Tillbaka inne i spiltan

I går var det första dagen på jobbet efter semestern. Jag kan inte förstå mig på folk - de finns! - som tycker att det är skönt att "komma in i normala gängor igen". Har de inget liv utanför arbetet? Kan de inte komma på någonting att göra, om inte arbetsledningen kommenderar dem till att göra det? Det är beklämmande att se människor som nästan plattas till som nålstuckna ballonger när de inte lönearbetar. Hela deras världsbild förefaller rasa. Fritid är för dem bara något ont som måste slås ihjäl. Jag fattar det inte. För mig är i stället lönearbetet ofta ett hinder i bildningsresan och självutvecklandet.

Jag hoppas, att man om kanske hundra år kan se tillbaka till vår tid och suckande ta sig för pannan: "Tänk, på 2000-talet höll man fortfarande på att arbeta för att kunna skaffa sig en inkomst, så att man kunde ha råd att köpa olika varor och tjänster. Så primitivt!"