Neil igen

Dags för lite Neil Young igen. Här en kanske oväntad duett. Låten heter egentligen "Only love can break your heart" och videon har en kass bildkvalitet, men i alla fall:

Paul och Neil ihop? Man tänker väl först: "Nej, nej, nej. Hur skall det gå? De har ju så olika utstrålning." Men om man tänker efter... Om någon i The Beatles kunde ha skapat den här melodin, så tänker jag att det måste ha varit Paul McCartney. Men lyriken? Njae... Det är nog bara Neil som kan knåpa ihop det så.

Neil Young känns inte gammal

Slarvig har jag varit när det gäller att följa Neil Youngs utveckling. Jag har lyssnat lite sporadiskt då och då genom åren. Det tog flera år efter utgivningen innan jag begrep att "After the goldrush" (från 1970) var ett mästerverk. Men när någon spelade den då nyutgivna låten "Heart of gold" (ur "Harvest", 1972) i något radioprogram blev jag ordentligt nyfiken på Neil för första gången. Men sedan har jag haft dålig koll, utom när det gäller det live-inspelade dubbelalbumet "Weld" med Crazy Horse. Där hörde jag "Like a hurricane" och sedan var jag ett fan. Nu har många tipsat om det här nya albumet:

Ja, vad skall man säga? Jag trodde inte, att han kunde göra så bra ifrån sig numera. Efter bara två genomlyssningar vill jag fråga, om det här månne kan räknas in bland det bästa han har gjort? Bara en sådan låt som den magiskt repetitiva "Ordinary people" måste gå till musikhistorien - inte bara därför att den är över 18 minuter lång. Men en annan låt - "No hidden path" - är längre än 14 minuter och den går inte heller av för hackor. Det är en prestation bara det - att hålla lyssnarens intresse vid liv för en låt som är så lång.

Allmusic skriver ganska intressant om albumet. Det är snygga och starka melodier till mycket bra texter. Jag hävdar, att Neil Young fortfarande känns ung och alert. Och det här albumet motiverar fortsatt nyfikenhet inför hans göranden och låtanden.

Rocka för frihet

När olika krafter försöker krympa vår frihet är det dags att plocka fram lite rock'n'roll igen. När Kina försöker stoppa You Tube måste man reagera. Så, gott folk, här kommer två rockande hjältar - Neil Young och Bruce Springsteen tillsammans:

Skruva upp volymen och skaka loss! You Tube mot diktaturer var som helst! Läs mera om låten här. Den skrevs ju inte igår precis, men den har blivit aktuell igen - på ett annat sätt än det var tänkt från början. Texten kan du läsa här.

Kärleken kan krossa ditt hjärta

Det här är delvis apropå förra posten:

Den här biten är i mitt tycke en av Neil Youngs bästa. Texten är stor poesi. Det är så snyggt formulerat att vi kanske bara har ett enda motstycke i svensk poesi - nämligen Stagnelius' slutord i den egentligen titellösa dikt som börjar med "Vän, i förödelsens stund": "Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud". Hur som helst: texten till "Only love can break your heart" (som var med på Neil Youngs mästerliga soloplatta "After the gold rush") är mycket välformulerad, vacker och samtidigt djupt filosofisk.

Ett kap med Neil forever Young

Den här musik-DVD:n hittade jag i ett köpcentrum i Helsingör. Pris c:a 49 danska kronor. Hela konserten - i "Cow Palace" i San Francisco den 22 oktober 1978 - är nästan två timmar lång. Här finns en makalös version av "Like a hurricane". Jag hade lätt kunnat betala hela summan bara för den låten.

Dagens Neil

Man måste få en dos Neil Young då och då. Jag dör av nyfikenhet om jag inte snart får höra hans drygt 18 minuter långa bit på senaste albumet.

Det här går inte av för hackor. Ingen spelar gitarr som Neil Young. Han är helt unik.

All along the watchtower

En cover som överträffar originalet. Rocka loss med Neil Young. Good old Young.

Stor och vis poesi

Det är något mystiskt med viss - vis - poesi. Den sätter sig fast i min hjärna likt en drillborr i en furubräda. Vissa av Bob Dylans texter skall vi inte tala om, ty då kan jag verkligen bli långrandig. En del av Leonard Cohens lyrik - samma sak. Det samma gäller i fallet Dylan Thomas.

Stor poesi måste fungera ungefär på samma sätt som rakbladet i Buñuels kortfilm "Den andalusiska hunden" - den måste öppna våra ögon. Något av det vackraste som finns i svensk poesi är slutorden i Stagnelius' dikt "Vän, i förödelsens stund". Det här är så poetiskt att jag blir tårögd: "Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud".

Utmärkande för stor poesi måste också vara att den visar fram ett gammalt känt fenomen på ett helt nytt sätt. Vad menar jag? Jag kan inte förklara det bättre just nu än med ytterligare två exempel.

1. Tom Waits' "In the neighborhood" inleds med en formulering som är så udda och konstig att den snuddar till nonsens, men i sammanhanget blir den ljuv poesi: "Well the eggs chase the bacon round the fryin' pan".
2. Neil Youngs "Only love can break your heart" innehåller den här formuleringen: "I have a friend I've never seen He hides his head inside a dream".

Så snyggt, så djupt, så vist! Det finns en särskild poesivisdom. Men - tyvärr - är det ont om sådana här fullträffar. Det allra mesta inom poesin är enligt min mening bara kvasi-nå'nting. Kvasifilosofiskt, kvasikonstnärligt, kvasidjupt.

Neil igen

Det går inte att komma undan Neil Young så lätt. Det är inget snack om saken. Neil Young är en av giganterna. Tänk bara: Bob Dylan blev nästan knäckt när han hörde "Heart of gold". Han önskade, att han hade gjort den.

Man måste äga musik av Neil Young. Den här samlingen är en mycket bra början. Här finns sådana "go'a låtar" som "Helpless", "After the gold rush", "Only love can break your heart", "Heart of gold", "Like a hurricane" m.fl. En guldgruva, kort sagt. Det känns så väldigt, väldigt äkta. Det berör och kryper in under skinnet. Det är oerhört personligt och - skulle jag vilja påstå - fulsnyggt. Normalt sett har jag svårt för män som sjunger väldigt ljust eller nästan som kastrater, men när det gäller Neil Young gör det mig ingenting. Och - vilket gitarrspel! Ingen annan person i hela universum spelar gitarr som han. Det är ett totalt individuellt spelsätt. Och vilka texter denne man har åstadkommit! De kan göra vem som helst grön av avund. Om du inte redan har dessa bitar - gack åstad och köp!

Neil hyllade Bob

Man hyllade Dylan i Madison Square Garden 1992. Massor av stora stjärnor visade Dylan sin uppskattning på olika sätt. Ingen var dock så unik och engagerad i sin aktning som Neil Young. Att inte taket lyfte när han kom i gasen var konstigt. Och han spelade gitarr som en gud när Eric Clapton stod på scenen samtidigt. Respekt!

Mera "hot stuff" här.