Då skarvar de som de vill...

Den här boken (från 2005) är klart intressant. Jag önskar att författaren Anders Johansson kunde skriva flera böcker i den här genren. På våra svenska folkbibliotek hamnar den på hylla Oc - vilket står för Statskunskap och politik. Och det känns ganska adekvat.

Boken är en essäsamling om Dante, Amerika, Bengt Lidforss, Karl Marx, Stalin, mångkulturen, invandringen m.m. Verkar det spretigt? Tja, den röda tråden antyds i bokens titel.

Att klaga på Marx, Stalin, Mao, Pol Pot och andra känns som att slå in öppna dörrar. Där är inte Anders Johansson särskilt originell. Inte heller särskilt modig. Men när han ifrågasätter den aldrig ifrågasatta mångkulturen och tycker att invandringen har spårat ur - ja, då visar han mod. Han måste ha räknat med mothugg - och mothugg fick han.

Det må vara hänt att jag inte håller med honom om allt, men det blir klart mera intressant när han sticker ut hakan på detta sätt. Annars skriver han ju mest om Kalmar, Öland och sina katter. Det gör mig närmast generad. Jag tänker: "Nu får det väl ändå vara nog! Det här är ju pinsamt. Skäms han inte för att i stort sett ge ut samma kalmarbok om och om igen eller samma ölandsbok om och om igen eller samma kattbok om och om igen? Skulle han inte kunna skriva sin definitiva kalmarbok, sin absoluta ölandsbok och sin slutgiltiga kattbok - för att sedan gå vidare med något annat?".

Drygt...

Jag fortsätter med etiketter. Det tar tid, kan jag meddela. Jag går igenom varenda post från begynnelsen och framåt. Just nu är jag i augusti 2006. Tålamod. Prova etiketterna nedan så länge.

En gammal goding

Den här - Roland Barthes' "Kritiska essäer" (1967) - köpte jag nog på en rea någon gång. På den tiden fanns böcker på lager länge, länge. Nu är böcker färskprodukter, slit-och-släng-varor. Det finns läsare som slukar den ena "inne" boken efter den andra, men de verkar inte så himla kloka ändå. Jag tror helt enkelt inte att man per automatik blir vis och klok av att sluka en massa böcker. Enligt mitt krassa synsätt beror det hela på vilka böcker man läser och hur man läser dem.

Jag vill inte här i denna blogg framhäva saker och ting som ändå framhävs på så många andra ställen i tid och otid. Jag värnar om det oförtjänt förbisedda och bortglömda och jag propagerar för återbruk. En bok som bara tål att läsas en enda gång var kanske inte värd den enda läsningen. En riktigt bra bok kan man återvända till om och om igen. Den här boken har jag inte återvänt till många gånger, men den är ändå värd ett bättre öde än att falla i total glömska.

Låt mig således citera.

"Hos Robbe-Grillet är beskrivningen alltid antologisk: den fångar föremålet som i en spegel och gör det till åskådningsmaterial, vilket innebär, att detta framfusiga föremål tillåts uppta vår tid utan hänsyn till de krav berättelsens dialektik ställer på det. Föremålet dröjer sig kvar, får samma frihet att breda ut sig som ett Balzac-porträtt, och detta utan att vara lika psykologiskt nödvändigt." (s. 31)

"Robbe-Grillets betydelse kommer av att han har angripit den traditionella skrivkonstens sista bålverk: det litterära rummets uppbyggnad. Hans insats är lika viktig som surrealismens gentemot rationalismen, eller avant-gardeteaterns (Beckett, Ionesco, Adamov) gentemot den borgerliga scenkonstens yttringar." (s. 42)

"Det som skiljer oss från Voltaire är kanske, när allt kommer omkring, att han var en lycklig författare. Ingen har bättre än han förstått skänka striden för Förnuftet en sådan festlig prakt." (s. 102)

"Voltaire har skrivit historieböcker för att uttryckligen säga ifrån att han inte trodde på Historien: Ludvig XIV:s århundrade är ingen organism, det är ett slumpartat sammanträffande av företeelser; här ha vi Dragonarderna och där Racine." (s. 104f)

