Kör!

I kväll började jag sjunga i kör. Watch out! The sky is the limit... Allvarligt talat: jag fick omedelbart reda på varför så många körsångare/-sångerskor ser så glada ut när de sjunger. Det är helt enkelt så himla trevligt!

Satt på prov

I dag höll jag ett föredrag inför en klass med studenter. Kul! Stimulerande! En liten utmaning - när de ställde tuffa och intelligenta frågor. Det ger så mycket tillbaka. Man måste emellanåt ut och möta en publik som redan tack vare sitt antal har ett visst psykologiskt övertag. Man blir satt på prov. Det är ungefär som att ha en samling ackord att utgå ifrån och sedan improvisera fram en tjusig melodi. Om du inte fixar det, så märks det att du misslyckas. Att hålla föredrag är ju också att fungera som pedagog och/eller informatör. Att försöka vara en bra pedagog och/eller informatör ger en extra krydda åt ens vanliga sysslor. Om jag inte tydligt och klart kan förmedla mina kunskaper, så kanske det är någon svag punkt eller Achilleshäl i min "kunskapsbank".

Kazan valde rätt

En filmrecensent tyckte att Elia Kazan valde fel när han gav huvudrollen i "Öster om Eden" till James Dean i stället för till Paul Newman. Jag är inte av samma åsikt som filmrecensenten. Enligt min ringa mening fanns det vid den tiden knappast någon annan skådespelare som passade bättre till att spela den oälskade sonen - han som alltid fick se sin bror få alla fördelar. Sonen som aldrig var tillräckligt duktig i pappans ögon. Jag kan möjligen tänka mig att Montgomery Clift hade kunnat göra en lika bra insats. Clift hade dock åldern emot sig. Han var då lite för gammal för den rollen. Men annars var ju James Dean som klippt och skuren. Han såg lite vilsen och rädd ut. Han väckte moderskänslor. Man ville beskydda honom. Och det var väl meningen? Inte skulle Paul Newman ha väckt sådana känslor!

Välfärdsland?

Det är synd och skam - detta. Kom inte och säg att det bara är att ta sig själv i kragen. Det är en tunn linje mellan det goda livet och katastrofen. Med några rejäla motgångar så hade jag kunnat vara hemlös uteliggare. "Nobody knows you when you're down and out", sjöng Bessie Smith. (Bevis)

Sju favoriter

Ola som bloggar med Fula fula ord har valt denna min blogg som en av sina sju främsta favoritbloggar. Jag "plankar" text från honom under bilden:

"Vad jag ska göra nu är att lista mina sju favoritbloggar. Uppgiften lyder som följer:
1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg.
2. Länka till personen du fick nomineringen av.
3. Nominera 7 bloggar.
4. Länka till de bloggar du nominerat.
5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade."

OK. Jag nominerar följande. Någon motivering lämnar jag inte. Ni får själva upptäcka varför de är värda ständiga besök.

Marcus Birro
Jah Hollis
Kyrksyster
Occident (Thomas Nydahls blogg)
Prästflickan
Spectatia
Tankar i natten

Vacker körsång skriven av Bach

Ah... Så vackert... Stanna tiden! Frys ögonblicket! Låt detta vackra bestå.

Vad vore livet utan Bachs musik? Fattigare. Vad vore livet utan körsång? Tristare. Jag är ingen expert vare sig på Bach eller körsång, men jag blir lite knäsvag av sådant här. Kanske är jag udda, men jag finner något sensuellt och nästan erotiskt laddat i dessa blandade körer. Det var nog inte Bachs avsikt. Hur som helst: jag blir fascinerad både av samtidigheten och av växelspelet mellan kvinnostämmorna och mansstämmorna.

Mycket väsen för ingenting

Min fru och jag skulle plocka svamp. När jag tog den här bilden stod jag med ryggen mot den skog vi skulle leta svamp i.

Efter några minuters vanding rakt in i skogen fann vi en samling trattkantareller. Det skulle visa sig att vi inte hittade så många fler. Men de här svamparna hade sett sina bästa dagar. Nu var de lite torra och småtrista:

Den berömde bloggförfattaren Thomas O. - med den makalösa bloggen A vadå? på adressen http://imponera.blogspot.com - blev trött på det hela. Han tänkte: "Ta mej aldrig mera med ut i skogen för att leta efter svamp. Det är ju lika dötrist som att leta efter en vettig ordföljd i bokstavsröran här nedanför."

Bkljbnnmjnsdgdgjmnknkndgfidetsfsklklktfbnrttvbvnhjfbknj
shjsdvsdvar
ghghghgbnbmenjlghljxdmxmxzcv
gångvkjkxdnmxdvbkjghtrj
rhghfbvnrhtenfrvbcnxmzljkdfwqskogmbnhjht
klhgfvnbmlkxcqsomhqwrts
dfghjklsaknadezxcvbnmlkjhgfdsqwr
tptrwsvampmnbnbmbnghghgjfhfdg

Smakexperter är inte tillförlitliga

Vem i hela världen kan man lita på? Följande bekräftar bara vad jag länge har misstänkt. Det där med att sätta betyg på viner och rekommendera dem till olika sorters mat är inte särskilt tillförlitligt. Den här boxen köpte jag tidigare i dag:

Enligt tillverkaren själv - får man förmoda - passar detta vin till struts (!), biff, grillad kyckling och grönsaker från Medelhavet. Se själv:

Vad rekommenderar då Systembolaget? Jo: till kyckling och fläskkött. Ingenting om struts, biff eller medelhavsgrönsaker:

Och vad säger en annan hemsida som väl påstår sig komma med expertutlåtanden? Jo: exakt samma som Systembolaget. Det är kanske inte så konstigt, eftersom bakom "bottleshop247.com" står vinospritbolaget. Men, vänta nu... Det står också att detta vin passar till asiatiskt, nötkött och pasta:

Så? Vad lär vi oss? Kanske detta: när någon påstår sig vara expert på smaker, så bör vi ta det med en nypa salt.

