Som hund och katt

Ett av årets roligaste ljudklipp från radion måste vara detta.

Årets bästa låt

Årets bästa låt enligt Thomas O. är denna.

En hälsning på årets sista dag

I stället för att göra som så många andra (alltså välja ett mer eller mindre menlöst kort på festande och skrålande människor eller raketer och smällare eller fyllda champagneglas eller något annat lika förutsägbart), så väljer jag (en grinig gammal gubbe mot strömmen) en bild på ett ganska nyfött barn. Med detta vill jag ha sagt ungefär att år 2009 kan formas någorlunda efter vad vi vill och gör.

(Bilden är sannolikt inte upphovsrättsskyddad.)

Till alla läsare av denna blogg:

Gott Nytt År!

"Blinkande lyktor" omsedd

Sedd igen:

Det är faktiskt flera år sedan jag såg den förra (och första) gången - "Blinkande lyktor". Den blev faktiskt ännu bättre den här gången. Jag ger den en fyra på en femgradig skala. Folk i allmänhet verkar vara ganska överens med mig - det kan ni konstatera här. En sådan film kan eventuellt bara danskar göra. Vi svenskar lär nog göra bäst i att inte försöka. Ty här i denna danska film finns en äkta medmänsklig värme mitt i all den skruvade storyn - en balansgång som ingen svensk regissör mig veterligt kan klara av utan att ramla ned. (Jag bävar t.ex. för vad Colin Nutley eller Kay Pollak skulle ha gjort med ett sådant manus...)

Den här filmen har f.ö. fått kritik för att den inte är tillräckligt trovärdig. Suck. Varje normalintelligent människa inser ganska snart att handlingen måste tas med en stor nypa salt. Att klanka ned på filmen av den anledningen är som att klanka ned på päronglass för att den inte smakar jordgubb - alltså helt irrelevant.

"Tajt"

Snacka om snabbspolning - ett år på 40 sekunder här.

Ett bra exempel

Apropå den förra bloggposten: jag skall inte bara gnälla. Detta är ett exempel på foton som får mig att "haja till" och tänka en smula. Sådana kort finns det alldeles för få av. Jag hittade kortet på Flickr.

Fotografen heter Ryan Schude. Besök! "Now we're talking..."

Gäsp...

Det var länge sedan jag var inne och besökte Flickr och Picasa. Nu är jag där och snokar. Jag kan lätt konstatera, att jag inte har missat mycket under den tiden jag har varit frånvarande. De flesta foton som ligger ute där är mig likgiltiga. De säger mig sällan någonting intressant. Visst, jag kan hålla med om att många bilder är otroligt skickligt gjorda, men det räcker inte för mig. En vacker yta är inte nog. I min värld skall en bild helst säga något, ha ett budskap, få mig att tänka, förstärka en känsla eller på annat sätt få mig att reagera. Men bilderna i Flickr och Picasa är sååå intetsägande. Den enda reaktion - i stort sett - som de framkallar hos mig är leda och uttråkning. Det är kanske en bild på tusen som är något att ha.

Ett länktips

För alla som är intresserade av tantrasex kan det kanske vara kul att besöka den här artikelsamlingen. Man behöver inte sluka allting med hull och hår. Man kan välja guldkornen. Mycket är när allt kommer omkring till stor del en fråga om teknik - om hållning, andning, rörelse, rytm och fokusering. Och övning ger färdighet... Viktigast av allt är sannolikt andningen. Om man lyckas ha bra kontroll över sin andning, så har man vunnit mycket.

Några rader om boken "Revolutionary Road"

Det är en kulturskandal att denna bok inte har översatts till svenska förrän nu. Boken är nämligen helt klart ett fantastiskt mästerverk.

För ovanlighetens skull måste jag hålla med Mats Gellerfelt i hans recension. Det här är en bok som skulle kunna haft en kultstatus - även i Sverige om den hade översatts tidigare - liknande den som omger t.ex. Salingers "Räddaren i nöden" eller Joseph Hellers "Moment 22" - för att nu nämna två böcker som många refererar till utan att för den sakens skull ha läst dem från pärm till pärm. Den sofistikerade dramatiken och den psykologiska klarsyntheten leder mina tankar till Shakespeare och Ibsen. Richard Ford är lyrisk i sitt förord: "När Revolutionary Road nu har funnits i tryck i närmare femtio år är det underligt att föreställa sig att det faktiskt finns personer som slår upp den för första gången. Yates fantastiska roman har haft ett så genomgripande inflytande på två generationer att det känns pinsamt att bara lämna över den så där utan vidare (...)" (s. 9)

Richard Ford får fortsätta, här med en kort sammanfattning av handlingen:
"Under våren och sommaren 1955, i det sömniga villaområdet Revolutionary Hill Estates i västra Connecticut, krackelerar tillvaron för den unga familjen Wheeler - April, Frank och två små barn - och tar en våldsam vändning för att aldrig mer bli sig lik.
För en tillfällig iakttagare kanske familjen Wheelers liv inte skiljer sig så mycket från grannarnas - det är de vanliga förströelserna och bekymren: medverkan i traktens teatergrupp, berusade middagar med andra, likasinnade villaägare, snabba bilfärder till och från pendeltåget, tryggheten i att vara en obemärkt kugge i ett kulturellt sammanhang och ha full kontroll över de viktigaste livsvalen, och dessutom - mindre muntert - en oförmåga att riktigt hålla stånd mot frustrationen över den flyende ungdomen, ledan på ett tradigt arbete, svårigheterna att bevara spänningen i livet och samtidigt värna om den lilla kärnfamiljen." (s. 10f)

Den enda rimliga förklaring jag kan finna till att "Revolutionary Road" inte finns på svenska förrän nu är att inget svenskt bokförlag ansåg att den skulle kunna sälja bra. Gellerfelt jämförde med Updike och Oates, Dickens och Strindberg. Det låter sig göras. Man kan även jämföra med Stephen King - därför att Yates mycket skickligt lyckas bygga upp en obehaglig känsla av förestående katastrof. När jag väl hade kommit in så där femtio sidor i boken kunde jag inte längre låta bli att läsa den till slut. Denna bok måste räknas till de viktigaste amerikanska böcker som någonsin har skrivits.

Exempel på bra formuleringskonst? Ja, det finns det hur många som helst. Här nöjer jag mig med ett par stycken.
"Det var först efter åtskilliga sådana kvällar - faktiskt inte förrän han återigen hade börjat oroa sig för tidens flykt - som de första svaga tecknen på missämja smög sig in i deras samtal." (s. 144)
"Han låtsades att det var sista gången han gjorde det här också, sista gången han följde med på denna långsamma promenad med kontorskollegorna i solskenet, sista gången åsynen av hans välputsade skor fick de vinglande duvorna på trottoaren att förskräckt kila iväg över spottloskorna och jordnötsskalen och flaxa upp i luften tills de kretsade högt över taken på vingar som växlade mellan svart och silvergrått." (s. 182)

I andra fall kan jag tycka att sådana meningar är överbelastade och att man kunde stryka några ord här och där utan att missa något väsentligt. Men när det gäller "Revolutionary Road" tycker jag inte så. Här känns varje ord viktigt. Varenda stavelse verkar vara där av en mycket god anledning.

Och så läste jag i Aftonbladet om hur olika modebloggare har åsikter om "outfit" och annat i filmatiseringen av boken... Jag spyr på deras ytlighet.

Lagom roligt

I dag har jag i stort sett bara sovit. Om jag skriver att jag har en turbo i aktern, så hoppas jag att ni förstår vad jag menar. Nu har hela familjen drabbats av vinterkräksjukan och jag blev den siste att trilla dit.

