I want to see the bright lights tonight

Oops, vad det var länge sedan jag lyssnade på det här albumet. Nu blev det dags igen.

Det är inte möjligt att ge det här albumet något annat än full pott. Även om man inte håller med om allt i texterna. Albumet är ett mästerverk. Det känns banne mig som en befrielse med sådana här deppiga texter när danzbandzkampen håller på zom mezt.

Richard Thompson var en mästare i att måla svart med ord, Linda Thompson hade en gudomlig röst, musik och text var här i perfekt förening. Skickliga musiker, makalösa melodier, mästerliga texter och så en underbar sångerska - vad kan man mera begära? Här finns inte en enda dålig eller medelmåttig låt. Men om ni envisas... Mina tre främsta favoriter är titelspåret, "Withered and died" och "Has he got a friend for me" - alla med ljuvlig sång av Linda.

Men varför skall det ibland ta åratal innan jag fattar att något är bra? Den här plattan hörde jag första gången i början av 80-talet och glömde sedan bort den; det var först sisådär 1997 som jag begrep att den var grymt bra (Tack vare påminnelse från en god vän). Det är klart - om du är ute efter "feel good"-musik, så har du hamnat fel. Det här är snarare "sjunk djupare ner i deppigheten"-musik. Och den behövs också!

Ett slags rekord i deppighet slår Richard Thompson måhända i texten till "The end of the rainbow". Läs och begrunda.