Dylans "Modern times". Del 2

Det ÄR ett makalöst album. Det påminner om en blandning av "Oh mercy" (från 1989) och "Under the red sky" (från 1990), med tio låtar som är växelvis allvarliga och nästan käcka - och ändå påminner det inte om dem. Inte sällan påminner plattan om någonting av och med J. J. Cale. "Laid back"-faktorn är jättehög. Texterna är fantastiskt bra och ibland oerhört långa - utan att bli långrandiga. Här förekommer knappt ett överflödigt ord. Musikerna är så samspelta att de verkar vara klonade. Dylan sjunger grymt bra och med en oefterhärmlig frasering och en artikulation som är svårslagen. Jag var inne på hans hemsida och kollade alla texterna samtidigt som jag lyssnade igenom hela albumet. Tro mig. Det här albumet kommer att räknas som ett av hans "peak"-album.