Jag skall inte klaga, men jag klagar ändå

I stort sett hela den här dagen har gått åt till att plocka undan allt julpynt och städa. Vad är det för liv? Om vi hade haft råd, så hade vi skaffat hemhjälp. Och i morgon skall jag börja jobba igen. Jag känner obehag inför det. Jag trivs inte. Det är det där tvånget att göra saker som jag inte känner för som gör mig nedstämd.

Jag har ända sedan barndomen känt aversion mot allting som begränsar min frihet. Det ligger inbäddat i min DNA-kod. Det rinner i mitt blod. Min första skoldag fick man dra mig iväg till skolan, ty jag ansåg det vara en kränkning utan dess like att beröva mig min frihet på ett sådant sätt.

Men vem är jag att klaga? På det hela taget - relativt sett - är jag som en bortskämd snorvalp. Jag är inte mano-depressiv, jag har inte panikångest, jag är inte schizofren, jag har ingen allvarlig sjukdom, jag är inte drogberoende, jag är inte misshandlad, jag är inte hemlös, jag svälter inte - etc. Och jag befinner mig inte i Gaza. Ändå klagar jag.

Jag klagar på ekorrhjulet. Jag klagar på vattentrampandet. Jag klagar på allt som framkallar min bergfasta och tröstlösa leda. Dagar fogas till dagar, veckor länkas till veckor, månad följer på månad och det ena året är det andra likt.

Men aldrig, aldrig, aldrig - tror jag - skulle jag få för mig att begå självmord. Trots allt tänker jag: Det finns alltid något att leva för. Det finns alltid något att se fram emot. Det finns alltid något som är värt mödan att kämpa för. Det finns alltid något kvar att utforska.