Från graven till vaggan

Kom igen, svensk TV. Köp denna dokumentärfilm:

Här skrevs Wales' kanske vackraste poesi.

Bob Dylan Thomas?

Jag fortsätter. Två exempel på nya etiketter: Bob Dylan och Dylan Thomas.

De här var det

Den banala ondskan personifierad:

(Klicka på bilden)

Rörande en bok om Dylan Thomas

Varför stannar kvinnor kvar i destruktiva förhållanden? Den frågan har jag ställt mig många gånger. Jag ställer den en gång till efter att ha läst Caitlin Thomas' biografi "Mitt liv med Dylan Thomas" (1989). En anledning när det gäller just Caitlin Thomas' oförmåga till uppbrott var väl att han var världsberömd poet.

De levde vad många skulle kalla ett "klassiskt bohemiskt poetliv" tillsammans. Det var aldrig noga med att t.ex. hålla i pengarna och planera för framtiden eller hålla på med annat världsligt tjafs. Så fort pengarna dök upp, så gick de åt till öl och whisky. Detta par gick från pub till pub och drack otroligt kopiösa mängder alkohol närhelst tillfälle gavs.

Dylan var - om vi nu kan lita på änkan - en genuin skitstövel. Det var han inte bara mot sin fru; det kunde han vara mot i stort sett vem som helst. Caitlin blev sviken och bedragen gång på gång, men hon stannade kvar - tills hon inte längre såg någon annan utväg än att lämna honom mot slutet av hans liv.

För mig är det viktigt att skilja verk från liv. Många storslagna konstverk har skapats av förbannade rötägg. Dylan Thomas' dikter är för alltid fantastiska konstverk, även om han som person var ett bottennapp.

I någorlunda tillnyktrat tillstånd och i "splendid isolation" skrev han poem, noveller och annat som enligt en engelsklärare gjorde Dylan Thomas till "den mest betydande författaren efter Shakespeare" (s. 11).

Tyvärr kommer man inte Dylan Thomas så väsentligt mycket närmare genom den här boken. Det är knappast någon djupare analys av hans personlighet vi får ta del av. Det mesta är ganska ytligt. Man kan ju tycka att en kvinna som har levt så nära honom i så många år borde ha kunnat avslöja några "tyngre" sanningar. I stället blir det mestadels lättviktigt. Ungefär som att gå i psykoanalys hos grannen eller vem som helst. Man blir s.a.s. lika klok.

I tidigare sammanhang har jag lyft fram några dikter av Thomas. Det är dags att lyfta fram "Fern Hill" - en dikt som många, inklusive Caitlin, räknade som en av hans främsta. Det finns en snutt på YouTube där DT läser själv, men då får vi inte höra hela dikten. Jönsigt. En annan person läser hela dikten här.

Två bilder och en dikt

Körde en runda. Gick en sväng. Tog ett par bilder.

Copyright Thomas O.

Bilderna får mig att tänka på (Be mig inte förklara varför) en dikt av mästaren Dylan Thomas:
"Light breaks where no sun shines"

Tillbaka till Dylan

Det går inte att komma undan Dylan - ja, Thomas, alltså. Dags igen! Jag känner inte till någon annan poet som kunde läsa sina egna dikter lika bra som Dylan Thomas läste sina vidunderligt vackra poem. Den vackraste högläsning jag någonsin har hört var emellertid när Sinéad O'Connor läste W. B. Yeats' "Easter 1916". Jag bloggade om det - och en del annat - här. Men att poeter läser sina egna verk är absolut ingen garanti för att dikterna skall bli väl lästa. Ack nej. Nog om detta nu. Här läste Dylan Thomas själv - helt suveränt:

Nu kan du öppna två fönster, krympa dem en aning och lägga dem vid sidan om varandra. Klicka sedan på den här länken - och läs texten samtidigt som du lyssnar till den.

Liten bok

Det är alldeles självklart för mig att alltid ha en liten anteckningsbok med mig. Jag tänker: Man kan aldrig veta när det helt plötsligt finns anledning att anteckna något. Därför har jag alltid (när jag är påklädd) en sådan liten anteckningsbok och en penna med mig - överallt och alltid. Nu har denna lilla bok blivit så sliten och nött att jag blev tvungen att köpa en ny. Bland de gamla anteckningarna fann jag denna lapp:

Vad står det? Jo: "Dylan Thomas [korstecken] i Laugharne" och därefter:
"Time held me green and dying
Though I sang in my chains like the sea".
Dessa två dunkla rader avslutar dikten "Fern Hill". Det kan du kolla t.ex. här.
Var kan jag då ha befunnit mig när jag skrev ned detta citat? Jo, en ledtråd får du här. Jag befann mig alltså här.

Så här ser min nya lilla anteckningsbok ut i nyköpt och fräscht skick:

14 kr och 50 öre kostade den. Så har jag varit på sta'n och shoppat i dag...

Den kraft som genom...

När jag ser den här bilden (som jag tog i dag) kommer jag att tänka på en dikt av Dylan Thomas. I original heter den "The force that through the green fuse drives the flower" och i svensk översättning - av Jan Berg - heter den "Den kraft som genom den gröna stubinen jagar blomman". Var så goda - poesi på mycket hög nivå!