Ett fyrtal

"Visa mig vilka böcker du läser och jag skall berätta vem du är." Ja, så kan det låta. Vad drar man då för slutsats om min personlighet utifrån bilden nedan? Svaret är: Det går inte att dra någon vettig slutsats alls. Den här kvartetten böcker köpte jag i dag. "Min" lokala bokhandel hade ett erbjudande om att varje pocketbok (på svenska) kostade 29 kr. Det går ju inte att motstå. Jag hade redan bestämt mig för att bara köpa faktaböcker. Jag kollade hela beståndet och dessa fyra blev de jag köpte. Jag får nog anledning att återkomma till dem.

P1 regerar!

Det må hända att det sitter en tant- och gubbstämpel över radions P1. Strunt samma. Det är en makalös kanal. Varje gång jag lyssnar på något P1-program, så tänker jag "Det här är en himla bra kanal. Jag borde lyssna oftare på P1."

I dag lyssnade jag på en intervju med SACO:s ordförande Anna Ekström (Kolla t.ex. detta.) Hon klarade sig galant - trots väldigt tuffa och intelligenta frågor från Tomas Ramberg. P1 borde vara ett föredöme för alla andra radiokanaler.

Lite om "No country for old men"

Sedd:

Sent på Jorden - så känner jag efter att ha sett den här filmen. Det finns inget ljus i tunneln. Allting bär käpprätt åt helvete. Det onda kommer att stå som segrare över det goda.

Bröderna Coen är duktiga, visst, men är de verkligen så makalöst kolossalt fantastiskt otroligt bra som många vill ha dem till? Nej, det tycker inte jag. Satt i händerna på t.ex. Martin Scorsese eller Francis Ford Coppola hade den här filmen sannolikt blivit klart bättre. I min bok får den här filmen en fyra på en femgradig skala. En film man bör ha sett - men inte så mycket mera.

Alla filmrecensenter verkar vara löjligt överens: detta är ett mästerverk. Jag hoppar över alla "stora drakar", ty de säger ungefär samma sak, (Se här) och tar i stället en recension från bloggosfären. Där är det som det så ofta är bland bloggar - du finner en del mycket intressanta kommentarer.

Nu vill jag se "There will be blood"...

Språkpolisen ingriper

Ha! En av detta lands mest kända journalister - och hon är dessutom professor - uttryckte sig fel i TV4. Stina Lundberg Dabrowski intervjuades av Lasse Bengtsson och hon sade: "Jag tillhör en av dem (...)".

Vad är man om man tillhör en i en grupp? Köpt? Slav? Att uttrycka sig på det sättet är klantigt. Antingen säger man "Jag är en av dem som (...)" eller säger man "Jag tillhör dem som (...)" Det är aldrig, aldrig, aldrig korrekt att säga "Jag tillhör en av dem (...)" - såvida inte man menar att man är ägd av någon i en grupp eller samme någons slav.

Några rader om "Once"

Sedd:

En skön och cool film - denna "Once". Att den är inspelad i Dublin gör inte saken sämre. Här är en recension. Är det en "feel good"-film? Ja. Jag ger den här filmen en fyra på en femgradig skala. Se den! Hör den! Ett litet smakprov får du här.

Musik för avslappning

Känner du dig uppskruvad som en liten leksak med vridknapp på ryggen? Då finns det hjälp i musiken. Om du tror att du inte blir påverkad av musik, så har jag en nyhet för dig: Det blir du - på något sätt.

Ibland har olika stycken samma effekt, fastän upphovsmännen kanske inte alls hade den avsikten. Det här stycket:

tycker jag delvis påminner om det här stycket:

Om du inte känner dig det minsta avslappnad efter att ha lyssnat på dem, så har du problem.

Se även den här bloggposten.

Äcklig självbelåtenhet

Läste om en chef som skulle föreläsa om hur man blir en bra chef. Jag tar för givet att h*n använder sig själv som exempel. Ingen blygsamhet där, inte. Suck. Jag är alltid skeptisk inför sådan uppblåst självgodhet. Det hade varit en helt annan sak om all personal hade suttit där och i full enighet lovordat sin chef. Då hade jag trott på det. Men när en chef håller föredrag om hur andra skall bära sig åt för att bli lika förträfflig som h*n... Nej, då är jag nära att vomera.

En tankekarta

Medan jag flyttade om böckerna fann jag detta papper. Det är en mindmap som jag använde som stöd för minnet när jag för flera år sedan nu höll ett föredrag om bl.a. kreativitet och "mindmapping".

