Gammal är äldst...

Det finns några bra versioner med andra sångare/sångerskor, men för mig är originalet ändå bäst. Det måste höras i rösten att det här är en person som har varit med om en hel del. Det blir mera trovärdigt så. Makalös text till en underbar melodi!

Trippel

Häpp! Tre saker om Dylan:
1
och
2
och
3

Dylan - tomte

Yes! Dylan är i sanning en hjälte. Varför tycker jag det? Jo, på grund av detta. Köp alltså hans julskiva!

En inspelning som kommer att gå till historien

I dag har det skrivits musikhistoria. Jag stöttade en kompis när han spelade in sin tolkning av en känd Dylan-låt, med kompisens svenska text. Jag sjöng samtidigt och samma stämma. Vi satte den på första tagningen. Det blev visserligen lite fel på ett par ställen, men så kan det bli med Dylan också. Ni kommer att få höra talas om denna inspelning - det kommer att bildas myter kring den. Ungefär som det bildades myter kring inspelningen av Miles Davis' "Kind of blue".

Ingen falsk blygsamhet här, inte.

Dagens ljudgåta

Vad heter låten?

Bob Dylan Thomas?

Jag fortsätter. Två exempel på nya etiketter: Bob Dylan och Dylan Thomas.

Att råda andra utan att själv vara perfekt

Stefan Einhorn intervjuades i TV4. Han berättade bl.a. att hans barn kunde skratta åt titeln på hans bok "Konsten att vara snäll". Det är tydligen så, att Stefan Einhorn inte ständigt och jämt är snäll. Hur har han alltså mage att skriva en bok med den titeln, kan man undra?

Jo, det går alldeles utmärkt. Det är inget konstigt. Så är det ofta. Ingen har sammanfattat detta fenomen bättre än Bob Dylan i låten "I and I" (på albumet "Infidels"):
"I've made shoes for everyone, even you, while I still go barefoot."
Den raden är så fylld av djup visdom att jag blir tårögd av rörelse varenda gång jag läser den eller hör den.

Så är det även här, i denna blogg. Tro aldrig att jag inbillar mig känna till svaren på alla möjliga frågor. Jag är ibland lika förvirrad som den simplaste byfåne. Men ibland blixtrar det till, kan jag tycka. Och då vill jag ut med det för att få reaktioner.

Så: även om Stefan Einhorn kanske inte är planetens snällaste människa har han sin fulla rätt att ge ut en bok med titeln "Konsten att vara snäll".

Dylan om Dylan m.m.

Den som är intresserad av vad Bob Dylan tycker och tänker om olika ting bör läsa intervjun i tidskriften "Rolling Stone", det nummer som kom ut den 14 maj. Man lär sig alltid något nytt av en Dylan-intervju. Ämnet "Bob Dylan" verkar vara outtömligt.

"Anybody ever say that Duke Ellington was on a Never Ending Bandstand Tour? But critics apply a different standard to me for some reason." (s. 44)
Precis.

"I believe that things are handed to you when you're ready to make use of them. You wouldn't recognise them unless you'd come through certain experiences." (s. 45)
Precis.

"If Dylan had his way (...) Teenagers would go on nature hikes instead of watching YouTube. 'It's peculiar and unnerving in a way to see so many young people walking around with cellphones and iPods in their ears and so wrapped up in media and video games', he says. 'It robs them of their self-identity. It's a shame to see them so tuned out to real life.'" (s. 45)
Precis.

[Om George W. Bush:] "The same folks who had held him in such high regard came to despise him. Isn't it funny that they're the very same people who once loved him? People are fickle. Their loyalty can turn at the drop of a hat." (s. 47)
Troligen sant.

"If film is the ultimate art form, them you'll need to look no further than those films. Art has the ability to transform people's lives, and they did just that." (s. 47) [Apropå de amerikanska filmer som gjordes under John Fords storhetstid - min anm.]
Troligen sant.

"'Scipio, the great conqueror of Hannibal, who says, 'I'm never in such good company as when I'm alone.'' To Dylan, this is ancient folk wisdom to live by. (...) 'A person's solitude is important'" (s. 49)
Precis.

Det är alltid värt mödan att läsa en intervju med Dylan.

Dylan igen

Jag har bara hört två hela låtar från den, men ändå tänker jag: "Den måste jag köpa".

Se hans albumförteckning. Han hade absolut ingenting kvar att bevisa. Och så släpper han ännu ett album som går utanpå så mycket annat. Just nu och sedan tolv år tillbaka verkar det som att han inte kan göra någonting kass eller likgiltigt.

