Blåst av en blues

När den här boken var ny (Första svenska upplagan 1981) blev jag smått fascinerad av den. Många streck i marginalen blev det. Nu tycker jag mest den är fjantig, kvasifilosofisk, pseudodjup och misslyckat pretentiös. Den skulle kunna platsa i någon bokhylla med "new age"-litteratur. Och det tramset har jag vuxit förbi. Jag blev blåst av denna blues.

"Med 'över tiden' avses samma sak som utanför tiden, för upplevelsen av tid hänger oupplösligt samman med upplevelsen av tid som ett flöde, men det som redan finns överallt kan omöjligen flöda framåt." (s. 181)

"För att leva helt måste man vara fri, men för att bli fri måste man avstå från tryggheten. För att leva måste man således vara beredd att dö. Ingen dålig paradox, va?" (s. 194)

"På högra väggen stod:
JAG TROR PÅ ALLT. INGET ÄR HELIGT.
Och på den vänstra:
JAG TROR INTE PÅ NÅGOT. ALLT ÄR HELIGT." (s. 222f)

"Tills människorna har löst sina filosofiska problem, är de dömda att gång på gång lösa sina politiska problem. Det är en grym, långtråkig upprepning." (s. 306)

Etc. Blaha, blaha. Pubertalt eller möjligen studentikost. Men inte mycket att hänga i julgranen. En illustration av att vilja men inte kunna.