Det var väl lite vitsigt?

En hyllbit

Jag läste någonstans att det nu är "inne", "hett" och trendigt korrekt att ha många böcker i hemmet. Ha! I så fall är jag både het och inne. Detta kort tog jag i en paus i bokomflyttningen. Och det visar bara en pytteliten bit av mitt bibliotek.

Här ser vi några filosofi- och psykologiböcker i min samling. Några har jag bloggat om och vissa andra kommer jag sannolikt att blogga om. Här är flera böcker som har betytt mycket i min utveckling till den märkliga figur jag är i dag. Lite "name dropping": Aspelin, Buscaglia, Buzan, De Bono, Dyer, Eysenck, Frankl, Fromm, Horney, Janssen, Kierkegaard, Koestler, Laing, Naess, Ofstad, Raudsepp, Russell, Sartre, Wittgenstein - för att nu nämna några.

Flow kan ge oro

Ibland blir jag orolig när saker och ting "flyter på" väldigt lätt och obehindrat. Jag tänker, att ett sådant flow inte kan fortgå mycket länge till. Jag bara väntar på en större eller mindre katastrof - som skall platta till mig så att jag inte blir stor i korken.

Lätt som en plätt

Det som hände i Finland är givetvis en stor tragedi. Jag minns att någon självgod politiker någon gång sade, att tillgången till vapen inte är ett problem. Han menade väl, att om någon vill ta livet av någon så gör h*n det oavsett hur tillgången till vapen är. Han menade väl också i nästa andetag att själva tillgången till vapen inte ökar brottsbenägenheten.

Tillåt mig tvivla. Jag är tvärtom övertygad om att enkelheten i att få tag på vapen är en starkt bidragande orsak till morden i Kauhajoki.

Tragedin ger mig också vatten på min kvarn - för mig är det alldeles självklart att vi påverkas av film och musik. Mördaren hade kanske inte gjort det han gjorde om han i stället t.ex. hade lyssnat på Vivaldi eller sett filmen "Love actually".

Jag vill inte bli behandlad som ett barn

Ibland har människor i serviceyrken en konstig uppfattning om människor som de skall tjäna. De har en ton och en attityd som om de - servicepersonalen alltså - är de enda vuxna och alla kunder måste behandlas som barn. Exempel? Ja, snabbköpskassörskan som säger "Och så kommer kvittot där" med en kvittrande och glad ton som om hon berättade en liten saga för en baby. Nästa gång det händer kanske jag säger med ilsken stämma "Ja, för böveln! Jag vet att kvittot kommer där! Behandla mej inte som en liten glött!"

För mycket IRL

Det är mycket nu. Vi har skaffat nya Billy-bokhyllor och nu skall det sorteras om uppåt väggarna. Jag har inte tid att blogga. Verkligheten är alltför stark. Jag är tillbaka här i morgon - sannolikt.

Kärlek 65

Sedd:

Om man inte har för höga krav, så är detta en helt OK rulle. I en samtida recension skrev någon någonting om "sinnlig". Så är det nog. Det blev en ganska "sinnlig" film - Bo Widerbergs "Kärlek 65". Det är lite saktfärdigt ibland men när det gäller kärleksscenerna är det bara en fördel. Eva-Britt Strandberg var hur läcker som helst och Keve Hjelm kan inte gärna ha tyckt illa om att göra kärleksscenerna med henne.

I vissa andra scener leds mina tankar till Ingmar Bergmans "Persona" - och då skall vi komma ihåg att "Persona" kom 1966...

Jag tycker mig ana - måhända efterklokt - att Widerberg här trevade sig fram mot kommande stordåd som i "Elvira Madigan", "Ådalen 31" och "Joe Hill". Nog känns det lite epigonartat; man nämner Godard och Antonioni och filmen handlar liksom Fellinis "8½" om en regissör med idétorka. Men filmen är värd att se för kärleksscenernas (Så ja, så ja - de är pryda...) och de exteriöra Österlen-scenernas skull. Dessutom är musiken mycket passande. Här till sist en väldigt kort recension.

Hur tänkte man här? 2

På tipsrundan dök den här frågan upp:

Jag undrar vilken lärare i svenska frågekonstruktören hade. Den här satsbyggnaden är ju helt uppåt väggarna - nej, förlåt: uppåt stolpen.

Hur tänkte man här? 1

Vi gick en tipsrunda. Jag fick ett underlag som såg ut så här:

Jag undrar vad som rörde sig i skallen på den person som började fylla i alternativen direkt på underlaget.

Det påminner mig om en annan sak. Sådana där böcker som man kan låna på biblioteket och där det är meningen att man skall besvara testfrågor... Det kan exempelvis gälla en bok där man kan testa sin intelligens. Hur tänkte de som fyllde i sina svar t.ex. med kulspetspenna direkt i boken? Nästa gång jag upptäcker något sådant skall jag skriva i boken: "Det är inte meningen att man skall fylla i sina svar i boken. Man kan skriva sina svar t.ex. på ett löst papper vid sidan om."