"Sådan är Kafkas paradox: konsten är beroende av sanningen, men eftersom sanningen är odelbar, är den ur stånd att känna sig själv: att uttala sanningen är att ljuga. Författaren är sanningen, och ändå ljuger han när han talar (...)" (s. 155)

"(...) den 'sannaste' litteraturen är den som vet sig vara den mest orealistiska av alla, såtillvida att den vet att den väsentligen är ett språk; litteraturens sanning ligger i detta sökande efter ett sätt att försona tingen och orden, litteraturen är spänningen i ett slags medvetenhet som uppstår genom orden samtidigt som den begränsas av dem, som förfogar över en både absolut och osaklig makt." (s. 180)

Se där ett axplock. Jag hade kunnat ge flera exempel, men jag tror det har framgått - att detta är en läs- och tänkvärd bok. Det kryllar inte av sådan litteraturkritik.

Om en bok om Canetti

För mig framstår Elias Canetti som en av de värdigaste mottagarna av Nobelpriset i litteratur. Jag ser med fascination och högaktning på hans författarskap. Respekt är ett annat ord som kommer väl till pass. Jag har tidigare nämnt Canetti i olika sammanhang här i denna blogg. Vissa kulturpersonligheter kommer man s.a.s. inte undan. Man förbigår inte Canetti med en axelryckning. Hans författarskap var knappast fantastiskt omfattande. Nej, men det han skrev går utanpå det mesta. Man kan således få Nobelpriset för en relativt liten men sparsmakad produktion.

"Elias Canetti - förvandlingens väktare" (1985) är en festskrift till hans ära - i samband med att han fyllde 80 år sommaren 1985.

Susan Sontag skrev essän "Tanken som lidelse" och i vanlig ordning när det gäller Sontag finner vi här flera väldigt skarpsynta och tänkvärda iakttagelser, formulerade på ett oklanderligt sätt. Exempel:
"När Canetti hos Broch finner de egenskaper som krävs av en stor författare - han är originell, han sammanfattar sin tid och han är i opposition mot sin tid - skisserar han de normer som han har uppställt för sig själv." (s. 20)
"Han är en hängiven upplysningsman (...) ingen författare är i mindre grad journalist än Canetti. (...) Canetti beskriver Kafkas verk som en 'vederläggning' av makten och detta är Canettis eget syfte i Masse und Macht." (s. 28) ["Massa och makt" är en av de mest originella och djupsinniga böcker som någonsin har skrivits - enligt min ringa mening.]
"Likt en forskare i en Borgesnovell som blandar verklig och imaginär lärdom har Canetti smak för fantasifulla blandningar av kunskaper, excentriska klassificeringar och livfulla byten av tonlägen." (s. 32)
"Canetti är vad Freud kunde ha blivit om han inte varit psykolog (...)" (s. 33)

En annan intressant essä i denna antologi är skriven av Iring Fetscher, (då) professor i filosofi vid universitetet i Frankfurt am Main. Rubriken på hans bidrag är "Elias Canetti som satiriker". Så här skrev Fetscher bl.a.:
"Humoristen älskar människorna - trots deras svagheter, eller rentav på grund av somliga av deras svagheter. Satirikern hatar människorna sådana de är, därför att han önskar mer idealiska varelser och vill göra dem bättre med sin satiriska kritik. Elias Canetti vill bara visa hurdana de är, men också hur de beter sig - under de begränsade villkor de samhälls- och maktstrukturer utgör som de själva har skapat. Han stimulerar till eftertanke och till självkritik." (s. 85)

Ytterligare en essä vill jag ta som exempel. Den heter "Diktaren som förebild och konkurrent" och skrevs av Franz Schuh, (då) författare och kritiker, bosatt i Wien. Han skrev bl.a. så:
"Makt behöver motståndare, att förverkliga sig på. Motståndet övar den sig på, den behöver det för sin triumf och man blir dess offer genom sina egna försvarsansträngningar." (...)
"Canettis verk är en sorts poetisk historiefilosofi kring förlusten av balansen mellan identitet och förvandling i vårt sekel." (s. 131)

Det finns flera bidrag i denna festskrift som definitivt är värda en större läsekrets. Boken är synnerligen intressant i sitt försök att spegla Canettis mästerliga författarskap.

