Några rader om en Henry Miller-bok

Det var lite överraskande men också glädjande att Henry Millers "Sexus" (Originalupplaga 1950, första svenska upplaga 1958, denna pocketupplaga 1965) är en av de 1001 böcker man bör ha läst innan man dör - enligt Göran Hägg. Jag har alltid hävdat, att Henry Miller var en stor författare. Att avfärda honom som en simpel sexfixerad stolle är infantilt och okunnigt. Henry Miller har skrivit tre av de böcker som jag anser tillhör litteraturhistoriens "Topp 1000": "Kräftans vändkrets", "Stenbockens vändkrets" och "Sexus".

Bengt Holmqvist skrev i DN: "Med all sin naiva självupptagenhet och formlösa pratsamhet är Miller en av de vitala krafterna i vår tids litteratur, en av de få som i någon mån har kunnat realisera mellankrigsmodernismens dröm om att 'förvandla verkligheten' (...) Ingen samtida har förfogat över ett språk som med sådan muskulös lätthet rör sig mellan de kosmiska visionerna och de mest jordiska bland fakta." Just så! Se där ett exempel på en lysande recension. Man är inte bortskämd med sådana formuleringar i nutida recensioner. Men det är klart... Bengt Holmqvist var en gigant i sammanhanget.

Med risk både för att bli kallad mullig mansgris och för att få frågan "Hur har du det med genusperspektivet?" kastar jag mig rakt in i citatfloran!

[Om amerikanare:] "Vi klär oss likadant, äter samma sorts mat, läser samma tidningar, är lika i allt utom ifråga om namn, vikt och kragnummer. Vi är världens mest kollektiviserade folk (...)" (I s. 115)

"Ingen skapar ensam, av eller genom sig själv. En konstnär är ett instrument som återger någonting som redan existerar (...)" (I s. 125)

"Men skillnaden mellan en konstnär och en vanlig människa består i att konstnären omedelbart glider tillbaka in i sin egen gränslösa värld, så snart han ätit sig mätt, och i den världen är han oinskränkt härskare medan däremot den vanliga brackan inte är något annat än en bensinmack med bara rök och damm mellan påfyllningarna. (...) För att kunna njuta av någonting måste man göra sig beredd att ta emot, det kräver en viss självkontroll, disciplin, ja rent av en viss form av kyskhet. Men framför allt kräver det begär (...)" (I s. 126)

"Redan när jag stod på tröskeln till livet uppfattade jag arbete som en form av aktivitet som reserveras för dumbommar. Det är rena motsatsen till skapande (...)" (I s. 186)

"De människor som tror att arbete och intelligens kan uträtta allt måste för alltid bli vilseförda av händelsernas donquijotiska och oberäkneliga krumsprång. Det är dessa som känner sig evigt besvikna på livet (...)" (I s. 193)

"Konstnärens uppgift är att nå en högre insikt om verkligheten." (I s. 195)

"De verkligt stora männen öppnar inte kontor, tar inte betalt, håller inte föreläsningar, skriver inte böcker. Visdomen är tyst och styrkan i det personliga exemplet är den mest slagkraftiga propagandan för sanningen." (II s. 66)

"Vi bär himmelen och helvetet inom oss (...)" (II s. 67)

Kära, kära Brenda

Brevväxlingar är i normalfallet inte avsedda för en större publik. Och många brevväxlingar borde p.g.a. sitt ofta banala och/eller alltför privata innehåll förbli okända för andra än de närmast berörda. Men jag är glad att vi kan läsa den här boken som baserar sig på brevväxlingen mellan Henry Miller och Brenda Venus.

Henry Miller har jag bloggat om tidigare - t.ex. här. Vid 85 års ålder blev han som besatt av den vackra och betydligt mycket yngre skådespelerskan Brenda Venus. Hon skrev först till honom - efter att ha missat ett av hans föredrag. Så kom den skrivna dialogen i gång.

Boken är trevlig läsning för en man som har kommit lite till åren. Det här kan ju t.ex. verka hoppingivande: "Vid min ålder är vi män mer mottagliga för kvinnlig charm än någonsin. Får aldrig nog." (s. 22) Och Brenda måste ha tyckt om att läsa detta: "Du måste ha fått underbar föräldrakärlek en gång, ty du tycks mig vara kärlek hela du." (s. 23)

Det här vore inte en bok delvis skriven av Henry Miller om den inte då och då behandlar andra och större ämnen än sex. Om konst: "Konst (...) är ett synsätt: hur man ser på livet, på människorna, på omständigheterna. Man ser vad andra ser - men mer. Man ser vad man själv lägger in i det hela." (s. 80) Om ångest och ambition: "Ångest är en förbannelse, precis som ambition. Man får varken vara för karsk eller för ödmjuk. Bara 'redo' - för vad som än må hända." (s. 97)

Men detta är förstås också Brendas bok. Hon blev starkt påverkad av vänskapen med Henry. "(...) han hade lotsat mig in på en stig som ledde till förtröstan, tro och kärlek; jag var lycklig över att jag följt honom." (s. 139) och "Henry hyste en våldsam passion för helgon, i synnerhet då Den Helige Franciscus av Assisi, samt Cabeza de Vaca (...)" (s. 149)

Det här är en mycket varm och sensibel bok som gör mig varm inuti. Det känns helt naturligt att låta sista ordet gå till Henry Miller: "Jag känner, egendomligt nog, att Skaparen har givit mig extra krafter (till exempel tur, lycka och andra ting) att dela med mig av till andra." (s. 183)