På vingliga ben

I dag är jag yr. Egentligen var jag yr redan i går, men jag jobbade ändå. Dumt och fåfängt. Jag vill gärna känna mig oersättlig. Jag tänker: om inte jag gör det här, så gör ingen annan det heller - i alla fall inte lika bra. Och den tanken har visat sig vara helt korrekt, generande ofta.

Nu får jag ligga ned det mesta av dagen. Om jag försöker vara uppe och röra på mig, så blir det bara en massa vacklande och vinglande. Om jag skulle visa mig på sta'n i det här skicket, så skulle vissa personer vända sig om på gatan och tissla och tassla: "Var inte det ******? Är han full så här mitt på da'n?"