Några rader om "Gråta med ett leende"

Sedd:

"Gråta med ett leende" är en film som behandlar aktiv dödshjälp. Huvudpersonen Ramón (Spelad av Javier Bardem - just det, han som spelade den helvetiske, psykopatiske figuren i "No country for old men") har varit förlamad i nästan trettio år och är nu så less på livet att han vill dö på ett för honom värdigt sätt. Han är omgiven av goda människor som självuppoffrande hjälper honom på allehanda sätt för att han skall kunna leva ett någorlunda drägligt liv. Den enda person i filmen som tecknas mestadels negativt är en rullstolsbunden präst.

I en TV-intervju säger denne präst att Ramóns dödslängtan bara är ett rop på uppmärksamhet och att detta tyder på att Ramón inte har fått tillräckligt mycket kärlek av människor i sin närhet. Detta yttrande gör Ramóns svägerska på väldigt dåligt humör - hon som har bytt kateter på Ramón och på alla möjliga sätt hjälpt honom i hans oerhörda hjälplöshet. Senare kommer prästen på besök i huset, han och Ramón samtalar men lyckas knappt komma överens om någonting. Den scen där sedan svägerskan påminner prästen om hans oförskämda och förringande uttalande i TV-intervjun är en mycket bra scen. Prästen får sannerligen veta att även "vanligt folk" kan visa kärlek. Han blir svarslös och åker tillbaka dit han kom ifrån.

Vi tittare blir egentligen också svarslösa när det gäller filmens huvudfråga. Men vad kan man begära? Ingen sitter inne med svaret på vad som är rätt och fel här. När är aktiv dödshjälp försvarbart? När är det inte det? Det går att finna rationella argument för båda hållningarna. Men det är inte acceptabelt att skylla dödslängtan på avsaknad av kärlek från människorna i den dödslängtandes närhet, om dessa människor har visat all kärlek som står i deras makt.

Recensenterna var någorlunda överens om en stark trea eller svag fyra. Jag kan sälla mig till den skaran. Och jag håller inte med Ramón, men jag förstår honom.