Fruktbara samtal

Glenn Gould föraktade improvisationer, Miles Davis var en improvisationernas mästare, Bob Dylan gör hela tiden nya versioner av sina låtar. Själv agerar jag - utan andra jämförelser i övrigt - utifrån ett misch-masch av dessa tre attityder. Jag vill vara väl förberedd men samtidigt kunna improvisera - och jag vill inte upprepa mig.

Trots detta - eller kanske ändå inte trots det - hävdar jag nu följande. De mest intressanta samtal och diskussioner som jag har varit inblandad i har varit sådana som inte var ett dugg planerade. De var i en mening inte alls förberedda. Men ingen av oss inblandade var ju ett tabula rasa. Vi hade våra bakgrunder och erfarenheter - så i en annan mening var vi väl förberedda. Vi gav oss s.a.s. inte ut i vildmarken utan vare sig karta eller kompass. (Och det gjorde inte Miles Davis heller...)

De mest intressanta meningsutbytena uppstår troligen spontant. Om man "sätter upp det på agendan" att man skall ha ett väldigt intressant samtal kl 16-17, så är risken stor att det blir ganska likgiltigt. Intressanta samtal uppstår ofta som överraskningar, ibland t.o.m. när man minst anar det.

Därmed inte sagt att förberedda samtal inte kan vara intressanta. För att återgå till Glenn Gould: han intervjuade sig själv om sig själv - och det blev mycket intressant. "Vanliga" två-persons-intervjuer som föreföll vara oförberedda var i själva verket noggrant planerade av GG.

Det är nog också så, att de mest intressanta diskussionerna uppstår vid matbordet. Det verkar vara så, att man skall vara upptagen med att äta och dricka för att samtalet skall bli extra givande. Just det inträffade vid vårt matbord i dag. Det gick då också upp för mig, att dagens ungdomar antagligen är klart mera mogna och förståndiga än vad jag och mina jämnåriga var när vi befann oss i den åldern. "Glöttar nuförtiden"...