Flykt från borgerlighet

Det är lite oavsiktligt komiskt ibland med seriösa filmrecensioner. Man kan få intrycket att den recenserade filmen kommer att förändra världshistorien. Man kan undra om det har någon sanning i sig. Nå, efter ett antal decennier kan man avgöra om den där filmen faktiskt förändrade världshistorien eller inte. Den här filmen hette på svenska "Yrke: reporter" och jag ville minnas den som ett magiskt mästerverk:

Nu är jag inte lika imponerad längre. OK, det är ett skickligt hantverk med stundtals svindlande vackert foto och begåvad kameraföring. Den lååånga scenen i slutet då kameran åker inifrån hotellrummet ut genom ett galler och vidare ut på den där öppna platsen etc. - utan ett enda klipp - har faktiskt med rätta gått till filmhistorien. Men tempot är ju så typiskt Antonioni och därmed lite påfrestande saktmodigt. Om man skulle försöka marknadsföra den här filmen som en thriller i dag, så skulle man bli utskrattad eller betraktad som knäpp - så lite spänning har den i sig för nutida åskådare.

Fråga: hade den här filmen rönt lika mycket uppmärksamhet om någon okänd regissör hade gjort den med okända skådespelare? Svar: tror inte det! Den hade sannolikt gått spårlöst förbi. Men nu var det den store Antonioni som regisserade och då lade automatiskt filmrecensenterna sina pannor i djupa veck. Filmen handlar kort uttryckt om en reporter som är less på tillvaron och får ett unikt tillfälle att byta identitet. En annan man på samma hotell har plötsligt dött och huvudpersonen (alltså reportern), spelad av Jack Nicholson, tar den dödes identitet. Det skulle han inte ha gjort. Ty då börjar eländet på riktigt. Den döde var en illegal vapensmugglare och hade en hel del att stå till svars för.

I tidningen "Fönstret" nr 1975:14 skrev Jan Lindhagen bl.a. att filmen handlade om "flyktförsök från den borgerliga världen." (s. 8) Och: "Yrke: reporter är Antonionis eget signum. Han är, just som filmskapare, en konstnär som på kapitalets villkor förgäves söker bryta sig ur den borgerliga rollen." (s. 9)

I "Filmrutan" nr 1975:2 borrade sig Willmar Andersson djupare ned i vad Antonioni kan ha menat. "Vad Locke [reportern - min anm.] saknar är - för att låna några av existensfilosofins uttryck - innerlighet och tillägnan. Och när vare sig det ena eller det andra finns, blir såväl tal som handling utan innehåll. Därmed skulle det vara bäddat för det stora främlingskapet: känslan av att leva i ett vakuum utan relationer till varken medmänniskorna eller omvärlden. Kommunikationsnätet har brakat samman. Motiveringarna att arbeta har försvunnit med en rökpuff. Existensen är hotad." (s. 78f) och "med YRKE: REPORTER har filmen efter vad jag kan förstå fått sitt klassiska existentialistiska verk (...) Filmen (...) frilägger känslor av tomhet, ångest och hopplöshet. Antonioni håller skalpellen med säker hand." (s. 80)

Jag var existentialist en period. Det är jag inte längre. Existentialismen kan sammanfattas i Becketts formulering "Kvinnan föder grensle över en grav". Inte särskilt uppbyggligt. Så, om "Yrke: reporter" skulle vara en hyllning till existentialismen, så klarar jag mig bra utan den.