Nackdelar med yttrandefriheten

När jag tänker på Alex Schulman, Blondinbella och några till så önskar jag att yttrandefriheten vore förenad med krav på såväl intelligens som gott omdöme. Då faller Schulman bort p.g.a. det andra kravet. (Han har ju en viss intelligens, men han använder den till helt fel saker.) Blondinbella faller, såvitt jag begriper, bort till följd av varje krav räknat för sig. Det är en gåta hur de kan ha så många läsare. Totalt obegripligt.

Keep on dreamin'...

Här har Expressen gjort olika listor över vilka vi svenskar helst vill kyssa. Jag håller inte helt med.

Bland svenska kvinnor väljer jag dessa fem:
1. Alexandra Rapaport
2. Carolina Gynning
3. Lisbeth Åkerman
4. Carin Da Silva
5. Anne Lundberg

Bland utländska kvinnor väljer jag dessa fem:
1. Catherine Zeta-Jones
2. Angelina Jolie
3. Scarlett Johansson
4. Kate Winslet
5. Kristin Scott Thomas

Drömma kan man ju...

På återseende

Två gamla favoriter har fått komma tillbaka bland länktipsen här till höger - Dagen och Trots allt. Två ambitiösa och seriösa sajter, den förstnämnda periodiska publikationen ges fortfarande ut i pappersversion, den andra icke längre.

Litet men stort

Det är dags för Sofia Karlsson igen. Hon är bara sååå himla bra!

Det behövs inga yviga gester, det behövs ingen stor koreografi, det behövs ingen särskild scenklädsel för att man skall kunna fånga en publik. Lär er det, Carola, BWO och andra. Man kan göra storverk av det lågmälda - om man har begåvningen som krävs. Varken Carola eller BWO skulle kunna ro detta i hamn. Carola skriker hela tiden och BWO kan inte programmera en så här långsam låt.

Hallelujah moment

Inspirerad av vad Andres Lokko skrev här gick jag in på YouTube och snokade. Efter att ha lyssnat på detta förstår jag vad Lokko menar. Fantastiskt!

Talibaner är uslingar som bara är värda förakt

Dessa förbannade talibaner. De är djävulens hantlangare. De är ett helvetiskt avskum.

Så reagerar jag på detta.

En liten tröst i eländet

Att de inte själva inser hur störda de är - vissa rika! Man tror att man har fått veta det värsta när det gäller girighet och dyra vanor - men nej då. Det dyker alltid upp något ännu värre förr eller senare. Det är sådana här företeelser som gör att jag föraktar vissa rika mer och mer. Vet hut! Vet tusenfalt hut!

Tänk om dessa superegoistiska rika någon enda gång kunde följa några andra rikas exempel - och skänka bort ofattbart enorma summor till välgörenhet. Tänk så många hemlösa som hade kunnat få det bättre. Tänk så många sjuka som hade kunnat bli friska. Tänk så många barn som hade kunnat få en utbildning. Tänk så många hungriga som hade kunnat få mat. Etc. Nåväl, jag ser en liten sadistisk tröst i att de snuskigt onödigt rika egotripparna sannolikt slösar som de gör därför att de känner sig djupt olyckliga. De skulle antagligen ge massor av psykoterapeuter jobb för resten av deras liv.

En själsfrände

En julklapp som någon tyckte skulle passa mig:

Jag förstår. Homer och jag har vissa psykologiska likheter.

EU-pengar som hamnar rätt?

Det var ju skönt, detta. (Ironi)

Han hade väl annars fått stå på bar backe och tigga om pengar till en bit bröd och något att dricka. (Ironi)

En hälsning

Alla läsare av denna blogg önskas

God Jul!

Bloggtorka

Det blir nog inte mycket bloggat nu under ett par dagar. Barnbarnet är här! Alla som har barnbarn vet förmodligen vad jag menar. Nu finns det annat att tänka på...

Resultat

Nyss var det kaos. Nu är det ordning igen. Detta blev resultatet av bakningen:

Den vänstra större gröna plåtburken är full med kakor av den sort som ligger på locket. Den mindre gröna burken är full med kolakakor. De tre olika hårdplastlådorna är fulla med kärleksmums. Händige herrn har varit framme.

Skapande pågår

Kaos? Nej. Här pågår bakning. Bakning är i alla fall delvis en kreativ syssla. Den skapande processen kan påminna om kaos. Ur kaoset föds en ny ordning. Minns Stagnelius...

Just nu bakar jag något som ibland kallas Snoddas, ibland mockarutor, ibland kärleksmums. Vad de än kallas är de oemotståndligt goda.

Några rader om en Henry Miller-bok

Det var lite överraskande men också glädjande att Henry Millers "Sexus" (Originalupplaga 1950, första svenska upplaga 1958, denna pocketupplaga 1965) är en av de 1001 böcker man bör ha läst innan man dör - enligt Göran Hägg. Jag har alltid hävdat, att Henry Miller var en stor författare. Att avfärda honom som en simpel sexfixerad stolle är infantilt och okunnigt. Henry Miller har skrivit tre av de böcker som jag anser tillhör litteraturhistoriens "Topp 1000": "Kräftans vändkrets", "Stenbockens vändkrets" och "Sexus".

Bengt Holmqvist skrev i DN: "Med all sin naiva självupptagenhet och formlösa pratsamhet är Miller en av de vitala krafterna i vår tids litteratur, en av de få som i någon mån har kunnat realisera mellankrigsmodernismens dröm om att 'förvandla verkligheten' (...) Ingen samtida har förfogat över ett språk som med sådan muskulös lätthet rör sig mellan de kosmiska visionerna och de mest jordiska bland fakta." Just så! Se där ett exempel på en lysande recension. Man är inte bortskämd med sådana formuleringar i nutida recensioner. Men det är klart... Bengt Holmqvist var en gigant i sammanhanget.

Med risk både för att bli kallad mullig mansgris och för att få frågan "Hur har du det med genusperspektivet?" kastar jag mig rakt in i citatfloran!

[Om amerikanare:] "Vi klär oss likadant, äter samma sorts mat, läser samma tidningar, är lika i allt utom ifråga om namn, vikt och kragnummer. Vi är världens mest kollektiviserade folk (...)" (I s. 115)

"Ingen skapar ensam, av eller genom sig själv. En konstnär är ett instrument som återger någonting som redan existerar (...)" (I s. 125)

"Men skillnaden mellan en konstnär och en vanlig människa består i att konstnären omedelbart glider tillbaka in i sin egen gränslösa värld, så snart han ätit sig mätt, och i den världen är han oinskränkt härskare medan däremot den vanliga brackan inte är något annat än en bensinmack med bara rök och damm mellan påfyllningarna. (...) För att kunna njuta av någonting måste man göra sig beredd att ta emot, det kräver en viss självkontroll, disciplin, ja rent av en viss form av kyskhet. Men framför allt kräver det begär (...)" (I s. 126)

"Redan när jag stod på tröskeln till livet uppfattade jag arbete som en form av aktivitet som reserveras för dumbommar. Det är rena motsatsen till skapande (...)" (I s. 186)

"De människor som tror att arbete och intelligens kan uträtta allt måste för alltid bli vilseförda av händelsernas donquijotiska och oberäkneliga krumsprång. Det är dessa som känner sig evigt besvikna på livet (...)" (I s. 193)

"Konstnärens uppgift är att nå en högre insikt om verkligheten." (I s. 195)

"De verkligt stora männen öppnar inte kontor, tar inte betalt, håller inte föreläsningar, skriver inte böcker. Visdomen är tyst och styrkan i det personliga exemplet är den mest slagkraftiga propagandan för sanningen." (II s. 66)

"Vi bär himmelen och helvetet inom oss (...)" (II s. 67)

Jul-kul

Nu när det är jul och man förhoppningsvis är ledig flera dagar i sträck bör man ordna det så att man får tillfälle till sådana här angenäma aktiviteter:

Ingenting går upp emot ett rejält och långvarigt samlag. Det är oslagbart. Så: älska varandra nakna och ödmjuka. Det är mitt viktigaste julbudskap.
(Bilden är hämtad från TantraMag.com, en aning redigerad i Paint och slutligen fastställd i HP Image Zone. Om du blir upprörd av denna bild, så är det inte mitt problem.)

