Vänskap å ena och å andra sidan

Det här med vänskap kan ibland vara mycket märkligt. Jag är dock fullt och fast övertygad om att vänskap ofta handlar om att kunna vara tysta tillsammans utan att den tystnaden upplevs som pinsam eller obekväm.

Vänskap kan också visa sig på diametralt olika sätt. Jag menar så här: den man är vän med vill man å ena sidan göra något "märkvärdigt" inför och å andra sidan kunna visa sig precis som man är. Detta kräver ytterligare förklaring.

Våra bästa vänner vill vi behandla med största möjliga högaktning. Vi dukar så fint vi kan, vi tar fram det finaste porslinet, vi plockar fram våra dyraste bestick och våra elegantaste glas, vi lagar den godaste mat vi vet och dricker de ljuvligaste drycker vi känner till - om det nu är en riktig fest vi skall ha för våra vänner.

Men våra bästa vänner är samtidigt de som vi kan visa oss som allra alldagligast, ömkligast och sårbarast inför. Om vi inte kan visa oss vanliga, svaga och ynkliga inför våra bästa vänner, så har vi egentligen inga som vi kan kalla "våra bästa vänner". Uttrycket "i nöden prövas vännen" är då också väldigt relevant.

Så: å ena sidan kan man säga att vi vill göra oss till inför våra vänner, å andra sidan behöver vi inte alls göra oss till inför våra vänner. I en situation vill vi anstränga oss så mycket vi kan för att göra våra vänner nöjda och belåtna, i en annan situation kan vi allesammans ligga och slappa i en hög och kanske rapa och t.o.m. fisa utan att någon reagerar så särskilt negativt på det. Riktig vänskap rör sig inom ett stort område mellan högt och lågt, mellan förfinat och simpelt. Inför en riktig vän kan jag s.a.s. tappa masken utan att förlora ansiktet.