Utstrålning kräver inte perfektion

Vadå, "Top Model"? De flesta av de där unga kvinnorna har ju noll utstrålning. Här har jag däremot funnit en kvinna som verkligen, enligt mitt synsätt, har utstrålning och inte verkar behöva någon kurs i att gå på en s.k. cat walk. Jag menar kvinnan i mitten här:

Jag har inte den ringaste aning om vem hon är. Men jag tycker hon går alldeles utmärkt, hennes hållning verkar felfri, hennes händer hänger avslappnade och fina, hennes leende är naturligt och charmigt och hon har vackra, varma ögon. Men det som är extra intressant är just hennes ögon. De är nämligen inte perfekt symmetriska. Just det där icke till 100 procent perfekta är ofta det som är extra intressant. Det drar blickarna till sig. Man frågar sig själv: "Här är något som inte är alldeles som vanligt. Vad är det? Jag vet inte riktigt vad det är." Och så - en stund senare - kommer man på vad det är. I det här fallet är det alltså ögonen som gör det. Åter igen: Jag vet inte alls vem hon är. Jag vet alltså inte heller av vilken anledning hennes ögon ser olika ut. Men jag ser absolut inget fel i det.

Dagens länktips

Via detta fick jag vetskap om detta.

Mahatma Gandhi hade rätt. “I like your Christ, I do not like your Christians. Your Christians are so unlike your Christ.” Det slår mig gång på gång. Det är läpparnas bekännelse, men när det kommer till handling... Då är många kristna okristna.

Dagens bildgåta

Var har jag varit i dag?

Inga ledtrådar. Busenkelt för en del, mycket knepigt för en del.

Förfining

Måhända var han en vulgär figur att umgås med, Mozart. Men vilken musik han skapade!

Jan Guillou var gäst i TV, han bjöd på festmåltid och en av hans gäster var Mozart. Programledaren frågade hur JG fick det att gå ihop - att kalla sig socialist och uppskatta "fin" konst. JG svarade, att det går alldeles utmärkt att förena. Och visst har han rätt. Varför skulle "fin" konst höra överklassen till? Nå, nu ett smakprov! Här är allegrot ur 25:e symfonin. (Tyvärr inga rörliga bilder. Det finns andra snuttar med samma stycke som försetts med rörliga bilder, men de inspelningarna låter inte lika bra.)

Detta är förfining. Älskar Gud.

Veckohandla - ett h-e

Våjjne våjjne, vad det är tradigt att veckohandla. Det kryper inuti mig när vi skall handla för hela veckan och halva sta'n har valt samma butik och samma tid för att storhandla. Trångt och stressigt. Alla har bråttom. Var och en tror att just h*n är viktigast på hela Jorden. Alla försöker göra smarta val. Vissa tror att de är smartare än alla andra. De flesta skall skynda vidare. Medan vissa andra tror att de har hela nästa vecka på sig. Jag hamnade bakom en kvinna som skulle handla potatis och hon valde varenda potatis med kolossal noggrannhet. Det tog en evighet för henne att fylla en normalstor plastpåse avsedd för potatis. Efter kom jag, märkbart irriterad, tog skopan och fyllde påsen på nolltid. Blä. Ibland känner jag mig allergisk mot folk. Kan man inte få boka hela butiken för sig själv?

Några rader om en Bukowski-bok

Det fanns en tid då jag plöjde igenom flera av hans böcker. Sedan blev jag proppmätt på dem. Efter det har jag inte läst en rad av honom. På den tiden då jag läste hans böcker kom jag fram till att den här (Denna upplaga från 1987) är min favorit:

Här finns faktiskt några korn av sanning - mitt i allt egotrippande. Här var han någorlunda "rumsren" utan att för den skull bli likgiltig. Han hade något att säga även om - eller kanske just därför att - han inte var provokativt snuskig. Jag besparar er mödan att läsa hela boken. Här följer godbitarna.

"Jag gick omkring i biblioteket och letade efter böcker. Jag tog ner dem från hyllan, en och en. Men de var bara bluff allihop. De var väldigt tråkiga. Sida upp och sida ner med ord som inte sa någonting. Eller om de sa något, så tog de för lång tid på sig att säga det och när de väl fått det sagt var man redan för trött för att det skulle spela någon roll." (s. 188)

"(...) sen kom Hemingway. Vilken upplevelse! Han visste hur man skrev laddat. Det var en glädje. Ord var inte tråkiga, ord var något som kunde få ens själ att gnola." (s. 190)

"Vid 25 års ålder var de flesta människor knäckta. En hel jävla nation av skithögar som körde bil, åt, fick barn, gjorde allting på sämsta tänkbara sätt, som att rösta på den presidentkandidat som mest påminde om dem själva.
Jag hade inga intressen. Jag var inte intresserad av någonting. Jag hade ingen aning om hur jag skulle komma undan. De andra hade åtminstone något slags livslust. De tycktes förstå något som inte jag förstod. Kanske var det något som saknades hos mig. Det var tänkbart. Jag kände mig ofta underlägsen. Jag ville bara komma iväg från dem. Men det fanns ingenstans att ta vägen. Självmord? Jesus, bara mera jobb. Jag hade mest av allt lust att sova i fem år men det ville man inte låta mig göra." (s. 219f)

