Jo, jag är bitter

Det är lätt att bli bitter när man vankar omkring sjuk i hemmet. Man kan börja undra varför ingen på jobbet hör av sig och undrar hur man mår. Men jag har lärt mig det genom åren: Det är inte många som bryr sig nämnvärt om hur andra egentligen mår. Ingen har hittills frågat mig varför jag är hemma eller vilken sjukdom jag har. Så är det. Så kallade arbetskamrater är inte mycket att hålla i handen när det stormar.

En sak jag har lärt mig - hoppas jag - av den här sjukfrånvaron är att jag måste vara mera egoistisk när det gäller min hälsa. Ingen tackar mig för att jag går in i väggen eller får ett nervöst sammanbrott eller får en hjärnblödning eller råkar ut för en hjärtinfarkt. Ingen. Det kan låta bittert, men jag anser att det är den nakna sanningen.

Hädanefter skall jag försöka vara mycket mera vaksam på varje liten signal som indikerar att jag har för mycket om mig och kring mig. Att försöka vara extra duktig och altruistisk och ambitiös och hjälpsam och allt möjligt fint, nobelt och ädelt kostar för mycket. Ingen tackar dig ändå när du ligger där och spyr och har yrsel eller mår pyton på annat sätt - bara för att du ville vara "till lags" och "ställa upp".