Meryl alltid hemma

Ha! sade han med triumf i rösten. Nu ingår den här filmen i familjens filmotek.

Nu kan jag sitta och njuta av Meryl Streep på film hemma närhelst det ges tillfälle. Hennes sång i "Slipping through my fingers" och "The winner takes it all" är bara sååå bra! Och hennes skådespel... Vilken heterosexuell karl kan motstå henne? Aftonbladets recensent skrev att den här filmen är oemotståndlig. Jag håller med. Det känns himla bra att äga denna DVD. Den får in i sällskapet med husets "må bra"-filmer.

Även girigheten

Förbundet Humanisterna - eller som de egentligen borde heta: Ateisterna - skulle väl kunna hävda följande. "Det är religion som har förstört vår jord." De är ju väldigt på hugget i sitt hat och förakt mot alla som på något sätt kan kalla sig religiösa. Ateisterna är närmast militanta i sin totala intolerans mot oss troende.

Nå. Evert Taube sjöng "Det är krig och politik som har fördärvat vår jord". Det ligger närmare sanningen, skulle jag tro.

Men jag vill göra ett tillägg. Jag skulle vilja påstå detta: "Det är krig, politik och girighet som har fördärvat vår jord". Den senaste finanskrisen talar för min uppfattning. Man kan ju hoppas att den globala finansgirigheten nu har "gått in i väggen" och är "nere för räkning", men det är nog tyvärr alltför naivt att inbilla sig att girighet som fenomen skulle kunna dö.

Den gick bara av

Detta är typiskt mig. Min fru påstår, att ingen annan än jag skulle kunna "lyckas" med detta. Det är elakt förtal.

Men om det är en talang att kunna ta sönder saker, så har jag stor talang på det området. Å andra sidan: jag är ju ingen Simson eller Herkules eller Karelin eller någon annan oerhört stark person. Hur kan man konstruera en sådan här sak om en så pass normalstark person som jag lyckas ta sönder den? Är det i så fall en vara som är lämpad för sitt ändamål? Nej, jag vill snarare påstå att den inte är lämpad för sitt ändamål. Det föreligger alltså fel i varan, ty det rör sig här icke om handhavandefel. Felet är av ursprunglig art. Det är ett fabrikationsfel.

Maskinhuvud

Det här måste vara ett av rockhistoriens bästa album. Möjligen är det hårdrockens bästa album genom tiderna.

Här förenas röjarmusik med snygga melodislingor, perfekt samspel och eminenta soloinsatser. Du kan ta vilken låt som helst på albumet och ge dig hän. Det är inte bara "Smoke on the water" på denna platta som är värd att gå till musikhistorien, om nu någon tyckte det.

Kluvet

I dag började jag jobba igen. Jag överdriver inte om jag påstår att det fanns mycket att ta igen. Jag fick jobba över tre timmar för att bli "i fas". Jag hatar att lämna ogjort arbete bakom mig. Jag vill alltid komma till "avslut".

Det uppstår kluvna känslor när jag återvänder till jobbet efter några dagars frånvaro. Å ena sidan: det är ju trevligt att känna sig behövd. Å andra sidan: "Ska' de' va' så himla svårt att klara sej utan mej!?".

Hur som helst: Nu är jag ledig läääääänge och jag skall försöka njuta av varje stund.

Tradig mus

Den ena katten - systern - trodde nog att det här var en slö mus:

Ganska snart gav hon upp hoppet om att leka tafatt med den tradiga varelsen.

Jo, jag är bitter

Det är lätt att bli bitter när man vankar omkring sjuk i hemmet. Man kan börja undra varför ingen på jobbet hör av sig och undrar hur man mår. Men jag har lärt mig det genom åren: Det är inte många som bryr sig nämnvärt om hur andra egentligen mår. Ingen har hittills frågat mig varför jag är hemma eller vilken sjukdom jag har. Så är det. Så kallade arbetskamrater är inte mycket att hålla i handen när det stormar.

En sak jag har lärt mig - hoppas jag - av den här sjukfrånvaron är att jag måste vara mera egoistisk när det gäller min hälsa. Ingen tackar mig för att jag går in i väggen eller får ett nervöst sammanbrott eller får en hjärnblödning eller råkar ut för en hjärtinfarkt. Ingen. Det kan låta bittert, men jag anser att det är den nakna sanningen.

Hädanefter skall jag försöka vara mycket mera vaksam på varje liten signal som indikerar att jag har för mycket om mig och kring mig. Att försöka vara extra duktig och altruistisk och ambitiös och hjälpsam och allt möjligt fint, nobelt och ädelt kostar för mycket. Ingen tackar dig ändå när du ligger där och spyr och har yrsel eller mår pyton på annat sätt - bara för att du ville vara "till lags" och "ställa upp".

I want to see the bright lights tonight

Oops, vad det var länge sedan jag lyssnade på det här albumet. Nu blev det dags igen.

Det är inte möjligt att ge det här albumet något annat än full pott. Även om man inte håller med om allt i texterna. Albumet är ett mästerverk. Det känns banne mig som en befrielse med sådana här deppiga texter när danzbandzkampen håller på zom mezt.

Richard Thompson var en mästare i att måla svart med ord, Linda Thompson hade en gudomlig röst, musik och text var här i perfekt förening. Skickliga musiker, makalösa melodier, mästerliga texter och så en underbar sångerska - vad kan man mera begära? Här finns inte en enda dålig eller medelmåttig låt. Men om ni envisas... Mina tre främsta favoriter är titelspåret, "Withered and died" och "Has he got a friend for me" - alla med ljuvlig sång av Linda.

Men varför skall det ibland ta åratal innan jag fattar att något är bra? Den här plattan hörde jag första gången i början av 80-talet och glömde sedan bort den; det var först sisådär 1997 som jag begrep att den var grymt bra (Tack vare påminnelse från en god vän). Det är klart - om du är ute efter "feel good"-musik, så har du hamnat fel. Det här är snarare "sjunk djupare ner i deppigheten"-musik. Och den behövs också!

Ett slags rekord i deppighet slår Richard Thompson måhända i texten till "The end of the rainbow". Läs och begrunda.

Kalle och jag

Någon - inte jag - har lagt in en bild på en badanka som en ikon för mitt användarkonto.

Det är egentligen inte så tokigt. Den uppmärksamme läsaren har märkt att jag har bloggat konstiga tider de senaste posterna. Jag är sjuk i hemmet. Jag har drabbats av yrsel och varit borta från jobbet denna vecka. Trots yrsel, illamående och apati försöker jag ändå hålla bloggen i gång. Vad har då detta med badankan att göra? Jo, jag kan känna mig som en sådan. Man kan försöka sänka mig, men jag kommer ändå upp till ytan. Man kan försöka dränka mig, men jag håller mig ändå flytande.

1001 böcker

Jaha. Så har nu tredje delen i 1001-böckerna dykt upp. Tidigare har vi kunnat läsa om filmer och album. Den här tredje delen känns ganska umbärlig. Jag måste hävda, att jag känner mig både besviken och lurad.

Boken känns som ett hastverk. Jag vill ta till uttrycket "Fort men fel". Göran Hägg och hans stab verkar tycka att det inte spelar någon större roll vad man läser, huvudsaken är att man läser. Jag kan inte hålla med om det.

