Erroll forever

Den här plattan har hängt med länge nu och den är fortfarande i gott skick. Den kom ut 1970 och känns ännu förbluffande modern.

Jag vet - en del skulle fnysa lite nedlåtande och kalla det här cocktailmusik, därmed insinuerande något om lätt förgånget etc. Never mind. Det här är i alla fall ett av mina största favoritalbum alla kategorier.

Just nu kan jag inte komma på en enda annan pianist som har eller har haft ett så alldeles eget sound. Redan efter ett ackord eller en notrad kunde man känna igen Erroll på hans suveräna vänsterhandsspel och hans väldigt karakteristiska anslag. Han kunde som ingen annan "trixa" med rytmen och takten, så att man först satt som ett levande frågetecken och undrade "Vilken bit är detta nu då?". Helt suveränt övergick han sedan till mera igenkänningsbara tonföljder, dock med hans helt personliga stil.

Här tolkar han "For once in my life", "Yesterday", "The look of love", "Spinning wheel" m.fl. på ett sätt som gör nästan alla andra tolkningar överflödiga. Han har jämförts med Chaplin och Picasso. Någon kallade honom jazzens Debussy. Hans konserter var helt improviserade och han var "a master in the art of improvisation" (Citerat ur omslagets baksida). Han har också kallats "the perpetual renaissance man" (Ibid). Inte utan anledning har den pianospelande Clint Eastwood refererat till Erroll Garner, t.ex. i "Dirty Harry" - där en biograf i filmen visar "Play Misty for me".

Läs mera förslagsvis här och här.