara mycket kreativ utan att vara djup? (Ja)
- Kan man vara djup utan att vara kreativ? (Ja)
- Kan man vara naturvetare utan att vara djup? (Ja)
- Kan man vara djup utan att vara naturvetare? (Ja)

Svaren är inte självklara. Man kan även fråga sig t.ex.
- Är man djup om man sysslar med yoga?
- Är man djup om man sysslar med meditation?
- Är man djup om man är hinduist/buddhist/taoist?
Mitt svar på alla de frågorna är: Nej, inte per automatik.

Men den första frågan man bör ställa sig i det här sammanhanget är rimligen:
- Vad innebär det att vara djup - till skillnad från ytlig?
På den frågan försöker jag svara:
- Man är djup om och när man går under ytan - om man s.a.s. borrar sig ner under det för de allra flesta uppenbara och visar fram något tidigare dolt och obekant. Man kan även visa något på ett tydligare, klarare och/eller mera pedagogiskt sätt än tidigare.

Kan det duga som en preliminär definition? Om vi utgår från den definitionen, kan vi då ge exempel på "djupingar"? Ja, enligt mig var Einstein en djuping. Vincent van Gogh var en annan. Henrik Ibsen var en tredje. Sören Kierkegaard var en fjärde. Lars von Trier är en. Johan Asplund är en. Johan Galtung är en. Tomas Tranströmer är en. Göran Sonnevi är en. Bob Dylan är en. O.s.v. Men jag är inte säker på t.ex. Samuel Beckett, Andy Warhol, Joni Mitchell, David Lynch eller Lars Vilks.

En slutsats man kan dra är i alla fall att intresse för böcker, film och musik inte är ett ofrånkomligt krav.

Manderlay - igen

Jag har påpekat det förut och jag påpekar det igen: Lars von Trier är en av de få nu levande filmregissörer som har något väsentligt att säga. I en tid då vi bombarderas med dynga och drunknar i värdelös desinformation och man kan bli känd utan någon vettig anledning alls o.s.v., så måste vi ha hans filmer - som rening och odling. Han sade i en intervju från Cannes apropå ämnet slaveriet i USA ungefär så här: "Om inte jag skulle säga det, vem skulle då säga det?" Just det! Jag vågar hävda, att ingen annan nu levande filmregissör skulle ha klarat av att göra en lika originell, tankeväckande och kopiöst viktig film som "Manderlay". Ingen kan som han balansera så på slak lina utan att ramla ner och krossas. I händerna på någon annan regissör skulle denna film sannolikt ha blivit ett magplask, ett pinsamt pekoral. Lars von Trier lyfter oss upp mot högre rymder.

Jag har bloggat om denna film tidigare - här. Den är en av de absolut bästa filmer någon någonsin kan se. Lars von Trier är ett geni - om du frågar mig.

Jag måste få upprepa mig ibland när jag verkligen vill nöta in något i mina kära läsare...

Dreyers "Vredens dag"

Sedd:

Jag fick låna Dreyers "Vredens dag" av en snäll kollega. Detta är stor filmkonst. Det känns frestande att bara knycka en del av det jag skrev här. Jag har nu blivit ännu mera övertygad om att Dreyer måste ha påverkat flera andra stora filmregissörer.

Filmen är knappast ägnad att göra dig glad. Den är ungefär så långt bort från "Göta kanal eller Vem drog ur proppen?" som man kan komma. Och det tackar jag för. På den här sidan får filmen en fyra på en femgradig skala. Det känns riktigt. Filmen ställer flera knepiga moraliska frågor och bankar oss inte i huvudet med Det Enda Rätta Svaret. En gammal kvinna blir anklagad för att vara häxa (Filmen utspelar sig på 1600-talet i Danmark) och hon känner sig orättvist behandlad eftersom en annan kvinna som också blev misstänkt för att vara häxa blev benådad. Den gamla kvinnan blir så småningom bränd på bål - men innan dess svär hon att hämnas på den präst som dömde henne till döden. Nu skall jag inte avslöja för mycket, men fortsättningen blir ingen lekstuga. Här flirtar vi inte med publiken i onödan. Lars von Trier har tagit den fallna manteln.