En recension i "Svenskan" slår huvudet på spiken. Jag har egentligen inte så mycket att tillägga till den recensionen. Jag tycker urvalet i "1001 böcker du måste läsa innan du dör" är ett besynnerligt urval - godtyckligt, nonchalant och mycket diskutabelt. Det blir snedkantringar både åt triviallitteratur och alldeles för mycket svensk litteratur. Man skriver på något märkligt sätt både snobbigt och populistiskt. Man fnyser på näsan åt den ovane läsaren samtidigt som man flirtar med honom/henne. En annan redaktion med en annan "huvudredaktör" hade kunnat åstadkomma en mycket mera seriös och tillförlitlig guide.

Jesus - jude, rebell, Gud?

Grävande journalistik kan ta sig olika uttryck. Ibland blir det pinsamt, pekoral och patetiskt - t.ex. när det handlar om överfallsjournalistik. Sören Wibeck är journalist vid Sveriges Radio och han behövde inte använda sig av överfallsmetoden när han skrev "Jesus - jude, rebell, Gud?" (2008). Om detta är journalistik, så är det journalistik när den är som bäst. Jag kommer att tänka på Tor Nörretranders "Märk världen" för att hitta något att jämföra med - och då förstår många att det här är fantastiskt bra.

Redan inledningens rubrik får läsaren att hoppa till: "Jesus var inte kristen". Och inledningen fick mig fast. Det här är en bok som jag absolut inte ville släppa ifrån mig oläst. Tänkvärda formuleringar finns i överflöd. "En typisk kristen är inte längre en vit västerlänning utan en ung kvinna i Nigerias slum eller i Brasiliens favelas." (s. 7)

Delvis påminner Wibecks bok om Dag Sandahls bok "Jesus - motspänstig medmänniska" och Stefan Gustavssons bok "Kristen på goda grunder". Man går till källorna och kontrollerar. Går olika saker och ting att belägga? Är det ena mer eller mindre troligt än det andra? Etc. "Beläggen för Nya Testamentets autenticitet är bättre än för många klassiska författares skrifter som ingen kommer på tanken att ifrågasätta. Om Nya Testamentet vore en samling sekulära skrifter skulle autenticiteten vara bortom varje tvivel (...)" (s. 44)

Givetvis kan en journalist som skriver om dessa ting inte kringgå Dan Browns bok "Da Vinci-koden". Sören Wibeck begår nära nog litterärt lustmord på den nämnda bestsellern som vilselett så många. Browns "teori" att den heliga Graal egentligen var Maria Magdalena kommenterar Wibeck så här: "Redan nu inser den historiskt bevandrade att Dan Brown rör sig i fiktionens värld. (...) Myten om Graal uppstod (...) på medeltiden och har inga rötter tillbaka till antiken." (s. 185)

Ett annat flagrant misstag av Dan Brown var att han hävdade att målningen "Mona Lisa" fick sitt namn av da Vinci själv. Det är nonsens. "(...) det var många år efter da Vincis död som målningen fick namnet Mona Lisa. (...) Historiskt talar Dan Brown alltså i nattmössan." (s. 185f) (Besök gärna denna bloggpost.)

Nå, vidare! Var Jesus jude, rebell och Gud? Jag är beredd att, utifrån denna bok, svara "Ja" på samtliga frågor. Att han var jude är väl ett faktum vi inte närmare behöver beröra. Var han rebell? Låt oss se vilka exempel Wibeck ger.
"Jesus kritiserade konsekvent de rika, de mäktiga, exploatörerna." (s.218)
"Jesus var tydlig: rikedom är andens fiende. (...) Jesus vände sig mot sin tids religiösa ledares arrogans, stolthet och hyckleri, inte mot den judiska religionen i sig." (s. 221)
"Han bröt mot den rådande kulturen och förespråkade jämställdhet." (s. 223)
"Mer än någon annan ickevåldsprofet (...) förbjöd han våld i absoluta termer." (s. 225)
"Jesus attacker mot religionen, så som den praktiserades under hans tid, var förödande. Han opponerade sig mot riter utan inre innehåll." (s. 226)
"Jesus levde som han lärde. Han umgicks med syndare, sjuka, skatteindrivare och andra som renhetssystemet slog ut. Jesus utmanade härmed en viktig del av Moses lag." (s. 228)

Var Jesus Gud? Om inte - varför då vara kristen? Om han inte var Guds son - och Gud - så var han sannolikt en galning. Att han ledde en messiansk rörelse torde vara uppenbart. "Jesus var varken den förste eller siste som ledde en messiansk rörelse. Självutnämnda Messiasgestalter dödades rutinmässigt." (s. 297) Men om Jesus verkligen dog och uppstod från de döda... Ja, då borde han rimligtvis ha varit Gud i människogestalt. Det fanns flera vittnen till hans uppståndelse. "En del av vittnena skulle senare offra sina liv för sin tro på den uppståndne Kristus. Det gör en förfalskning otrolig." (s. 299)

Summa summarum: Detta är en mycket läsvärd bok som dessutom stärkte mig i min tro.

Dagens länktips

En krönika av Maria-Pia Boëthius. Den bekräftar vad jag ofta har tänkt. Hon är en av Sveriges absolut bästa journalister.

"Vad gör du här?"

Ibland undrar jag vad en scripta gör för nytta. Och ibland undrar jag om alla människor inblandade i en filminspelning verkligen behövs. Jag tänker t.ex. på ett avsnitt av TV-serien Wallander. Avsnittet hette "Jokern" och det var knappast något mästerverk. Hade scriptan semester? Det blev rent löjeväckande när var och varannan scen började med att någon frågade: "Vad gör du här?".

Den store Bombi Bitt...

Yttrandefriheten är väl en bra sak, men vore det inte bättre att hålla tyst ibland? Jag menar: vem bryr sig egentligen om olika kändisars åsikter om religion? Nu senast var det Stellan Skarsgård som tyckte att religion är ett problem - omnämnt bl.a. här.

Varför skulle jag bry mig om vad SS tycker i den frågan? Är han expert på religion? Knappast. Han är en överskattad skådespelare som får roller som passar honom som person. Han behöver väl knappt "gå in i" en roll, han kan väl i stort sett bara vara sig själv. Roller verkar formas efter honom och inte tvärtom.

Varför skall kändisar ständigt och jämt göra bort sig genom att uttala sig om saker de inte är byxade till att yttra sig om? Det är lika ointressant som att få reda på vad en byfåne NN i X-stad tycker om kvantmekanik. Who cares? Skulle kändisar av olika slag vara någon sorts mästartänkare? Skulle de vara bättre på att förklara svåra saker som inte heller de begriper? Det tror jag inte.

Sällan har det känts så motiverat att hänvisa till talesättet "Skomakare, bliv vid din läst".

En annan språkpolis ingriper

Ha! Jag trodde väl aldrig att jag skulle tipsa om en krönika av Elisabet Höglund, men nu måste jag göra det. Hon har ju faktiskt rätt här - bortsett från det där med skånskan. Man måste tolerera dialekter.

Språkpolisen ingriper trefaldigt

Fler och fler slarvar med svenska språket, förefaller det. Nu vill jag särskilt klanka ned på journalister och författare och andra som gör sig skyldiga till något eller två eller alla av följande fel.

1. Det heter inte "varken - eller" i en negation där "inte" ingår. Exempel? Ja, det heter: "Folk har varken tid eller ork att bry sig". Det heter inte: "Folk har inte varken tid eller ork att bry sig". Det kan däremot heta: "Folk har inte vare sig tid eller ork att bry sig".

2. Det heter inte "såväl... och". Det heter "såväl... som".

3. Det heter inte "mellan kl 3 till 5" (eller ännu värre: "mellan kl 3 - 5"). Det heter antingen "mellan kl 3 och 5" eller "från kl 3 till 5".

