Stor och vis poesi

Det är något mystiskt med viss - vis - poesi. Den sätter sig fast i min hjärna likt en drillborr i en furubräda. Vissa av Bob Dylans texter skall vi inte tala om, ty då kan jag verkligen bli långrandig. En del av Leonard Cohens lyrik - samma sak. Det samma gäller i fallet Dylan Thomas.

Stor poesi måste fungera ungefär på samma sätt som rakbladet i Buñuels kortfilm "Den andalusiska hunden" - den måste öppna våra ögon. Något av det vackraste som finns i svensk poesi är slutorden i Stagnelius' dikt "Vän, i förödelsens stund". Det här är så poetiskt att jag blir tårögd: "Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud".

Utmärkande för stor poesi måste också vara att den visar fram ett gammalt känt fenomen på ett helt nytt sätt. Vad menar jag? Jag kan inte förklara det bättre just nu än med ytterligare två exempel.

1. Tom Waits' "In the neighborhood" inleds med en formulering som är så udda och konstig att den snuddar till nonsens, men i sammanhanget blir den ljuv poesi: "Well the eggs chase the bacon round the fryin' pan".
2. Neil Youngs "Only love can break your heart" innehåller den här formuleringen: "I have a friend I've never seen He hides his head inside a dream".

Så snyggt, så djupt, så vist! Det finns en särskild poesivisdom. Men - tyvärr - är det ont om sådana här fullträffar. Det allra mesta inom poesin är enligt min mening bara kvasi-nå'nting. Kvasifilosofiskt, kvasikonstnärligt, kvasidjupt.