"Jag kunde se den väg som låg framför mig. Jag var fattig och jag skulle förbli fattig. Men jag var inte speciellt ute efter pengar. Jag visste inte vad det var jag var ute efter. Jo, det visste jag. Jag ville ha någonstans att gömma mig, någonstans där man inte behövde göra något. Tanken på att vara något var mig inte bara motbjudande, den äcklade mig. Tanken på att vara advokat eller stadsfullmäktig eller ingenjör, vad som helst i den vägen, föreföll mig otänkbar. Att gifta sig, att få barn, att bli fånge i familjestrukturen. Att gå någonstans och arbeta varenda dag och sen återvända hem. Det var omöjligt. Att göra saker, enkla saker, att delta i familjeutflykter, julfirande, nationaldagen, Första Maj, Mors Dag... hade man fötts bara för att stå ut med såna saker och sen dö? Hellre vore jag diskare och återvände ensam till ett litet rum och drack mig till sömns." (s. 243)

"Nu är det 1940. Dom trycker fortfarande 1800-talsprosa, tungt, ansträngt, pretentiöst. Antingen får man ont i huvet av att läsa skiten eller också somnar man." (s. 329)

Se där ett knippe citat! Visst kunde han skriva, Bukowski. Hans stil leder mina tankar till Henry Millers böcker "Kräftans vändkrets" och "Stenbockens vändkrets". Det här är en ovanligt bra skildring av outsiderkänslor. Och språket flyter obehindrat. Inga onödiga omskrivningar. Inget tjafs. Pang på rödbetan. Folk blir uppretade? Bättre det än att de somnar. Jag kan tycka, att det är vettigare att låta litteraturstudenter läsa den här boken än att tvinga i dem t.ex. Albert Camus' "Främlingen".

Beck funkar inte på mig

Skicklighet är inte allt. Det finns vissa musiker som inte når fram till mig hur de än anstränger sig. Tyvärr, får jag väl säga, är Jeff Beck en av dem. Jag har sett och lyssnat på den här: Den ger mig aldrig gåshud. Jag är besynnerligt oberörd. Jag begriper, att Jeff Beck är en fruktansvärt duktig gitarrist, men jag känner nästan ingenting när jag hör honom spela. Det är likadant med t.ex. John McLaughlin, Larry Coryell, Al Di Meola och Paco de Lucia. Jag fattar väl att de är duktiga, men de når aldrig in till mitt innersta. Jag tänkte ett tag, att det måste ha med avsaknaden av ord att göra. Men nej, det stämmer inte. Lyssna och se på den här biten med Jeff Beck, så kanske du förstår vad jag menar.

Några gitarrister som däremot kan få mig att lipa, ge mig gåshud och göra mig väldigt starkt berörd (även utan ord) är Jimi Hendrix, Ritchie Blackmore, Carlos Santana, Dave Gilmour, Mark Knopfler, Eric Clapton, Richard Thompson och Ry Cooder. Kolla den här videon med Carlos och håll med mig.

Akta er för musen

Är det någon därute som kan arabiska? I så fall: Är detta på riktigt? Eller är det fejkat? Om det är på fullt allvar, så vet jag inte om jag skall skratta eller gråta.

Nu som då

Nostalgi...

och ändå aktuellt...

En bra trummis bakom EC

Av någon anledning halkade jag in på en videosnutt med Steve Gadd. Jag fortsatte leta och så fann jag detta:

Jag tänkte: - OK, det kan vara dags för lite Clapton igen!

Så: Var så god. Håll gärna koll på trummisen. Har han rytmkänsla eller har han rytmkänsla? Clapton brukar ha bra trummisar med sig.

Idol?

Min äldsta dotter tipsade mig om detta. Det måste ses - och höras. Det är obeskrivligt. Jag förstår Paula Abdul...

Stolleprov

I någon blaska stod det något om att islamistiska terrorister har planer på att förgifta kranvattnet i Danmark. Man vill tydligen göra det därför att man fortfarande är irriterade över Muhammed-karikatyrerna. Puh.

[Struket]

[Struket]

(Här har jag censurerat mig själv. Man vet aldrig vad som kan hända. Hot är dagens melodi...)

Åter in i listan

Nu har jag åter lagt in Thomas Nydahls blogg "Occident" i min blogglista. Jag vet, att det kan reta en del. Men så är det med min blogg. Jag stryker inte medhårs. Om jag vill "puffa" för en blogg för att jag finner den intressant och för att jag tycker att den borde få flera läsare, så gör jag det. Att jag inte alltid är av samma åsikt som den aktuelle bloggaren är tämligen likgiltigt. Om jag alltid skulle ha samma åsikter som alla bloggare jag tipsar om... ja, då hade jag väl varit tokig. Högt i tak och låga trösklar - så vill jag ha det.

Det kan i det här sammanhanget också vara på sin plats att meddela följande. Jag gör inte reklam för en del bloggar som jag ofta besöker. Varför? Jo: de behöver inte få mera uppmärksamhet än de redan har.

Meryl igen

Vi gick på bio och såg den en gång till. Meryl, Meryl, vad gör du med mig...

Jag tror jag är kär. En obesvarad kärlek, jag vet, men ändå.

Och så tänkte jag: Vad tycker man om detta om hundra år, om världen fortfarande finns då? Kommer man då att tycka att detta är finkultur? Kommer man att analysera detta som vi nu analyserar Mozart, Beethoven, Fellini eller Kubrick? Vem vet?

Fint och populärt samtidigt?