Intryck av "Brända av solen"

Sedd:

Nikita Mikhalkovs film "Brända av solen" är en präktig film om en skenbar idyll. Det hela kunde nästan ha varit som en pjäs av Tjechov, men mina tankar går snarare till någon film av Fellini eller en film som den förvirrande, vimsiga och yrhättiga filmen "Svart katt, vit katt". (Man undrar när man ser den sistnämnda filmen: vilket bokstavskombinations-syndrom hade manusförfattaren?)

Jag har ibland svårt för storslagna scener med massor av statister, där kameran panorerar och åker och zoomar hit och dit. Huvudkaraktärerna i denna film är en familj där mannen i huset var en heroisk överste under ryska revolutionen 1917. I början av filmen är det 1930-tal, några stridsvagnar rycker fram och sädesfälten hotas av total nedmosning. Då ingriper vår hjälte översten och stoppar hela operationen. Den starke individen vinner över den viljelösa massan...

Så byggs en stämning upp av tryggt familjeliv på ryska landsbygden. Men den stämningen smulas så småningom sönder av gnagande aningar om en annalkande katastrof. Jag anar, att Mikhalkov har velat göra en stark film om hur stalinismen terroriserade idyllen, men jag tycker inte han har lyckats överväldigande bra med det. Om man nu skall jämföra, så tycker jag att Bernardo Bertolucci lyckades mycket bättre med att skildra fascismens framväxt i Italien i mastodontverket "1900". Jag vet, jag vet - många skulle säga att den filmen är alltför mycket pamflett, att den är övertydlig och slagordsmässig. Må så vara, men den är i alla fall tydlig. "Brända av solen" verkar vilja vara mera "sofistikerad" och "fin", men det tycker inte jag att den når upp till. I min bok får den en svag fyra.

Några rader om Makariosklostret

Av en kollega fick jag låna en dokumentärfilm om Makariosklostret i Egypten, mellan Kairo och Alexandria. Ett svenskt TV-program på c:a en halvtimme om ett munkkloster i öknen. Hur kul låter det? Njae, men det är intressant!

Jag blir imponerad av hängivelsen. Att bryta upp från ett tryggt borgerligt liv med fru och barn, fast arbete, villa m.m. och i stället ägna hela sitt liv åt att tillbe och hylla Gud - det är verkligen uppoffring. Det är sannerligen att försaka.

Men några av munkarna sade i intervjuer att det var det bästa beslut de någonsin fattat. De ångrade inte ett dugg att de valde munklivet.

Den oerhörda enkelheten tilltalar mig. Varje munk har en liten tvårummare. Man ber, mediterar, håller gudstjänst, tar nattvard, läser, äter, sover och arbetar. Man snickrar, bygger, konstruerar, sköter boskapen, odlar trädgården. (Man använder grundvatten i närheten. Klostret ligger nära havsnivån - om någon nu undrar hur de får tag på vatten i öknen.) Ingen stress, inget oljud, inget larm, inget trams, inget informationsbrus, ingen hjärnstress - låter inte det egentligen ganska härligt?

Peter Halldorf berör detta i en av sina krönikor här.

Dagens länktips

Krönika av Björn Ranelid.

Hellre Helle

Nyss såg jag TV-programmet "Annas eviga". Ämnet denna vecka var "Hatar Gud kvinnor?". Det avgjorde saken. "Humanisten" - eller kanske rättare sagt kristendomshataren - Dilsa Demirbag Sten får inget medhåll från mig. Hon var uppenbart okunnig och uttalade sig så där tvärsäkert, rabiat och intolerant som okunniga ofta gör. I stället lägger jag nu till Helle Kleins blogg bland mina intressanta bloggtips (Se till höger).

En oerhört speciell persons självbiografi

En fascinerande bok om ett mycket märkligt liv. Daniel Tammet berättar själv om sina egendomliga förmågor i "Född en blå dag" (2008).

Han är en s.k. savant med Aspergers syndrom. Förr i tiden använde man begreppet "idiot savant" om personer som hade exceptionella förmågor inom ett eller några områden men samtidigt var "helt bakom" när det gällde andra saker. Men ordet "idiot" försvann sedan ur begreppet. Det är ju helt uppenbart att Daniel Tammet inte är någon idiot. Att han är bortkommen i vissa situationer - som en "normal" människa inte känner sig obekväm med - må vara hänt. Men han är inte av den anledningen idiot. Ett IQ-test borde få slut på all vidare diskussion om den saken.

Det har visats på TV olika dokumentärfilmer om liknande "fall". Så t.ex. hade en person en IQ på 60 - alltså ändå icke idiot utan snarare imbecill - men hade ändå ett otroligt visuellt minne.

Daniel Tammet är den person som har det europeiska rekordet (22.514 st.) i att kunna ange flest decimaler till talet pi. Han kan tio språk, lärde sig isländska på en vecka och kan blixtsnabbt säga vilken veckodag det var, säg, den 7 mars 1865. Titeln på boken anspelar på att han associerar saker och ting till olika färger och bilder.

Han påminner delvis om den person som gav inspiration till filmen "Rain man" - nämligen Kim Peek. De båda har träffats och blev ganska omedelbart vänner.

Vad är det då för handikapp Daniel Tammet kan påstås ha? Jo, han ger själv exempel:

"Även en liten, oväntad kontrollförlust kan kännas överväldigande, särskilt om den stör rytmen i någon av mina rutiner. (...) Det finns andra situationer som kan göra mig mycket orolig, till exempel om en vän eller en granne spontant bestämmer sig för att besöka oss. (...) Det betyder att jag måste ändra det schema för dagen jag redan har gjort upp i huvudet och att ändra mina planer gör mig orolig." (s. 168)

"Detta att jag är speciellt känslig för vissa kroppsliga upplevelser påverkar vårt sätt att uttrycka tillgivenhet och närhet. Jag tycker till exempel att lätt beröring - som ett finger som snuddar vid min arm - är obehaglig (...)" (s. 170)

"Vissa typer av meningsbyggnad är särskilt svåra för mig att analysera, som: 'Han är inte oerfaren när det gäller sådant', där de båda negationerna (inte och o-) tar ut varandra. Det är mycket bättre om folk helt enkelt säger: 'Han är erfaren när det gäller sådant'. Ett annat exempel är när en mening börjar med: 'Tycker du inte...?' som när man säger 'Tycker du inte vi borde gå nu?' eller: 'Vill du inte ha en glass?' Jag blir helt förvirrad när jag hör sådant och får ont i huvudet eftersom den som frågar inte gör klart om han menar: 'Vill du ha en glass?' eller: 'Har jag förstått det rätt att du inte vill ha en glass?' Det går att besvara båda frågorna med ett ja och jag gillar inte när samma ord kan betyda två fullständigt motsatta saker." (s. 174f)

Och så över till något annat...

"Att läsa Chesterton som tonåring hjälpte mig till en intellektuell förståelse av Gud och den kristna läran. Treenighetsbegreppet, tanken på Gud som bestående av en levande och kärleksfull relation, var något som jag kunde göra mig en inre bild av och som verkade begripligt för mig. Jag var också fascinerad av begreppet inkarnation, av hur Gud uppenbarar sig för världen i en konkret mänsklig gestalt som Jesus." (s. 236f)

Det hade varit hur intressant som helst att vara med om ett katekumenat tillsammans med Tammet. Svenska lär han sig väl på en vecka ändå...

Äntligen nyheter?

Slötittade på ett metaprogram om TV4. Man diskuterade bl.a. fenomenet att flytta på nyhetsprogram när en "viktig" match spelas. Martin Timell menade på fullt allvar - och smått aggressivt - att nyhetsprogram är en helig ko. Enligt honom skulle väl t.o.m. "Äntligen hemma" kunna flytta på nyheterna. Suck. Hur var det nu med sinne för proportioner? I min bok är det alldeles självklart att nyhetsprogram är viktigare än Timells vanskliga snickrande. "Äntligen nyheter"?