En f.d. kulturminister om kultur

Egentligen borde jag ha tipsat om detta för flera dagar sedan. Bättre sent än aldrig. Han är klok, han - Bengt Göransson.

"Dagens utredningar ska hellre åstadkomma förändringar än lösa problem, eftersom förändringsvilja är en dygd i sig i den politiska världen." Pricken över i.

"Kulturutredningen tycks, av det som läckt ut, mera intressera sig för kulturadministrationen än för kulturlivet. Små myndigheter ska slås samman med andra småttingar för att ge den omgivande världen överblick - och den styrande makten kontroll, kan man tänka." Huvudet på spiken.

"Jag misstror också föreställningen att nya namn och nya logotyper förbättrar varje verksamhet." Precis.

"Min erfarenhet har lärt mig att allt samhällsstöd så långt det är möjligt bör gälla det som kan kallas kulturens infrastruktur, sådant som lokaler för kultur, utbildning för konstnärlig verksamhet och ateljéstöd liksom institutioner som museer och bibliotek. Generösa villkor för utnyttjandet av denna infrastruktur, alltifrån fria boklån till hyresfria spelscener för teatergrupper och fria utställningslokaler för konstföreningar och andra arrangörer lockar fram frivilliginsatser från medborgarna." Elegant.

Läs hela essän! Den är ett paradexempel på snygg formuleringskonst kombinerad med gedigen erfarenhet och intelligent klarsyn.

Förvånad? Moi?

Fråga: Har jag läst något av nobelpristagaren?
Svar: Ja

Bevis

Här kommer flera väl valda och tänkvärda citat ur samma bok:

"Att veta vad en människa innefattar av elände, svaghet, banalitet - se där den verkliga kulturen. Att ha läst, att ha lärt sig saker är inte viktigt.
Detta aktningsvärda borgerliga begrepp konst, detta som är ett tecken på att man är en kultiverad och civiliserad människa, en världsman, en gentleman - det är lögn, en sällskapslek, konjunkturkänslighet, småskurenhet." (s. 38f)"

"Det finns ingen enkelhet i handlingar och tankar. Allt är komplicerat, disparat, oavlåtligt böljande rörelse." (s. 77)

"Konstnären är inte vare sig halvgud eller profet. Inte ens nödvändigtvis en intelligent människa. Han är känslomänniska, det är alltihop. Han hittar inte på någonting; han skapar ingenting. Han har inte geni. Det enda han kan göra är synteser. Han är en god organisatör." (s. 164)

John Berger hjälper oss att se

Tänk så mycket nytta pocketboken har gjort. Jag är övertygad om att hemskt många böcker skulle ha förblivit olästa om de bara blivit utgivna med hårda pärmar och aldrig förekommit i pocketversion. Det "fina i kråksången" med pocketböcker, tycker jag, är att man ibland kan impulsköpa dem utan att efteråt behöva känna att man har slösat till det å det grövsta. Den här boken (Denna upplaga från 1987) är nog en sådan som skulle ha missat en massa köpare om den inte funnits som pocketbok: John Berger är en sådan lovvärd författare som faktiskt hjälper oss att se. Vadå, "konsten att se"? undrar kanske någon. "Skulle det nu vara en konst? Alla som har ögon att se med kan väl se? Så korkat!" fortsätter kanske samma någon. Men fullt så enkelt är det ju faktiskt inte. Det finns många människor som lever vissa dagar utan att verkligen lägga märke till något väsentligt eller ovanligt. De bara registrerar liksom i förbigående allt som händer. De reflekterar aldrig kring någonting, de ställer sig aldrig frågan "Men hallå där, vad är det jag ser?". I viss mening använder de sina ögon utan att se.