Dreyers "Ordet"

Sedd:

Ett mästerverk. Adjektiven känns slitna. Att kalla denna film av Carl Theodor Dreyer mäktig känns som en plattityd. Att beskriva den som stark och omtumlande känns torftigt. Det här handlar om mycket stor konst. Och ändå: jag kan tänka mig, att det är lätt att göra parodi på den här filmen. Någon gång kom jag på mig själv med att tänka på After shave & Galenskaparna. De gjorde en kortfilm som drev med allt tungsinne och överdramatiserat skådespel i gamla svartvita svenska filmer. Jag tror att den hette "När danskarna kom till byn" och visade hur man kan göra en höna av en liten fjäder.

Men "Ordet" gör man inte parodi på. Då kan man lika väl göra parodi på verk av Michelangelo, Leonardo da Vinci, Shakespeare, Balzac, Mozart, Beethoven m.fl. Fotot är stundtals lika bra som målningar av Rembrandt. Det är långa tagningar med eleganta små panoreringar. Det skulle inte förvåna mig om Fellini och Bergman har påverkats av "Ordet". Det verkar helt uppenbart, att Lars von Trier har gjort det.

Betyg? Det finns olika tycke och smak. Själv ger jag denna film en svag femma. Med lite klippning hade det blivit en stark.

Dagens Lars

Nu får det vara nog med gnäll. Jag piggar upp mig själv med detta:

Jag hade kunnat ge en hel del för att få vara med på den inspelningen.

Lars von Triers "Manderlay"

Sedd:

Fullständig kapitulation. Vilka ord skall jag använda? Vad jag än skulle skriva skulle kännas fattigt och billigt. Men jag måste försöka.

Lars von Triers "Manderlay" är givetvis ett Mästerverk. Hur hade jag kunnat tro något annat? Ett tag medan jag såg filmen tänkte jag ge den en svag femma. Jag tänkte, att den fladdrande handkameran skulle sänka betyget. Men sedan tänkte jag: Varför bry sig om ett skakigt foto? Vad kan man mera begära än ett alldeles förkrossande briljant manus och ett otroligt skickligt genomförande? Betyget kan bara bli ett: Full pott! Den här filmen måste i framtiden nämnas i samma andetag som man nämner de största dramer vi känner till. "Manderlay" står inte på något sätt efter "Kung Lear", "Hamlet", "Macbeth" eller något annat dramatiskt mästerverk. Jag håller med om detta och detta.

"Manderlay" får nästan "Gudfadern" att framstå som en tramsig bagatell. Jag är totalt knockad.

Ett bra hafsverk

Jaha. Nu har jag sett den här:

Det känns lite konstigt. Jag tycker ju, att Lars von Trier är ett geni. Men den här filmen har han väl gjort s.a.s. med vänster hand. Den gav mig inte så värst mycket. Den här recensionen är adekvat. Så: även om Trier inte är i toppform, så gör han filmer som är bättre än genomsnittet.

Lars von Trier nere för räkning

Jag bara hoppas mycket starkt att han kommer ur depressionen snart. Det behövs ett sådant geni som han i filmvärlden. Allting blir helt klart själsligt fattigare utan hans kreativitet och djärva, annorlunda grepp. Jag vill se mera av fantastiska konstigheter som i "Riket", skruvade manus som till "Idioterna", otroliga dansscener som i "Dancer in the dark", gripande känslostormar som i "Breaking the waves" och knepiga moralfrågor som i den makalöst originellt icke-dekorerade "Dogville". Vem annars skulle ha kunnat åstadkomma detta? Lars von Trier måste vara ett geni - och nu är han deprimerad. Shit!