Du hänger väl med?

Det roar mig att läsa det här om kändisar som inte hänger med när det gäller ny teknik. Det är ett oerhört grupptryck att stå emot. Men det måste vara tillåtet att leva sitt liv vid sidan av huvudfåran. Jag skulle nog t.o.m. kunna tänka mig att bli munk. (Om jag hade varit en kändis med tusentals besök varje dag på den här bloggen, så hade nu massor av IQ-befriade kommentarer droppat in, typ "Ja men, bli munk då för faen! Va e problemet?")

Vad är det som säger att man måste haka på alla nya trender? Är det kriminellt att inte kunna skicka SMS? Är det asocialt att inte kunna chatta? Är en teknisk idiot uträknad i alla möjliga sammanhang? Etc. Har vi hamnat i teknikfascisternas diktatur? Eller är det ungdomarnas diktatur? Eller är det den fårskocksliknande majoritetens diktatur? Ur led är tiden. Låt den som vill leva vid sidan om huvudspåret få göra det.

På vingliga ben

I dag är jag yr. Egentligen var jag yr redan i går, men jag jobbade ändå. Dumt och fåfängt. Jag vill gärna känna mig oersättlig. Jag tänker: om inte jag gör det här, så gör ingen annan det heller - i alla fall inte lika bra. Och den tanken har visat sig vara helt korrekt, generande ofta.

Nu får jag ligga ned det mesta av dagen. Om jag försöker vara uppe och röra på mig, så blir det bara en massa vacklande och vinglande. Om jag skulle visa mig på sta'n i det här skicket, så skulle vissa personer vända sig om på gatan och tissla och tassla: "Var inte det ******? Är han full så här mitt på da'n?"

"Hajpat"

Det är så överdrivet - detta med Idolfinalen. Här ser vi masspsykos in action. Hysterin kring vinsten är som om en skådespelare skulle ha vunnit Oscar för bästa huvudroll och dessutom pris för bästa huvudroll på filmfestivalerna i Cannes, Venedig, Berlin och Toronto - för en enda roll i en enda film. Jag menar: var finns känslan för proportioner? Det hela är absurt uppskruvat.

Ej efterfrågat brev

Häromdagen fick jag ett brev från Moderaterna. Det blev liggande. Nyss öppnade jag det. Innehåll: en lokal riksdagsledamot försöker med detta brev få mig att bli moderat. Där hugger han i sten.

Man kan ju undra till hur många personer detta brev har skickats. Och varför fick just jag det - men inte min fru? Kuvertet har ett nummer - utskicket har kanske gått ut till hundratusentals mottagare. Hur har urvalet gjorts? Har någon IB-liknande organisation gjort bedömningen att jag är en presumtiv moderat? Sorry - det är fel. Den riksdagsmannen slösar med pengarna.

Gräsrotsmakt

Jag gillar sådana här initiativ sprungna ur folkdjupet. Föräldraföreningen mot skolledningen - fräckt.

"Att en liten minoritet inte vill ha det så ska inte få stoppa alla andra. Kyrkan är öppen för alla. Ingen utesluts, men var och en kan välja om den vill gå dit eller inte." Just så!

Ibland undrar jag f.ö. varför inga traditioner får vara i fred.

Dagens gnäll

Vad är det som gör att man ständigt blir avbruten när man har himla mycket att göra? I dag var det så på jobbet. Jag hade hur mycket som helst att göra och just då skulle f-n och hans mormor störa på allehanda sätt.

Det är ungefär som när man är ute och kör bil på någon landsväg. Man kan ha kört i en mil utan någon trafik. Men just när man skall försöka köra förbi en cyklist så blir det möte exakt i jämnhöjd, så att man måste sakta ned för att över huvud taget kunna passera cyklisten. Eller så hamnar man bakom en ohyggligt slö förare och när det inte är någon mötande trafik tänker man köra om... men vad händer då? Jo, då blir det kurva eller backe och omöjligt att köra om. Någon av Murphys lagar?

Åter till jobbet: Vad är det som gör att folk inte kan respektera tider? Jag har bloggat om detta tidigare, men det finns alltid anledning att tjata om det. Om någon butik el. motsv. öppnar kl. 9:00, så är det alltid någon stolle som är där och rycker i dörren kl. 8:55. Om butiken stänger kl 20:00, så är det alltid något stolpskott som "bara" skall handla lite kl. 19:55 - men vimsar runt planlöst och förvirrat till kl. 20:10.

Ibland blir jag så trött på folk att jag skulle kunna tänka mig att bära en "pin" med texten "Håll dig undan! I dag är jag folkilsken."

Mest sökta termer

Hå hå, ja ja... Vad ska man säga? Om man inte hade särskilt höga tankar om folk innan, så lär man ju inte få oerhört höga tankar om folk efter det här: När skall ni börja söka lika ofta efter t.ex. Nobelprisen, Obama, Omega3, fleromättat eller elbilar? Det är visst inte mycket mer än sex som mest engagerar er.

Nej, Ninni...

Ack, ja... Här var hon nog lite väl snabb, Ninni Schulman. (Så här taffligt som nedan blir det med bilder medan den stationära hårddisken är inne för restaurering. Du som sabbade: du ser att jag håller på ändå. Jag hittar alltid en utväg.) Redan den första kommentaren slår huvudet på spiken. Det är faktiskt inte alls dumt att "googla" på Google.

Blogg om säkerhet m.m.

Dagens bästa länktips från mitt håll blir den här bloggen. Den bloggen är t.o.m. så intressant att jag ständigt länkar till den i högerkanten.

Puh, vi kan andas ut?

Jag gjorde en skärmbildsdumpning från Expressen, flyttade den till Paint, suddade lite och så blev det så här:

Jaha, så såg mördarnas ansikten ut. OK. Vad skall jag nu göra med den informationen? Jag vet alltså att den person som bar på ett av dessa ansikten är misstänkt för att ha varit inblandad i terrorattacken i Bombay. Det är egentligen den enda säkra slutsats jag kan dra av denna ganska meningslösa information. Vad förväntas jag göra med den kunskapen som förmedlas i artikeln? Förakta personer med pakistanskt utseende? Vad?

Hjältar? Kiss my ass.

Det förvånar mig inte särskilt mycket - detta att Swebits hämnas på Stefan Sauk. Det skulle inte heller förvåna mig om det är Swebits eller Pirate Bay eller något liknande stolleprov som har orsakat min datorkrasch. De "tuffa" grabbarna som ligger bakom de där sajterna har väl inga hämningar alls. Men aldrig, aldrig, aldrig kan de tysta mig så länge jag lever. Jag kan vara envis som en lobotomerad packåsna.

Lägg märke till hur jag formulerade mig. Där ligger ingen anklagelse. Där finns inget hot. Jag bara konstaterar att inget förvånar mig när det gäller sådana typer. De är så patetiska. De tror att de är någon sorts moderna Robin Hoods. Pinsamt. Kan ingen visa dem vägen till Sherwoodskogen?

Några rader om ett Cooder-album

Äntligen har jag skaffat den här plattan. Inte en dag för tidigt. Jag hade bara en vinylplatta med hans musik tidigare, bl.a. med den magiska låten "I think it's going to work out fine" (som var signaturmelodi till en TV-serie med Jan Hemmel och Christoffer Barnekow - jag blir galen; vad hette den serien?!). Här finns givetvis den låten med, men också den lika magiska biten som användes i filmen "Paris, Texas". Ry Cooder är väl inte världens bäste gitarrist, men han kan onekligen spela med mycket "feeling" - och det betyder en hel del. Han är klart originell och går sina egna vägar. Många olika stilar har det blivit, men man hör ändå att det är Ry som håller i gitarren. Ingen skivsamling är komplett utan något med Ry Cooder.

