Rabelais - en fräck f.d. munk

Det torde ha framgått vid det här laget, att jag inte är särskilt pryd. Jag gillar Henry Millers fräcka böcker, jag gillar ett par, tre stycken av Charles Bukowskis dito. Jag har inget emot att se på Pasolinis respektlösa och erotiska tolkningar av klassiker som "Tusen och en natt", "Decamerone" och "Canterbury Tales". Jag kan uppskatta danska gladporrfilmer. Ja, jag kan t.o.m. tycka om att se en och annan "redig" porrfilm - så länge den förefaller vara inspelad på lika villkor så att även kvinnans njutning är viktig. Ibland förstår jag mig inte på upprördheten omkring porr. Jo, om det vore så att all porr otvivelaktigt är fördärvlig. Men det tror inte jag. Om en porrfilm inte på något sätt skadar någon, (vare sig skådespelare eller åskådare) utan snarare fungerar som en inspirationskälla - som en sorts Viagra - mellan två vuxna människor som älskar varandra - vad är då problemet? Så kan jag tycka. Det borde därför inte vara ägnat att förvåna att jag gillar den här boken:

Jag läste den första gången medan jag fortfarande var tonåring. Min erfarenhet av umgänge med motsatta könet var något begränsad. Kanske man kunde hämta lite tips härifrån? Kanske jag skulle tilltala den flicka som väckte mitt intresse på följande vis?

"O, ni himmelska gudar och gudinnor, vad den man skall bliva lycklig, vilken ni beviljar nåden att få omfamna och kyssa denna kvinna och gnida sitt fläsk mot hennes! Vid Gud, det blir jag, det ser jag tydligt, ty redan tycker hon mycket om mig, det känner jag på mig, och jag är säkert förutbestämd därtill av feerna. Må vi således, för att vinna tid, genast skrida till verket." (s. 44)

Det var nog tur, att jag aldrig provade den där repliken på någon av dessa skönheter som väckte mitt begär.

När folk ibland säger, att någon är stor som - och äter lika mycket som - Gargantua, så vet de kanske inte alltid att de talar om en av Rabelais' figurer. Han har blivit mest känd för historierna om de båda jättarna Gargantua och Pantagruel. Rabelais kan sägas ha varit "en absurdist fyrahundra år före sin tid - en glad absurdist" (ur Victor Svanbergs förord).

Rabelais var dessutom en mycket framstående läkare och gjorde 1537 en av de första obduktioner av människokroppen som man känner till. (Källa: "Epoker och diktare", del 1, s. 374.) Hans skämt och respektlöshet gick dock så pass långt att han gjorde sig omöjlig både bland katoliker och reformerta. Då kan jag tänka: "Det är ju skrutt till lära som inte tål att man driver med den".

Nå, jag hittade en länk om Rabelais som jag inte kom åt. Jag länkar därför nu i stället till den "cachade" versionen hos Google.