Här kan du läsa vad olika kritiker tyckte. Jag håller nog - än så länge - mest med Expressens recensent.

Favorit i repris

Eftersom det här är så svindlande bra, så måste jag påminna er om det. Hennes röst är kombinationen av sensibelt och sensuellt.

Lite mera om Bob Dylan

Du kommer inte undan Dylan, min vän.

Vad finns det mera att skriva om denne ikon, denne idol, denne hjälte, denne provokatör, denne poet, denne kompositör, denne sångare, denne musiker, detta geni?

Följande blir inte bara en regelrätt recension. Det blir en blandning av recension och fria funderingar.

Faktum är att Heinrich Detering trots allt har en del nytt att komma med i sin bok "Bob Dylan" (Daidalos, 2008). Omslaget avslöjar inget nytt. Vi känner igen hans frisyr, hans solglasögon, hans prickiga skjorta, hans långa naglar, hans nonchalanta uppsyn - som utstrålar ett oerhört självförtroende parat med en kanske spjuveraktig överlägsenhet. På sätt och vis var Bob Dylan den förste punkaren - "never mind the bullocks" hade kunnat vara en rad ur någon av hans sångtexter.

Själv blir jag (förmodligen) aldrig trött på Dylan. Jag skulle kunna lyssna på hans musik varenda dag och ständigt hålla på att läsa någon bok eller någon artikel om honom eller någon intervju med honom. Det var en tidig "greatest hits"-samling (Denna!) som knockade mig för resten av mitt liv.

Det faller sig naturligt att man skriver en Dylan-biografi utifrån de album han gett ut. Så är det även med denna bok. Detering går kronologiskt till väga och betar noggrant av så gott som vartenda album. En del album är så klart inte värda lika stor uppmärksamhet som många andra.

De flesta Dylan-kännare är väl ganska överens om att Dylans bästa album gjordes i mitten av 60-talet, den furiöst produktiva tiden - med den oerhörda kreativa "peaken" där "Bringing it all back home" ("Subterranean Homesick Blues"), "Highway 61 revisited" och "Blonde on blonde" ingår - därefter "Blood on the tracks" (1975) och "Oh mercy" (1989) samt de tre senaste studioalbumen - d.v.s. "Time out of mind" (1997), "Love and theft" (2001) och "Modern times" (2006).

Lika överens är många om att hans värsta "bottennapp" blev "Self portrait" (1970), "Knocked out loaded" (1986), "Down in the groove" (1988) och "Good as I been to you" (1992).

Särskilt tilltalande tycker jag att det är när Detering framhäver samma låtar och texter som jag gärna gör. Så t.ex. har han döpt ett kapitel till "Visioner av Johanna" - kapitlet om dubbelalbumet "Blonde on blonde". Särskilt om den makalösa låten "Visions of Johanna" skriver Redering:
"(...) skildringar av vardagsvärlden ur ett utifrånperspektiv - på ett sätt som saknar motstycke inte bara i Dylans egen tidigare poesi - genom en avautomatisering av tanke- och varseblivningsmönster som gör allt välbekant främmande. In i Johannas visioner och madonnans väntan, mitt i den nattliga mardrömsvärlden och isoleringen, tränger ofrivilliga hågkomster av ett tillstånd som på något sätt är förknippat med lycka, ro, hemkänsla." (s. 76f)

Lika glädjande för mig är det när Redering slår ett slag för "I and I" på albumet "Infidels" (1983): "(...) albumets poetiska (om än inte musikaliska) höjdpunkt. I denna sång knyts den första tematiska tråden ihop med den andra, inledd av "Sweetheart like you". Där introduceras kontrasten mellan en främmande, ofri bindning och uppbrottet till nya horisonter genom en av Dylans coolaste, mest förföriska kärlekssånger, i en helt traditionell erotisk konstellation och draperad som scenerier till en film noir, för att sedan återigen smälta samman med religiösa antydningar: 'It's only one step down from here, baby / It's called the land of permanent bliss / But what's a sweetheart like you / Doin' in a dump like this?' I 'I and I' knyts nu dessa båda trådar samman. I sången, inspelad i bara tre tagningar, berättas om hur den sömnlöse sångaren tar en promenad medan hans älskade sover vidare och drömmer. (...) Han kopplar samman formeln med ett omarkerat Bibelcitat: 'I and I / One says to the other: No man sees my face and lives.' (...) Identiteten förblir en människas yttersta hemlighet; hennes sanna ansikte är ett mysterium precis som Guds anlete." (s. 136f)

Och i texten till "I and I" skrev Dylan: "I've made shoes for everyone, even you, while I still go barefoot". (Fin poetisk bild - om du frågar mig.) Det ser jag som ett slags signum för Dylans hela karriär. Han har till stor del ofrivilligt blivit en sorts terapeut för en hel generation. Men han sitter inte inne med alla svar. Han kan visserligen hjälpa andra, men han kan samtidigt själv vara hjälplös.