Borde den s.k. finkulturen nå ut till det s.k. folket? Är det ett mål värt att sträva efter? Är det ett mål möjligt att uppnå?

Det var tre frågor. Jag vill svara "Ja" på de två första. På fråga nr 3 svarar jag: "Njae... Kanske."

Jag håller med Bruno K. Öijer när han hävdar, att mycket av den poesi som skrivs i dag är esoterisk - d.v.s. för de redan invigda. "(...) det är poesi som når fram till andra poeter möjligtvis och akademiker. Men den berör inte människor, det känns ganska värdelöst." Precis!

Vad är det för vits med kultur som bara cementerar de kotterier som redan finns? Var äger då "de spännande mötena" rum? Å andra sidan: När man försöker arrangera "spännande möten", så uppstår sällan någon spänning. Bibliotek som placerar motorcyklar i utlåningshallen... Skaffar då plötsligt mc-knuttar lånekort och börjar läsa Wittgenstein och Canetti? Å nä. Så lätt är det inte. De kollar in "bågarna" och sedan drar de vidare - utan att ha lagt märke till bibliotekets resurser.

Vad är poängen med att ställa ut konst som ingen vanlig människa begriper? Vad vill man uppnå? Väcka tankar och känslor? Jo, jo, man väcker känslor av irritation och tankar som "Konstig konst är ingenting för mig. Aldrig mera ett besök på ett konstmuseum!".

Den som vill försöka få vanliga Svenssons att bli intresserade av "fin kultur" måste för det första vara förb-at bra påläst och för det andra vara en gudabenådat bra lyssnare. Jag tänker då t.ex. på Daniel Sjölin i "Babel special". Visserligen är "Babel special" ett tv-inspelat radioprogram, men det kan jag förlåta. Jag tror, att Sjölin kan nå ut till människor som normalt sett inte bryr sig om ämnen han behandlar. Han brukar vara mycket väl förberedd och han är en utomordentlig lyssnare. Dessutom verkar han vara rätt så ödmjuk och inte särskilt egofixerad. Det finns andra som leder kulturprogram där jag retar mig på programledarens självbelåtenhet och stoltserande med snyggt franskt uttal m.m....

En annan sådan programledare som jag tror nådde andra människor än de redan invigda är Orvar Säfström. En av de största förluster som Sveriges Television har blivit utsatt för var när Orvar slutade med "Filmkrönikan". Efter det har det bara gått utför med "Filmkrönikan" - och nu är den skrotad!

Murarna mellan "finkultur" och "populärkultur" kan vittra sönder - hoppas jag. Men krystade försök att "nå ut till folket" kommer inte att lyckas. Att t.ex. spela opera i högtalarna vid snabbköpskassakön är kanske ingen strålande idé...

Fult, tillstökat och förfallet

Körde en runda. Tog några kort. Här en fruktansvärt ful byggnad:

Och här:
Vi fortsatte inåt landet. Plötsligt var vi i en svampskog. Där hade några djur stökat till det. Om det var grävling eller vildsvin vill jag låta vara osagt. Men båda arterna förekommer nog i den skogen.

Bara ett par hundra meter därifrån: ett övergivet hus med sönderslagna fönsterrutor. Förfall gör mig alltid på dåligt humör.

Ett makalöst Zappa-stycke

"The Gumbo Variations" från albumet "Hot Rats" är en av mina Frank Zappa-favoriter. Jag kan slå vad om - men jag kan inte leda det i bevis - att FZ tänkte på Bachs "Goldberg-variationer" när han komponerade detta. Hur som helst: stycket är en orgie. Musikerna hade förmodligen himla kul när de spelade in detta. Ian Underwood var helt makalös på saxofon och Sugar Cane Harris spelade elektrisk violin som en gud. Svår musik? Tja, det kan man kanske tycka. Men vem har sagt att man måste förstå musik? Jag finner detta fantastiskt fascinerande. Det här är musik som passar utmärkt till s.k. frigörande dans, om du frågar mig. Det är bara att släppa loss och strunta i vad som är rätt eller fel danssteg. Så - börja med detta:

och fortsätt med detta:

By the way 1:
Gumbo är detta.
By the way 2:
Jag känner mig ibland som apan. Allting är bara upprepningar. Man kommer inte ur fläcken.

Överflödigt vetande för Morse-nördar

Det var en sådan här bil som kommissarie Morse körde omkring i:

Alltså en Jaguar. Men i böckerna körde han en Lancia. Bekräftas t.ex. här. I den detaljen överträffade - enligt min ringa mening - TV-serien böckerna.

Jag är inte där

Sedd:

Vad vill du mig?
Läs detta och detta.
Du vill bara ha mig att säga vad du vill att jag skall säga.
Kolla här.

En repetition

Inspirerad av Pierres post här (Tack, Pierre!) kan jag nu inte låta bli att tipsa om detta:

Backa bandet! Jag vill sitta med i studion och komma med glada tillrop. "I want yooouuuuu, I want you so baaaaaaad..." Detta är musikhistoria så att klockvisarna kryllar sig. Det har visat sig, att The Beatles lade av när de var som bäst. Albumet "Let it be" kan vi glömma. Låten "I want you (She's so heavy)" var den sista inspelningen de gjorde alla fyra tillsammans. Kolla t.ex. här.