John Berger hjälper oss med denna bok att se klarare, djupare och längre. I essäer om Paul Strand, Millet, Francis Bacon, Walt Disney, Courbet, Turner, Rodin m.fl. guidar han oss genom konst- och fotografihistorian på ett lysande sätt. Essän om Paul Strand kan tjäna som exempel med två citat:
"Det som slutligen avgjort att han lyckats i sina fotografier av människor (...) är hans förmåga att locka fram det berättande: att framställa sig själv för sin modell på ett sådant sätt att modellen blir beredd att säga: Jag är sådan som du ser mig." (s. 57)
"Strands fotografier antyder att hans modeller förlitar sig på att han kan se deras livs historia." (s. 57)

Vidare - om fotografier i allmänhet: "Till skillnad från alla andra visuella bilder är ett fotografi inte en återgivning, en imitation eller en tolkning av sitt föremål, utan ett faktiskt spår av det. Ingen aldrig så realistisk målning eller teckning tillhör sitt motiv på samma sätt som ett fotografi gör det." (s. 61)

När Berger skriver om Courbet fäller han bl.a. detta påstående: "Kritikens enda berättigande ligger i att den sätter oss i stånd att se klarare." (s. 147) Och om konsten i allmänhet skriver han: "(...) konsten förmedlar övergången mellan det givna och det önskade." (s. 172)

John Berger har det gemensamt med Susan Sontag, Elias Canetti och ett fåtal andra fantastiskt klarsynta författare: de lyckas få oss läsare att känna oss riktigt begåvade. De putsar våra synsätt, de tar fönsterputsmedel på den osynliga skiva som skiljer oss från den värld vi betraktar. De får oss att tänka: "Ja visst, just så är det. Jag visste ju det redan innan, egentligen. Men varför kunde inte jag formulera det lika snyggt?"

Några rader om Montaignes essäer

Skenet bedrar. Man kan tro, att detta är en urbota tråkig bok:

Då har man fel. Ty innanför pärmen gömmer sig detta titelblad - och då vet den någorlunda beläste att detta icke är en tråkig bok. Snarare är det en sällsynt läsvärd och inspirerande bok:


(Jag har täckt över min namnteckning. Så roligt skall vi inte ha det.)
Michel de Montaigne tillhör litteraturhistoriens största stilister. Hans essäer är några av de bästa essäer som har skrivits. Många är de som försökt skriva lika bra, men få har lyckats. Nordisk familjeboks andra upplaga skrev så här och så här om honom.

Den här boken kom ut på bokförlaget Natur och Kultur 1962. Urvalet bygger på det franska original som gavs ut 1588. Förutom själva titelessän finns här "Diktaren i tornet", "Kring några verser av Vergilius", "Om konsten att samtala" och "Om erfarenheten". Det låter väl varken häftigt eller upphetsande, men jag kan lova att det är väl använd tid att läsa dessa essäer. Det är dock de tre om-essäerna som är mina favoriter. Låt mig citera.

"Jag umgås faktiskt hellre med människor som behandlar mig respektlöst än med dem som fruktar mig. Det är både skadligt och ledsamt att omges av beundrare som fjäsar för en." (s. 97 - ur "Om konsten att samtala")

"Det som retar mig mest hos dumheten är för övrigt det faktum att de dumma är mer belåtna med sig själva än de visa någonsin kan bli. (...) Det är de dummastes privilegium att se alla andra människor över axeln och alltid återvända från slagfältet höljda med ära och strålande av glädje. Och i de flesta fall hemför de segern i allmänhetens ögon, tack vare sitt förmätna språk och sina glada miner, eftersom allmänheten vanligen är okunnig och oförmögen att fälla ett rättvist omdöme och inse var den verkliga styrkan låg. Halsstarrighet och brinnande övertygelse är det säkraste tecknet på stupiditet." (s. 115 - ur "Om konsten att samtala")

"Jag omhuldar uppfattningen att vår mest ärofulla mänskliga verksamhet är att tjäna allmänintresset och vara mången till gagn." (s. 132 - ur "Om fåfänglighet")

"Vilken dum och tarvlig sysselsättning är inte knåpandet med pengar, att med välbehag hantera och väga och räkna dem om och om igen! Det är på den vägen girigheten får makt över människan." (s. 134 - ur "Om fåfänglighet")

Montaignes essäer är odödliga små mästerverk. De har något att säga oss på 2000-talet trots att de skrevs för c:a 420 år sedan.

