No direction home

Ett måste för alla Dylanfans. Men samtidigt: här är inte mycket nytt för oss som har varit intresserade av Dylan länge. Det mesta känner vi igen.

Det som jag fick bekräftat genom att se den här dubbel-DVD:n är något som jag har tyckt ganska länge nu: Om man skall utse en enda person som den störste rockikonen av dem alla, så väljer jag Bob Dylan. Han blev mera rockikon än någon annan de där magiska åren vid mitten av 60-talet. Den attityden han hade var rock'n'roll i kubik. Det där med protestsånger och att vara talesman för en hel generation - det var ju bullshit. Han tyckte aldrig om att bli påklistrad den etiketten. Och lik förbannat blev han - vart han än kom - bombarderad med samma korkade frågor. Inte konstigt om han blev otrevlig ganska ofta. Man kan faktiskt begära mera av journalister än att vara så uselt förberedda och ställa så urbota dumma frågor. För tusan - han ville bara spela musik och sjunga sånger. Han hade aldrig bett om att bli ett helgon eller nå't. Han ville inte fastna i en fålla - för det blev han kallad Judas och fick utstå massor av spott och spe.

Det finns i den här filmen scener ur en presskonferens där bl.a. en töntig reporter frågar Dylan hur många sångare det finns därute som sjunger ungefär likadana protestsånger som han. Dylan svarar - efter att först ha kontrollerat om han uppfattat frågan korrekt - 136. Då kontrar tönten: "Menar du 136 exakt eller ungefär?" Dylan: "Jag menar 136. Eller så är de 142." Givetvis driver Dylan med jönsen som borde syssla med något annat.

Dylan var tuffare än Mick Jagger, tuffare än John Lennon, tuffare än vem som helst. Ingen annan utom Dylan hade orkat fortsätta turnera med sådant kompakt publikmotstånd. Han och hans band blev ju utbuade överallt så fort de spelade elektriskt. Men han blev inte tyst. Han visste antagligen någonstans inom sig att historien skulle ge honom rätt.

Ett par andra stycken i filmen kommer rinnande ur mitt minne:
* På en flygplats blir han omringad av stolliga fotografer som nästan stoppar kamerorna upp i näsan på honom. Han besvarar det hela med att själv ha en kamera och ta bilder på dem.
* I en bil blir han ombedd av några efterhängsna tjejer att skriva autografer åt dem. Han är less på alltihop och säger något i stil med: "Då vill jag ha era autografer".
Det var just det. Varför skulle han stå ut med saker som ingen annan skulle tolerera?

Tillbaka till bilden. Vi ser en sammanbiten tuffing som inte tänker ge sig i första taget. Det är attityd så att det osar. Och han har inte gett sig än.