Vik hädan, satans avskum

MBT (Man Blir Trött). Nu har det dykt upp en trojan i den stationära hårddisken. De här båda meddelandena dök upp:

och

Jag frågar säkerhetsansvariga: Skall det vara så förbannat svårt att ligga steget före bovarna?

Här kommer ett budskap direkt till sabotörerna: Ni har ingenting här att hämta. Tror ni att jag är rik? Var f-n har ni fått det ifrån? Det är inte lönt att ni försöker komma åt mina hemliga kontonummer. Där finns ändå inga pengar att knycka. Fuck off! Pravda.

Ett årtiondes musik fångat i foton och text

Även om de båda upphovsmännen kanske inte skulle gilla det, så vill jag kalla den här boken "trevlig". Boken ger mig visserligen inte så hemskt mycket information som jag inte redan hade grepp om, men den är gjord på ett sätt som jag finner sympatiskt. Som undertiteln antyder så är boken starkt baserad på Torbjörn Calveros träffsäkra foton. Men Christer Olssons texter är även de absolut värda närmare studier.

Boken fångar 1970-talets musik på ett utmärkt sätt - även om jag kan sakna en del namn. Att de namnen saknas kan ju bero på att Calvero aldrig fick tillfälle att fotografera personerna eller grupperna i fråga. Jag tänker t.ex. på Pink Floyd och Genesis - två enormt stora namn under den tiden.

Nåväl, om vi slutar gnälla - vad är då så bra med den här boken? Jo, framför allt vill jag framhäva det lätta anslaget. Här finns ett flyt som gör det till en fröjd att sträckläsa boken. Bildmaterialet är mycket bra, stundtals rent mästerligt. Det förvånar inte att Calvero fick komma nära flera av pop- och rockvärldens stora. Han verkar ha haft en sällsynt förmåga att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. (Och även om han t.ex. kom grymt för sent till en träff med Donovan, så blev slutresultatet lysande.)

Christer Olsson har tidigare bl.a. skrivit för Larm och Vecko-Revyn. Enligt min ringa mening skriver han här lika bra som Mats Olsson, Lennart Persson eller vilken annan lysande rockskribent som helst. Han har flera gudomligt snygga formuleringar. Exempel:

"1982 skrev Mick Jones en av The Clashs största hits 'Should I stay or should I go?' Ett par månader senare lämnade han gruppen. Sex Pistols var redan upplösta. Sid Vicious var död.
Säkerhetsnålarna började rosta." (s. 50)

"(...) Som en strandlinje som ändrar kontur varje gång en ny våg slår in över den.
En magiker i ständigt nya förklädnader.
Från traditionell folkmusik till en rasande elektrisk storm.
Från amfetaminladdad, ordsprutande vulkan till sparsmakad poet. (...)" (s. 100 - om - givetvis - Bob Dylan)

"(...) Om alla dem som inte kan få ett jobb, om fabriker som läggs ner, familjer som splittras, arbetare som slits ut i förtid, drömmar som kapsejsar - teman han kommer att utveckla på den avskalade 'Nebraska', där varje låt är en fulländad novell." (s. 118 - om - självklart - Bruce Springsteen)

"1994 döptes asteroid 3834 till Zappafrank av International Astronomical Union.
Tala om att vara stjärna." (s. 138)

Ja, ni ser. Visst är han en skicklig skribent. Jag antar, att han måste ha finslipat många formuleringar ett antal gånger. Förmodligen hyllar han devisen "Kill your darlings". Man kan inte bara få ur sig sådana meningar helt utan ansträngning.

(Helt irrelevant parentes: Jag gick i samma skola som Olsson, i den lilla skånska staden. Jag minns att jag satt på skolgården när han gick förbi - bärande på Dylans då nyss utgivna dubbel-LP "Blonde on blonde"...)

Byte blev hämnd

Nu har jag bytt mobiltelefon igen. (Se även detta.)

Den här ovan fick jag ärva av min son och den har fungerat felfritt, helt utan problem. Den har varit väldigt stryktålig. Jag har tappat den på asfalt så att den har gått i bitar. Det var bara att sätta ihop den igen och så var det som om inget hade hänt. Den hade massor av finesser - en mobiltelefon fullt tillräcklig för mig. Jag sparar den och har den i reserv.

Men nu passade jag på att byta operatör, så att hela familjen har samma. Då har vi gratis mobilkontakt inom familjen. I samband med det bytet så bytte jag även telefon. Från Nokia ovan till Samsung nedan. Jag gick också över till abonnemang.
Den förra operatören var 3. Jag "tankade" kortet ganska sällan. Vid någon av de sista tankningarna befann jag mig vid ett sådant där litet stånd som man kan se att 3 har på olika köpcentra. Av någon anledning ville den unga kvinnan där titta på min Nokia-telefon. Hon nästan hånskrattade ut mig. Hon tyckte underförstått att jag hade krupit fram ur någon grotta, att jag var helt antik, att jag hade sovit de senaste åren etc. Ett sådant hån biter sig fast djupt inne i min själ. Jag har efter den händelsen aldrig vänt mig till samma "kundservice"-ställe. Nu skall jag undvika 3 så gott jag kan. Hämnd är en ljuvlig känsla...

Laman är naken

Just så. Hon har rätt - Karin. Men det påminner mig om detta och detta. Har Karin läst min blogg?

Det var inte mitt fel!

Det finns tydligen en hel del personer som har svårt för Ann Heberlein och hennes pekpinnar. Men vad är det man egentligen inte tycker om med hennes budskap? Är det månne en känsla av "Här ska inte hon komma och tala om för oss hur vi bör leva våra liv"? Är det så att vi hatar att bli anklagade för att inte leva ett tillräckligt moraliskt oantastligt liv? Tänker vi: "Och vem är hon att sätta sig på sina höga hästar och tro att hon är förmer än vi?"? Jag funderar på detta och liknande efter att ha läst hennes bok "Det var inte mitt fel!". Jag tycker att hon har helt rätt i mycket. Det är ju faktiskt så - tycker jag - att det har spridit sig en svulst av ansvarslöshet i vårt samhälle. Man har så lätt för att skylla ifrån sig. Mobbaren blev mobbare därför att h*n inte fick den bekräftelse och kärlek h*n behövde. Ingenting verkar vara förtryckares och andra osympatiska figurers egna fel. Det förefaller alltid vara något annat som är orsaken till det elände som de åstadkommer.

Boken har recenserats bl.a. här och här. Kloka och insiktsfulla recensioner. Det blir till slut en aning för mycket individcentrerat. Men bokens titel är i mina ögon en gnutta missvisande. Boken handlar ju inte bara om individens ansvar. Den handlar också om altruism kontra egoism, om skuld, skam och förlåtelse, om helgon och skitstövlar m.m. Stora etiska frågor!

Jag kan instämma i att extrem altruism kan vara direkt förödande. (Som exempel tar Heberlein Sonja i "Brott och straff" - den unga kvinnan som helt utplånar sig själv av överdriven altruism.) Jag kan också förstå, att reciprocitet och samarbete är att föredra framför egoism och altruism.

Men jag har svårare att förstå Heberleins tankar om förlåtelse. Man kan få intrycket att hon anser förlåtelse vara helt utesluten för vissa handlingar. Kanske definierar vi ordet förlåtelse på olika sätt. Men jag tycker i alla fall att en kriminell som t.ex. har suttit av sitt straff i fängelse skall få skulden avskriven. När h*n har avtjänat sitt straff, så skall h*n vara förlåten. Man måste kunna lägga orättvisor, övergrepp och annat bakom sig och gå vidare i livet. Men man har också rätt att känna sig bitter och hämndgirig - det är fullt begripligt.