En annan intressant sak med denna bok är hur författaren visar att Dylan har varit förbluffande konsekvent genom hela sin karriär när det gäller vissa teman. Den ensamme lösdrivaren är en sådan gestalt som dyker upp då och då, från första början och in i våra dagar. De religiösa undertonerna - mer eller mindre märkbara - genomsyrar även de hela Dylans "song book".

Ytterligare en röd tråd kan skönjas: just när vi trodde att vi visste var vi hade denne Dylan hittar han på något nytt som får oss att hoppa av stolen. Det enda man kan vara säker på när det gäller Dylan är att man inte kan vara säker på någonting.

Fruktbara samtal

Glenn Gould föraktade improvisationer, Miles Davis var en improvisationernas mästare, Bob Dylan gör hela tiden nya versioner av sina låtar. Själv agerar jag - utan andra jämförelser i övrigt - utifrån ett misch-masch av dessa tre attityder. Jag vill vara väl förberedd men samtidigt kunna improvisera - och jag vill inte upprepa mig.

Trots detta - eller kanske ändå inte trots det - hävdar jag nu följande. De mest intressanta samtal och diskussioner som jag har varit inblandad i har varit sådana som inte var ett dugg planerade. De var i en mening inte alls förberedda. Men ingen av oss inblandade var ju ett tabula rasa. Vi hade våra bakgrunder och erfarenheter - så i en annan mening var vi väl förberedda. Vi gav oss s.a.s. inte ut i vildmarken utan vare sig karta eller kompass. (Och det gjorde inte Miles Davis heller...)

De mest intressanta meningsutbytena uppstår troligen spontant. Om man "sätter upp det på agendan" att man skall ha ett väldigt intressant samtal kl 16-17, så är risken stor att det blir ganska likgiltigt. Intressanta samtal uppstår ofta som överraskningar, ibland t.o.m. när man minst anar det.

Därmed inte sagt att förberedda samtal inte kan vara intressanta. För att återgå till Glenn Gould: han intervjuade sig själv om sig själv - och det blev mycket intressant. "Vanliga" två-persons-intervjuer som föreföll vara oförberedda var i själva verket noggrant planerade av GG.

Det är nog också så, att de mest intressanta diskussionerna uppstår vid matbordet. Det verkar vara så, att man skall vara upptagen med att äta och dricka för att samtalet skall bli extra givande. Just det inträffade vid vårt matbord i dag. Det gick då också upp för mig, att dagens ungdomar antagligen är klart mera mogna och förståndiga än vad jag och mina jämnåriga var när vi befann oss i den åldern. "Glöttar nuförtiden"...

Ett årtiondes musik fångat i foton och text

Även om de båda upphovsmännen kanske inte skulle gilla det, så vill jag kalla den här boken "trevlig". Boken ger mig visserligen inte så hemskt mycket information som jag inte redan hade grepp om, men den är gjord på ett sätt som jag finner sympatiskt. Som undertiteln antyder så är boken starkt baserad på Torbjörn Calveros träffsäkra foton. Men Christer Olssons texter är även de absolut värda närmare studier.

Boken fångar 1970-talets musik på ett utmärkt sätt - även om jag kan sakna en del namn. Att de namnen saknas kan ju bero på att Calvero aldrig fick tillfälle att fotografera personerna eller grupperna i fråga. Jag tänker t.ex. på Pink Floyd och Genesis - två enormt stora namn under den tiden.

Nåväl, om vi slutar gnälla - vad är då så bra med den här boken? Jo, framför allt vill jag framhäva det lätta anslaget. Här finns ett flyt som gör det till en fröjd att sträckläsa boken. Bildmaterialet är mycket bra, stundtals rent mästerligt. Det förvånar inte att Calvero fick komma nära flera av pop- och rockvärldens stora. Han verkar ha haft en sällsynt förmåga att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. (Och även om han t.ex. kom grymt för sent till en träff med Donovan, så blev slutresultatet lysande.)

