Återanvänt. 2

En kort period 1987 greps jag av hybris och försökte skriva som den store mästaren Elias Canetti. Jag skrev små korta prosastycken om olika karaktärer/typer. En av dessa betraktelser kallade jag

Handlingsbeskrivaren

Hon kan aldrig vara tyst. Allt måste verbaliseras och få sin plats på hennes livskarta. Hon skulle aldrig kunna meditera. Hon är i grunden nervös och rädd för tomhet.

Hon kan t.o.m. prata för sig själv även om andra människor är närvarande. Hon verkar tro att hennes handlingar egentligen inte är genomförda om hon inte samtidigt som hon gör dem berättar att hon gör dem.

Det är som om livet är en enda utdragen lektion med osynlig lärare, där elevens samtliga prestationer bedöms och vid ett bestämt tillfälle i framtiden kommer att utvärderas och kanske bestraffas. Hon måste alltså klä handlingen i ord för att därigenom kanske få den ursäktad eller åtminstone förstådd.

Om hon bara kunde koppla av och hålla tyst!