Magiskt.

Ett s.k. avslut

På biblioteket nyligen blev jag lite nyfiken på den här boken nedan (från 2005). Jag bläddrade lite förstrött i den och läste ett stycke här och ett stycke där. Då plötsligt slog det mig - som en blixt från klar himmel - att Jan Myrdal egentligen är och alltid har varit en ganska dålig författare. Egentligen skriver han ofta som en kratta. Ett exempel ur denna bok:
"För att förstå varför denna trumslagarflicka från Valmy år 1792 i det svåra året 1917 kunde användas som effektiv krigsaffisch - med olika text i olika franska departement (som: "1917 Semaine de la Charente Inférieure" och "Semaine de la Dordogne 21-28 Octobre 1918. Giv generöst för Krigsfångarna från vårt Departement") - är det nödvändigt att se den i sitt sammanhang, ty en bild är inte bara en bild är en bild är en bild!" (s. 12)

Sic! Första meningen är en chockstart. Den är en svårsmält mening, tärande som en brant uppförsbacke när man cyklar i motvind. Och så är det ofta hos Jan Myrdal - i fortsättningen här kallad JM. Texten tar emot. Det känns som att köra en bil som får motorstopp vid varje sväng och varenda inbromsning. Och prosan är knastertorr som ett knäckebröd utan vare sig smör eller pålägg.

Ett annat citat: "Det finns en historia; en konstnärlig." (s. 14) Vilken meningsbyggnad! Jag baxnar. Först en fullständig sats, därefter ett malplacerat semikolon och sist en ofullständig bisats. Dessutom: i sin helhet är satsen en banal truism.

Och längre fram inleder han två på varandra följande stycken på exakt samma sätt: "Det är följdriktigt att (...)" (s. 17) Det låter som ett ihåligt eko.

Etc. Jag kan rada upp exempel, men ni förstår vart jag vill komma.

Det har blivit dags att göra upp med JM. Jag håller med Hans Hederberg både här och här - väl medveten om att Hederberg fick kraftiga mothugg. Jag har varit nyfiken på JM:s göranden och låtanden genom decennier. Ett tag var han en husgud för mig. Jag tänkte skaffa alla hans "skriftställningar" och lusläsa dem. Nu är det annorlunda. Hur kunde jag t.ex. tro, att JM var en folkbildare? Jag känner knappt en enda "vanlig" människa som har läst mycket av Jan Myrdal. Man har kanske läst hans första "självbiografiska roman" (Är det begreppet OK?) "Barndom" och ett par böcker till, men det är väl också allt. För att kunna vara skrivande folkbildare måste man kunna skriva så att folk begriper och fortsätter vara intresserade. Tusan vet om JM kan det. Han skriver ofta snobbigt - och oavsiktligt för snobbar.

Visst, han är oerhört beläst. Han är en vandrande encyklopedi. Ytterligt få vågar ifrågasätta honom. Han har varit en ikon. Inom delar av vänstern vågade knappt en käft öppna munnen förrän man visste vad husguden JM tyckte. Man vågade inte ta ställning förrän Den Store Intellektuelle Ledaren hade levererat Den Rätta Åsikten. Och ve den som inte tyckte likadant. Då blev han/hon mentalt massakrerad och pulvriserad, tillintetgjord och nullifierad. Så är det väl fortfarande. JM började som auktoritetsföraktande rebell. Så småningom blev han själv en auktoritet som kräver hundraprocentig respekt och noll mothugg.

Här nedan är ett axplock av de böcker i min boksamling där JM på något sätt varit en av huvudpersonerna. Jag har dessutom bl.a. "Ordet i min makt", som är JM:s urval av klasskampssalongsfähiga Strindbergtexter. Det finns ett annat urval Strindbergtexter som i mina ögon är mera intressant: "Jag är en djefla man som kan göra många konster", redigerad av Per-Anders Hellqvist.

Övre raden från vänster till höger: "Indien väntar" (1980), "Den onödiga samtiden" (Brevväxling mellan JM och Lars Gustafsson, 2. uppl, 1974), "Karriär" (1975) och "Sidenvägen" (1977). Nedre raden, samma riktning: "En illojal europés bekännelser" (Originalet var på engelska och kom 1968, denna svenska översättning gavs ut 1983), "Skriftställning 5" (1975), "Skriftställning 9" (1978) och "Skriftställning 10" (1978).

Jag bläddrar igenom dessa böcker för att se vad jag har strukit under. Mina understrykningar är signaler. De markerar viktigheter. Vi tar det från början. I den första boken inga understrykningar. (Jag orkade inte läsa den.) I den andra boken blir det ungefär oavgjort mellan JM och herr Gustafsson, något streck här och något där. I den tredje boken ingen understrykning. I den fjärde boken? Nix. (Jag orkade inte läsa den.) I den femte? Ja, här glimtar det till på ett par ställen! Det glöder kring orden när JM beskriver "det parasitära umgänget" på sidan 179 och framåt. Där kan jag känna igen mig. JM och jag - själsfränder! Nå, de tre avslutande skriftställningarna, då? Jo vars, det blir några ställen. Särskilt när JM skriver om Strindberg och Balzac finner jag honom mycket läsvärd. Men i det stora hela är det öken. Så torrt, så självbelåtet, så uppblåst, så pretentiöst, så viktigt, så tungt, så allvarligt, så "avgörande". Hur är det nu? Om en läsare inte orkar läsa en bok, är det då alltid läsarens fel?