Christer Olsson har tidigare bl.a. skrivit för Larm och Vecko-Revyn. Enligt min ringa mening skriver han här lika bra som Mats Olsson, Lennart Persson eller vilken annan lysande rockskribent som helst. Han har flera gudomligt snygga formuleringar. Exempel:

"1982 skrev Mick Jones en av The Clashs största hits 'Should I stay or should I go?' Ett par månader senare lämnade han gruppen. Sex Pistols var redan upplösta. Sid Vicious var död.
Säkerhetsnålarna började rosta." (s. 50)

"(...) Som en strandlinje som ändrar kontur varje gång en ny våg slår in över den.
En magiker i ständigt nya förklädnader.
Från traditionell folkmusik till en rasande elektrisk storm.
Från amfetaminladdad, ordsprutande vulkan till sparsmakad poet. (...)" (s. 100 - om - givetvis - Bob Dylan)

"(...) Om alla dem som inte kan få ett jobb, om fabriker som läggs ner, familjer som splittras, arbetare som slits ut i förtid, drömmar som kapsejsar - teman han kommer att utveckla på den avskalade 'Nebraska', där varje låt är en fulländad novell." (s. 118 - om - självklart - Bruce Springsteen)

"1994 döptes asteroid 3834 till Zappafrank av International Astronomical Union.
Tala om att vara stjärna." (s. 138)

Ja, ni ser. Visst är han en skicklig skribent. Jag antar, att han måste ha finslipat många formuleringar ett antal gånger. Förmodligen hyllar han devisen "Kill your darlings". Man kan inte bara få ur sig sådana meningar helt utan ansträngning.

(Helt irrelevant parentes: Jag gick i samma skola som Olsson, i den lilla skånska staden. Jag minns att jag satt på skolgården när han gick förbi - bärande på Dylans då nyss utgivna dubbel-LP "Blonde on blonde"...)

Ebba regerar

Jag har bloggat om Ebba Forsbergs tolkning av Dylan tidigare här. Efter att nu ha lyssnat på hela det här albumet ett fåtal gånger vill jag hävda följande.

Mikael Wiehe må vara duktig på att översätta Dylans texter till svenska. Men låt oss slippa höra honom sjunga. Jag står inte ut med Wiehes skorrande r och hans ständiga betoningar av alla stavelser. Han blir s.a.s. bara för mycket - ja, nästan en parodi på sig själv.

Ebba Forsberg sjunger däremot helt gudomligt. Hon borde ha fått sjunga varenda låt ensam. Andra recensioner kan du läsa t.ex. här.

Ebba tolkar Bob

Oh my God - så bra hon är! Orden räcker inte till. Kolla och njut:

Efter detta måste du vilja veta mera om henne.
Därför: hennes hemsida har du här.

Bra länktips

Ni missar väl inte Dylans "Tell tale signs"? Finns ute på nätet här. Tack till Janne som påminde mig!

Jag är inte där

Sedd:

Vad vill du mig?
Läs detta och detta.
Du vill bara ha mig att säga vad du vill att jag skall säga.
Kolla här.

Kolla floden flöda

Den här texten får illustrera hur jag känner mig nu. Och här är studioinspelningen - med en knasig video.

Depp

Så var det med det. Den svenska sommaren är nu slut. Jag deppar inför tanken att behöva jobba på måndag igen. Och när jag deppar vill jag vältra mig i deppighet. Jag tänker: "Man måste ner i botten. Sedan finns det bara en väg: uppåt." Således körde jag en runda alldeles ensam, tyckte synd om mig själv, blåste på i 120 km/tim och tänkte att det kanske vore lika bra att köra rätt in i en bergvägg. Jag lyssnade på Dylans "Blonde on blonde" - min ständiga följeslagare när jag är nere.

"Then time will tell who fell
and who's been left behind,
when you go your way and I go mine"
"Sooner or later, one of us must know
that I really did try to get close to you"
"Mona tried to tell me
to stay away from the train line
She said that all the railroad men
just drink up your blood like wine"
"We sit here stranded, though we're all doin' our best to deny it"
(Jag hävdar copyright på mina bilder.)

Bob gav igen med samma mynt

Typiskt Bob. Genialt enkelt. "Om ni tar bilder på mig, så tar jag bilder på er", tänkte han nog. Han var mycket tuffare än alla andra rockikoner. De andra (i Beatles, Stones, Who och alla de andra) kunde ju hela tiden skydda sig bakom de andra gruppmedlemmarna. Bob var "on his own" - alltid. Det finns ingen annan rockikon för vilken det uttrycket är lika relevant: "Ensam är stark". Och här sjunger han kanske bättre än någonsin - jag tycker faktiskt han sjunger riktigt vackert:

Texten stämmer inte.
Den finns inte heller att läsa här.
Vi får gissa.