Ett försök till en text om försök till texter

Essayen är en konstform som är orättvist sedd över axeln. Jag vill härmed helt fräckt påstå, att en del essäer är bättre och ger dig mera än en hel del avhandlingar. Här har vi en god samling, redigerad av Magnus von Platen och utgiven på Natur och Kultur 1961 (i den ambitiösa och fina serien "Världens bästa i urval"):

Antagligen köpte jag den i slutet av 1960-talet, när jag fortfarande var tonåring. Jag var kanske lite lillgammal i vissa avseenden, men jag försökte i alla fall.

Här finns John Donnes "Att en vis man känner av att han skrattar mycket", Voltaires "Fanatismen", Percy Bysshe Shelleys "Kärlek", Ralph Waldo Emersons "Sällskapsliv och särlingskap", Robert Louis Stevensons "Försvar för dagdrivare" och Robert Musils "Om dumheten" - för att nu bara nämna några. Lysande! Här kommer man till pudelns berömda kärna utan en massa tjafs och så får man pricken över i:et utan en massa dödkött. Härligt! Låt mig citera.

Så här skrev Robert Louis Stevenson en gång i tiden: "Det tjänar ingenting till att tala med sådana människor: de kan inte vara sysslolösa, deras natur är inte generös nog; och de timmar som inte ägnas åt ett ursinnigt trälande i grottekvarnen tillbringar de i ett slags coma. När de inte behöver gå till kontoret, när de inte är hungriga och inte har lust att dricka, är hela den värld, som lever och andas, fullkomligt tom för dem. Om de måste vänta en timme eller så på ett tåg, faller de med öppna ögon i en stupid trance. När man ser dem, skulle man tro att det inte fanns någonting att titta på eller någon att tala med; man skulle kunna tro att de var förlamade eller sinnesslöa och ändå är de troligtvis trägna arbetare (...) Som om människans själ inte vore tillräckligt liten från begynnelsen har de gjort den trängre och mindre genom ett liv av idel arbete och ingen lek (...) vår herreman sitter rätt upp och ned på en bänk med bedrövlig uppsyn." (s. 378)

Läs och njut! Jag tror för övrigt, att många av dessa essäister skulle ha varit flitiga bloggare om de hade levt nu.

Resnais' Muriel

Nu har jag äntligen sett Alain Resnais' film "Muriel". Jag har längtat efter detta i flera år. Nu frågar jag mig själv: Varför? Kanske ville jag räkna in mig själv i någon sorts klubb med jävligt smarta cineaster som avgudar denna film. Åter igen: Varför?

"Muriel" har höjts til skyarna i flera sammanhang - och på vissa listor över filmhistoriens bästa verk hamnar denna film högt uppe. Nu hör det till saken att jag såg filmen otextad och odubbad. Jag hade alltså bara mina svaga kunskaper i franska språket att lita på. Men så mycket kunde jag i alla fall begripa, att filmen hade två huvudsakliga handlingar: 1. Den kvinnliga huvudpersonen (som syns på bilden ovan) tar kontakt med en gammal ungdomsförälskelse och 2. Den unge manlige och - kan man påstå - näst viktigaste personen i filmen känner ånger och ångest inför det krig han nyss varit inblandad i.

Jag fattade inte vad som var så fantastiskt bra med denna film. Var jag blind eller dum eller vad? Jag letade upp omdömen i IMDb. Det här citatet:
"All the actors play somewhat exaggeratedly, as though they were trying to make themselves noticed amid the hub-bub of the music and editing. One scene in which Alphonse's brother-in-law starts telling the guests at a party about who he really is is destroyed by the music; what could have been a beautifully funny and vicious moment is lost. A story that is basically a rewrite of Brief Encounter, or any war-time weeper you like, does not need all these stylistic flourishes. A disappointing film."
och det här citatet:
"'Muriel' (French, 1963): Somewhere in your life you've heard some redneck fool call all foreign films a "dumb ass waste of my time". Or, if you heard it from a regular fool, you heard something like "I just didn't get it!" Well, it had to happen - this time they're both right. Directed by Alain Resnais, this film is one hot steaming pile of pretentious crap. Mediocre acting and low production values are only the start. We are also presented with a terrible mess of "artsy" editing, random shots, and bad, poorly integrated music. Maybe it wanted to be the "Beat Poem" of Film Making. Maybe Resnais had no real clear clue WHAT the goal was. But, no matter what the intent, "Muriel" exemplifies what so many people used to say about "those foreign films". Thankfully, foreign films this bad are few and far between. We, as Americans, have a much worse record when it comes to BAD movies."
stärkte mig. Jag var nog inte så korkad i alla fall.

