Rokoko-jazz

Jag minns hur vi satt och gapade på musiklektionen, någon gång i slutet av 60-talet, när fröken lade på en (vinyl-)platta med Swingle Singers. Oj, oj, oj - kunde klassisk musik låta så?! Och måste man inte sjunga ord? Här frambringade man ju läten som inte betydde något särskilt - rent semantiskt, alltså. De sjöng fram sina känslor med trallanden och lallanden. Att de bara tordes!

Då och där blev jag intresserad av klassisk musik för resten av mitt liv. Några år senare skulle min då bäste vän intressera mig för Eugen Ciceros pianoversioner av några kända klassiska verk. Det ökade mitt intresse för klassisk musik. Den här plattan var det första Cicero-albumet som jag föll pladask för:

Eugen Ciceros medmusiker på plattan var Peter Witte på bas och Charly Antolini på trummor. Denna lilla trio fick till ett sväng som skulle kunna göra tolvmannaband gröna av avund. (Ungefär som Jimi Hendrix Experience fick till mycket mera sväng än Blood, Sweat & Tears.) Albumet spelades in den 14 mars 1965 på en SABA T 600-bandspelare och man använde fem U 67-mikrofoner - om nu någon är intresserad av gammal inspelningsteknik. "Låtarna" var C. P. E. Bachs "Solfeggio c-moll", Scarlattis "Sonate C-dur", Couperins "L'adolescente", Ciceros egen "Bach's softly sunrise", Mozarts "Fantasie in d-moll" och J. S. Bachs "Erbarme dich, mein Gott". "Uppjazzad" klassisk musik när den är som bäst!

Jag köpte senare ett par album till med Cicero där han tolkade Chopin och Tjajkovskij - även de mycket hörvärda. Du som trodde, att Jacques Loussier var ensam om att "jazza till" klassisk musik kan tänka om.