Samtal med Solsjenitsyn

Här pratar vi allvar. Inget flams och trams. Inget nonsens. Tre timmar allvar. Och det känns så befriande, så berikande, så välgörande.

Alexander Sokurov ställde oerhört bra frågor om allt mellan himmel och jord till denne litteräre gigant - Alexander Solsjenitsyn. Filmen spelades in 1998, alltså flera år efter Sovjetunionens sammanbrott och efter det att Solsjenitsyn återvänt från åren i Vermont.

Alla ord om "stark personlig integritet" och "stor inre resning" etc. känns lite tafatta när vi talar om Solsjenitsyn. Efter så mycket lidande som han fick utstå är det ett under att han överhuvudtaget levde tills ganska nyligen. Att han lyckades överleva alla smärtsamma år måste kunna förklaras med just sådana "stora ord".

När jag var yngre och han var som mest i ropet, efter Nobelpriset, tyckte jag han var en tråkig gammal gubbe som inte kunde ha något att lära mig. Snacka om ungdomligt oförstånd. Nu förstår jag hans storhet - och ännu mera så efter att ha sett den här dokumentärfilmen.

De båda Alexander samtalar om Gud, kristendomen, Gamla Testamentet och Nya Testamentet, "Brott och straff", ryska revolutionen, Sovjetunionens sammanbrott, litteratur, realism, Tjechov, Platonov, syntax m.m. Man skulle kunna misstänka att det blir flummigt. Icke. Det är inte det minsta flummigt. Det är kristallklart. Intelligensen och visdomen sticker ut ur TV-rutan.

Ah, så klarsynt han var. Han såg det framför sig, redan då - 1998 - att vi går mot en tid där människan håller på att förlora sin själ. Vi förlorar vår själ i allt detta bombardemang av information och desinformation via internet, vårt egotrippande m.m.

Och vi går mot undergång om vi ständigt kräver bekvämlighet. Enligt Solsjenitsyn måste vi gå genom prövningar, uppoffringar och lidanden. Vi behöver alls icke leta upp dem aktivt. De kommer till oss och då får vi ta "fajten". Han menade, att han inte hade kommit dit han kom utan sitt lidande.

Den här filmen är slutligen inspelad på ett sätt som leder tankarna till "Långsamhetens lov". Här stressar vi inte. Långa stunder händer ingenting. Kameran står stilla, filmen rullar, ingen rör en fena. Båda tänker. Det här är en film som möter åskådaren med respekt. Se den! Det är tre väl använda timmar.