Intryck av "Brända av solen"

Sedd:

Nikita Mikhalkovs film "Brända av solen" är en präktig film om en skenbar idyll. Det hela kunde nästan ha varit som en pjäs av Tjechov, men mina tankar går snarare till någon film av Fellini eller en film som den förvirrande, vimsiga och yrhättiga filmen "Svart katt, vit katt". (Man undrar när man ser den sistnämnda filmen: vilket bokstavskombinations-syndrom hade manusförfattaren?)

Jag har ibland svårt för storslagna scener med massor av statister, där kameran panorerar och åker och zoomar hit och dit. Huvudkaraktärerna i denna film är en familj där mannen i huset var en heroisk överste under ryska revolutionen 1917. I början av filmen är det 1930-tal, några stridsvagnar rycker fram och sädesfälten hotas av total nedmosning. Då ingriper vår hjälte översten och stoppar hela operationen. Den starke individen vinner över den viljelösa massan...

Så byggs en stämning upp av tryggt familjeliv på ryska landsbygden. Men den stämningen smulas så småningom sönder av gnagande aningar om en annalkande katastrof. Jag anar, att Mikhalkov har velat göra en stark film om hur stalinismen terroriserade idyllen, men jag tycker inte han har lyckats överväldigande bra med det. Om man nu skall jämföra, så tycker jag att Bernardo Bertolucci lyckades mycket bättre med att skildra fascismens framväxt i Italien i mastodontverket "1900". Jag vet, jag vet - många skulle säga att den filmen är alltför mycket pamflett, att den är övertydlig och slagordsmässig. Må så vara, men den är i alla fall tydlig. "Brända av solen" verkar vilja vara mera "sofistikerad" och "fin", men det tycker inte jag att den når upp till. I min bok får den en svag fyra.