Ett kapitel i boken heter "Att få vad man förtjänar". "När vi gör rätt får vi beröm - och när vi gör fel blir vi förhoppningsvis klandrade. Människor bör bemötas på det sätt de förtjänar." (s. 127) Tja, det kan ju förefalla enkelt. Men vi måste rimligtvis ta hänsyn till varje individs förutsättningar. Vi kan t.ex. inte kräva av en tondöv man att sjunga lika bra som, säg, Tommy Körberg. Det menar säkert inte Heberlein heller.

"Alla har inte fysiska förutsättningar att bli äventyrare, balettdansörer, professionella idrottsmän eller fotomodeller. Alla har inte den intellektuella förmåga som krävs för att bli författare, jurist eller forskare. Få människor är så musikaliska eller konstnärligt begåvade att de kan försörja sig som musiker eller konstnärer. Det är måhända orättvist, icke desto mindre är det sant." (s. 146)

Summa summarum: detta är en mycket läsvärd bok som tar upp mycket mera än vad titeln avslöjar. Den borde vara obligatorisk läsning i en kurs om etik och moralfilosofi i gymnasiet - så tycker jag.

Vad gör detta mig till? Moderat, folkpartist, kristdemokrat eller vad? Nej, jag är fortfarande på vänsterkanten, politiskt sett. Men även en "vänstermänniska" måste få kräva individuellt ansvar och värna om ett väl fungerande rättssamhälle.

Vem plattar till dem?

I dag har jag varit i Kungliga Hufvudstaaaaaden. Det är samma visa varenda gång. Man har problem med snobberi i den sta'n. Exempel? Jag gick in på NK och skred förbi hylla efter hylla med parfymer å sånt - på väg till toaletten. De expediter som ö.h.t. tittade på mig vek snabbt undan blicken. De tyckte väl att jag var totalt ointressant som kund. Ändå var min klädsel inget uppseendeväckande. Deras beteende hade varit mera begripligt om jag hade sett ut som en hemlös och narkotikaberoende uteliggare. Tvi vale för NK. De tror de är nå't. De är som Överskottsbolaget om man jämför dem med Harrods i London. Dessutom: nu när de har lagt ned skiv- och filmavdelningen så är de totalt likgiltiga i mina ögon.

Samtal med Solsjenitsyn

Här pratar vi allvar. Inget flams och trams. Inget nonsens. Tre timmar allvar. Och det känns så befriande, så berikande, så välgörande.

Alexander Sokurov ställde oerhört bra frågor om allt mellan himmel och jord till denne litteräre gigant - Alexander Solsjenitsyn. Filmen spelades in 1998, alltså flera år efter Sovjetunionens sammanbrott och efter det att Solsjenitsyn återvänt från åren i Vermont.

Alla ord om "stark personlig integritet" och "stor inre resning" etc. känns lite tafatta när vi talar om Solsjenitsyn. Efter så mycket lidande som han fick utstå är det ett under att han överhuvudtaget levde tills ganska nyligen. Att han lyckades överleva alla smärtsamma år måste kunna förklaras med just sådana "stora ord".

När jag var yngre och han var som mest i ropet, efter Nobelpriset, tyckte jag han var en tråkig gammal gubbe som inte kunde ha något att lära mig. Snacka om ungdomligt oförstånd. Nu förstår jag hans storhet - och ännu mera så efter att ha sett den här dokumentärfilmen.

De båda Alexander samtalar om Gud, kristendomen, Gamla Testamentet och Nya Testamentet, "Brott och straff", ryska revolutionen, Sovjetunionens sammanbrott, litteratur, realism, Tjechov, Platonov, syntax m.m. Man skulle kunna misstänka att det blir flummigt. Icke. Det är inte det minsta flummigt. Det är kristallklart. Intelligensen och visdomen sticker ut ur TV-rutan.

Ah, så klarsynt han var. Han såg det framför sig, redan då - 1998 - att vi går mot en tid där människan håller på att förlora sin själ. Vi förlorar vår själ i allt detta bombardemang av information och desinformation via internet, vårt egotrippande m.m.

Och vi går mot undergång om vi ständigt kräver bekvämlighet. Enligt Solsjenitsyn måste vi gå genom prövningar, uppoffringar och lidanden. Vi behöver alls icke leta upp dem aktivt. De kommer till oss och då får vi ta "fajten". Han menade, att han inte hade kommit dit han kom utan sitt lidande.

Den här filmen är slutligen inspelad på ett sätt som leder tankarna till "Långsamhetens lov". Här stressar vi inte. Långa stunder händer ingenting. Kameran står stilla, filmen rullar, ingen rör en fena. Båda tänker. Det här är en film som möter åskådaren med respekt. Se den! Det är tre väl använda timmar.

Dagens länktips

I dag gitter jag bara komma med ett länktips. Jag säger inte att det är bra. Jag säger bara att det är värt närmare granskning.

Digga Haydn

Ibland måste jag bara höra "fin" musik. Jag blir galen annars av all dynga och allt skräp som vi bombarderas med i etern. Det här omslaget har jag själv fixat till väldigt enkelt:

På albumet finns två Haydn-symfonier. De kallas något speciellt och bilden symboliserar båda namnen samtidigt. Vad är det jag yrar om? Jo: Haydns symfonier nr 101 och 104 kallas "The Clock" och "London". Snyggt, va?

När jag hör så här storslagen musik tänker jag ungefär: "Det var detta vi människor var ägnade till. Så här borde livet vara." Och jag känner mig raffinerad, förfinad, förädlad. När jag kör omkring och lyssnar på denna musik i bilstereon känner jag mig högtstående och oantastlig. Jag sträcker på mig lite extra och sätter näsan i vädret. Alltid retar det någon.

Det är nog enda tillfället då jag kan känna mig så "förmer" än vissa andra. I alla andra sammanhang - i umgänge med andra människor - blir man snabbt nedplockad på markplanet. Man får icke tro sig vara "finare" eller ha "bättre" smak än någon annan. Man får icke "göra sig märkvärdig". Man måste vara "main stream" och tycka om allting som alla andra gillar. Annars är man suspekt, en "störd" figur, en konstig typ.

- Gilla Haydns symfonier? Så mossigt! Hur gammal är han egentligen, den där tradige bloggaren? Var han med när de uppfann hjulet, eller?

Blåst av en blues

När den här boken var ny (Första svenska upplagan 1981) blev jag smått fascinerad av den. Många streck i marginalen blev det. Nu tycker jag mest den är fjantig, kvasifilosofisk, pseudodjup och misslyckat pretentiös. Den skulle kunna platsa i någon bokhylla med "new age"-litteratur. Och det tramset har jag vuxit förbi. Jag blev blåst av denna blues.

"Med 'över tiden' avses samma sak som utanför tiden, för upplevelsen av tid hänger oupplösligt samman med upplevelsen av tid som ett flöde, men det som redan finns överallt kan omöjligen flöda framåt." (s. 181)

"För att leva helt måste man vara fri, men för att bli fri måste man avstå från tryggheten. För att leva måste man således vara beredd att dö. Ingen dålig paradox, va?" (s. 194)

"På högra väggen stod:
JAG TROR PÅ ALLT. INGET ÄR HELIGT.
Och på den vänstra:
JAG TROR INTE PÅ NÅGOT. ALLT ÄR HELIGT." (s. 222f)

"Tills människorna har löst sina filosofiska problem, är de dömda att gång på gång lösa sina politiska problem. Det är en grym, långtråkig upprepning." (s. 306)

Etc. Blaha, blaha. Pubertalt eller möjligen studentikost. Men inte mycket att hänga i julgranen. En illustration av att vilja men inte kunna.