Men mitt minne gav mig ytterligare ledtrådar. Jag kom ihåg att Susan Sontag hade skrivit något om denna film i sin makalösa essäsamling "Konst och antikonst" - som jag har bloggat om här. Alltså: plocka fram boken ur bokhyllan och studera! Nu måste vi komma ihåg, att Resnais tidigare hade gjort "Hiroshima, min älskade" och "I fjol i Marienbad". Sontag: "Orsaken till att Muriel är en svår film är att den försöker göra båda de saker som Hiroshima och Marienbad gjorde. (...) Bördan av denna dubbla avsikt - att vara både konkret och abstrakt - fördubblar den tekniska virtuositeten och svårighetsgraden i filmen." (s. 176f)

Mera Sontag: "Det sätt på vilket scenerna är fotograferade och redigerade styckar sönder historien i småbitar i stället för att förklara den." (s. 178)
"Godards teknik [Särskilt då i "Vivre sa vie" - min anm. utifrån Sontags essä] drar in åskådaren i historien, gör honom otålig och stegrar hans aptit på handlingen så att det skapas en sorts visuell spänning. När Resnais abrupt klipper av en scen drar han åskådaren bort från historien." (s. 179)
"Det finns en historia i Muriel, historien om en bekymrad medelålders kvinna som försöker återuppväcka en tjugo år gammal kärlek och om en ung före detta soldat som förtärs av skuldkänslor över sin andel i ett barbariskt krig. Men Muriel är konstruerad så att den i varje givet ögonblick inte handlar om någonting alls." (s. 180)
"(...) Muriel har blivit ett hedervärt misslyckande" (s. 183)
"Resnais vet allt om skönhet, men hans filmer saknar spänst och energi och en direkt adress. De är försiktiga, på något sätt överlastade och syntetiska, och de fullföljer inte till dess yttersta gräns den idé eller känsla som inspirerat deras tillblivelse - något som all stor konst måste göra." (s. 184f)

Så skriver en stor mästare. När man jämför denna essä av Sontag med filmrecensioner, så påminner de allra flesta filmrecensioner om den krypande babyns krampaktiga försök att resa sig upp och gå.

En Artur Lundkvist-bok

Den här boken kom ut i original 1939. Just den här utgåvan, som Aldusbok, fanns i bokhandlarna 1965. Jag har väl aldrig tillhört Artur Lundkvist Fan Club, men jag tycker att han skrev flera vansinnigt intressanta essäer. Den här samlingen har, som synes, stötts och blötts (Det senare med kaffe).

Det är som Lundkvist skriver i förordet: "När 'Ikarus' flykt' utkom var den kanske för tidigt ute. Intresset för flertalet av de författare som behandlades var ännu obetydligt." (s. 5) Hans stil i denna samling påminner inte så lite om Susan Sontags stil i "Konst och antikonst", som jag bloggade om här. Fascinerande och fängslande utflykter i litteraturens och konstens värld!

Han fångar t.ex. Henry Millers författarskap nästan i en enda mening: "Han är mannen som känner sig ha kommit hem genom sin landsflykt, han är diktaren som funnit sitt rätta sammanhang genom att ställa sig utanför." (s. 140) Eller så här: "Det fundamentala hos honom är att han betraktar världen som ett sköte: en plats där han är hemma och där livet är ett tillstånd av oavbruten skapelse, oupphörlig tillblivelse." (s. 146) Så snygga och träffande formuleringar läser man inte varje dag. Och i den här boken duggar de tätt!

Jag har gjort massor av understrykningar i denna pocketbok - och det känns helt adekvat. Att läsa bra essäer känns helt enkelt som att använda tiden väldigt väl. Man känner sig begåvad och bildad när man läser dem. Det är mer än vad man kan säga om en hel del annan litteratur.