Det var inte mitt fel!

Det finns tydligen en hel del personer som har svårt för Ann Heberlein och hennes pekpinnar. Men vad är det man egentligen inte tycker om med hennes budskap? Är det månne en känsla av "Här ska inte hon komma och tala om för oss hur vi bör leva våra liv"? Är det så att vi hatar att bli anklagade för att inte leva ett tillräckligt moraliskt oantastligt liv? Tänker vi: "Och vem är hon att sätta sig på sina höga hästar och tro att hon är förmer än vi?"? Jag funderar på detta och liknande efter att ha läst hennes bok "Det var inte mitt fel!". Jag tycker att hon har helt rätt i mycket. Det är ju faktiskt så - tycker jag - att det har spridit sig en svulst av ansvarslöshet i vårt samhälle. Man har så lätt för att skylla ifrån sig. Mobbaren blev mobbare därför att h*n inte fick den bekräftelse och kärlek h*n behövde. Ingenting verkar vara förtryckares och andra osympatiska figurers egna fel. Det förefaller alltid vara något annat som är orsaken till det elände som de åstadkommer.

Boken har recenserats bl.a. här och här. Kloka och insiktsfulla recensioner. Det blir till slut en aning för mycket individcentrerat. Men bokens titel är i mina ögon en gnutta missvisande. Boken handlar ju inte bara om individens ansvar. Den handlar också om altruism kontra egoism, om skuld, skam och förlåtelse, om helgon och skitstövlar m.m. Stora etiska frågor!

Jag kan instämma i att extrem altruism kan vara direkt förödande. (Som exempel tar Heberlein Sonja i "Brott och straff" - den unga kvinnan som helt utplånar sig själv av överdriven altruism.) Jag kan också förstå, att reciprocitet och samarbete är att föredra framför egoism och altruism.

Men jag har svårare att förstå Heberleins tankar om förlåtelse. Man kan få intrycket att hon anser förlåtelse vara helt utesluten för vissa handlingar. Kanske definierar vi ordet förlåtelse på olika sätt. Men jag tycker i alla fall att en kriminell som t.ex. har suttit av sitt straff i fängelse skall få skulden avskriven. När h*n har avtjänat sitt straff, så skall h*n vara förlåten. Man måste kunna lägga orättvisor, övergrepp och annat bakom sig och gå vidare i livet. Men man har också rätt att känna sig bitter och hämndgirig - det är fullt begripligt.

Ett kapitel i boken heter "Att få vad man förtjänar". "När vi gör rätt får vi beröm - och när vi gör fel blir vi förhoppningsvis klandrade. Människor bör bemötas på det sätt de förtjänar." (s. 127) Tja, det kan ju förefalla enkelt. Men vi måste rimligtvis ta hänsyn till varje individs förutsättningar. Vi kan t.ex. inte kräva av en tondöv man att sjunga lika bra som, säg, Tommy Körberg. Det menar säkert inte Heberlein heller.

"Alla har inte fysiska förutsättningar att bli äventyrare, balettdansörer, professionella idrottsmän eller fotomodeller. Alla har inte den intellektuella förmåga som krävs för att bli författare, jurist eller forskare. Få människor är så musikaliska eller konstnärligt begåvade att de kan försörja sig som musiker eller konstnärer. Det är måhända orättvist, icke desto mindre är det sant." (s. 146)

Summa summarum: detta är en mycket läsvärd bok som tar upp mycket mera än vad titeln avslöjar. Den borde vara obligatorisk läsning i en kurs om etik och moralfilosofi i gymnasiet - så tycker jag.

Vad gör detta mig till? Moderat, folkpartist, kristdemokrat eller vad? Nej, jag är fortfarande på vänsterkanten, politiskt sett. Men även en "vänstermänniska" måste få kräva individuellt ansvar och värna om ett väl fungerande rättssamhälle.