The force that through the green fuse drives the flower
Drives my green age; that blasts the roots of trees
Is my destroyer.
And I am dumb to tell the crooked rose
My youth is bent by the same wintry fever.

The force that drives the water through the rocks
Drives my red blood; that dries the mouthing streams
Turns mine to wax.
And I am dumb to mouth unto my veins
How at the mountain spring the same mouth sucks.

The hand that whirls the water in the pool
Stirs the quicksand; that ropes the blowing wind
Hauls my shroud sail.
And I am dumb to tell the hanging man
How of my clay is made the hangman's lime.

The lips of time leech to the fountain head;
Love drips and gathers, but the fallen blood
Shall calm her sores.
And I am dumb to tell a weather's wind
How time has ticked a heaven round the stars.

And I am dumb to tell the lover's tomb
How at my sheet goes the same crooked worm.

- Och nu den svenska tolkningen:

Den kraft som genom den gröna stubinen jagar blomman
jagar min gröna ålder; som spränger trädens rötter
är min förgörare.
Och jag är utan röst att säga den slokande rosen
hur min ungdom böjs av samma vintriga feber.

Den kraft som jagar vattnet genom klipporna
jagar mitt röda blod; som torkar ut de mynnande floderna
förvandlar mina till vax.
Och jag är utan röst att förkunna mina ådror
att samma mun diar vid jordens källsprång.

Den hand som virvlar upp vattnet i dammen
styr all flygsand; som binder den flammande vinden
halar min svepnings segel.
Och jag är utan röst att säga den hängde i galgen
att av mitt stoft beredes bödelns kalk.

Tidens läppar iglar vid flodens källa;
kärleken droppar och samlas, men det sjunkna blodet
skall lindra värken.
Och jag är utan röst att säga en årstids vind
att tiden tickat en himmel runt stjärnorna.

Och jag är utan röst att säga älskarens grav
att mitt lakan gnags av samma slingrande mask.

****************

Ah, det kallar jag stor poesi. Jag fascinerades av denna dikt redan som tonåring - och på den vägen är det. Tänk om jag en enda gång i hela mitt liv kunde åstadkomma en dikt så vacker, så fantasieggande och så full av gåtor som denna. Då hade jag inte skrivit förgäves.

Dylan läser Dylan

Jag kan inte tänka mig att någon kan läsa Dylan Thomas' poesi bättre än han själv.

Stor och vis poesi

Det är något mystiskt med viss - vis - poesi. Den sätter sig fast i min hjärna likt en drillborr i en furubräda. Vissa av Bob Dylans texter skall vi inte tala om, ty då kan jag verkligen bli långrandig. En del av Leonard Cohens lyrik - samma sak. Det samma gäller i fallet Dylan Thomas.

Stor poesi måste fungera ungefär på samma sätt som rakbladet i Buñuels kortfilm "Den andalusiska hunden" - den måste öppna våra ögon. Något av det vackraste som finns i svensk poesi är slutorden i Stagnelius' dikt "Vän, i förödelsens stund". Det här är så poetiskt att jag blir tårögd: "Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud".

Utmärkande för stor poesi måste också vara att den visar fram ett gammalt känt fenomen på ett helt nytt sätt. Vad menar jag? Jag kan inte förklara det bättre just nu än med ytterligare två exempel.

1. Tom Waits' "In the neighborhood" inleds med en formulering som är så udda och konstig att den snuddar till nonsens, men i sammanhanget blir den ljuv poesi: "Well the eggs chase the bacon round the fryin' pan".
2. Neil Youngs "Only love can break your heart" innehåller den här formuleringen: "I have a friend I've never seen He hides his head inside a dream".

Så snyggt, så djupt, så vist! Det finns en särskild poesivisdom. Men - tyvärr - är det ont om sådana här fullträffar. Det allra mesta inom poesin är enligt min mening bara kvasi-nå'nting. Kvasifilosofiskt, kvasikonstnärligt, kvasidjupt.

Dylan x 2

När jag var ung - jag minns inte längre så noga - kanske när jag var så där 19-20 år, fick jag den här boken av min äldste bror:

Ungefär samtidigt som jag fick denna bok, lyssnade min mor ibland på skivor där diktare läste egna dikter. Jag minns, att det ofta lät förskräckligt. Karin Boyes överdramatiska stil stod jag inte ut med och Erik Blomberg var hopplöst tråkig att lyssna på. Jag var nästan beredd att aldrig, aldrig mera lyssna när diktare läser egna dikter.

Många, många år senare fick jag - som väl var - den här plattan av en bekant från Kanada:

Jim Norton läser valda stycken ur Joyces "Ulysses" och "Finnegans Wake". De lämnar jag nu därhän. Det mest intressanta i detta sammanhang är att här läser Dylan Thomas själv en novell och tre dikter. Så magnifikt och oemotståndligt. Han läser bl.a. denna dikt och jag associerar till Björn Ranelid och Bob Dylan. Så här kunde det kanske ha låtit om Björn skulle ha läst in några av Bobs dikter. Jag kan inte heller låta bli att tänka på Bob Dylans absurd-surrealistiska period vid mitten av 60-talet. Den här makalösa Dylan (Thomas)-dikten skulle kunna ha skrivits av (Bob) Dylan då, tänker jag.