Summa summarum: jag har haft min tid med JM:s böcker. Nu får det vara nog.

... men saknar kärlek

En märklig bok, minst sagt, denna "... men saknar kärlek" (2007). Hur recenserar man en självbiografi skriven av en kriminell? Lars Ferm är den person som tidigare hette Lars-Inge Svartenbrandt - en av Sveriges mest ökända brottslingar. Jag läste boken för att försöka kunna förstå. Och låt mig konstatera detta med en gång: Jag läser hellre en sådan här bok än jag läser en simpel kriminalroman av någon yrkesförfattare som spottar ur sig den ena bästsäljaren efter den andra. Det här känns i alla fall äkta. Och ingen kan ta ifrån mig uppfattningen att verkligheten överträffar dikten. Truman Capotes bok "Med kallt blod", Norman Mailers bok "Bödelns sång", Kate Millets bok "Källaren", Gitta Serenys böcker om Mary Bell etc. - alla ger de otroligt spännande läsupplevelser som bygger på verkliga "fall". Ingen påhittad kriminalhistoria kan nå upp till den spänningsnivån.

Låt mig också konstatera att Lars Ferm kan konsten att skriva. Språket flyter fram ledigt och otvunget. Och boken är faktiskt spännande fram till c:a 30 sidor före slutet (på s. 181). De sista sidorna är nämligen en väldig massa tjat kring dödens befrielse och sådant österländskt mantratuggande. De sista sidorna vill Lars Ferm framstå som en genomklok guru som har skådat Sanningen och nu skall upplysa alla oss andra stackars vilsegångna figurer om hur vi skall bli evigt lyckliga om vi bara följer hans råd. Det känns inte helt adekvat.

Och fortfarande har jag en massa frågor kring detta att vara kriminell. Många brottslingar verkar leva inuti någon sorts bubbla - en bubbla som skyddar dem från allt ansvar och alla tråkiga måsten. Jag frågar mig: - Med vilken rätt ställer de sig utanför lagen? - Varför tror de, att det är OK att sno en bil så fort de behöver en? - Varför tror de, att de har rätt att råna en bank så fort de har ont om pengar? - Har alla kriminella någon hjärnskada? - Sitter brottsligheten i en gen? - Har kriminalitet med kromosomer och kroppsvätskor att göra? Etc.

Lars Ferm skyller på demoner och liknande. Han har tänkt mycket kring ont och gott. Många av hans formuleringar är verkligen snygga och mycket tänkvärda. "Jag ville inte ha kunskaper - jag ville ha kärlek av alla människor. Och fick jag inte det, blev jag irriterad och arg - och till slut hatisk. Trots det skamligt svaga i denna barnsliga önskan, kunde jag inte låta bli att längta efter kärleken. Idag, vid sextio års ålder, är detta min största bekännelse." (s. 76)

Något som slår mig vid läsningen av den här boken är De Stora Tankarna. Jag kan inte låta bli att associera till ett begrepp som användes flitigt i debatten för ungefär två år sedan: grandios narcissism. Ferm jämför sig med Hitler. Båda, menar han, ville något oerhört storartat men resultatet blev helt fel. Han kallar Hitler "en rasande predikant". Och: "Sanningen var att även jag hade utvecklats till en rasande predikant. Jag ville sprida hatets religion - och låta hämndens heta lågor slicka människorna. (...) Jag anklagade hela världen för att vara kärlekslös - och var själv den mest kärlekslösa varelse (...)" (s. 83)

Ferm kommer i kontakt med kristna människor som sviker honom. "Jag brann av rent hat mot denna kristna djävul, som kunde vara så kärlekslös mot ett gråtande barn med hänvisning till några döda regler." (s. 130)

Men allt hopp är inte ute i och med detta. Längre fram: "Det behövs endast ett genomgripande ögonblick av det gudomliga famntag som kallas Förlåtelsen för att en människa ska skymta den sanna verkligheten inom sig själv. Då upphör all strid och stillheten breder ut sig som en oändlig spegelblank sjö i hennes sinne." (s. 145)

Jag tar det igen: Detta är en märklig bok. Det är enligt min mening bra att den har blivit utgiven. Att den kom ut på ett litet förlag tolkar jag så, att inget annat förlag ville ta i den med tång. Då skall vi komma ihåg, att många större förlag ger ut en massa böcker som är klart mycket sämre än denna...

Några rader om "Angels and insects"

Sedd:

Innan jag fick låna den här filmen av min kanadensiske vän hade jag inte en aning om dess existens. Illa. Den visade sig vara en riktigt sevärd film. Dessutom höll den mina engelskakunskaper i trim. Kanadensaren har nämligen köpt denna film utan svensk text. Jag fuskade lite genom att välja engelsk text för hörselskadade. Good for me.

Så? Vad handlar filmen om? Varför tycker jag den är sevärd? Etc. Lugn, lugn. Jag säger bara: Kristin Scott Thomas är och förblir en av mina favoritskådespelerskor - med hennes fascinerande ansikte och minspel. Här är hon gudomligt bra. För övrigt hänvisar jag till den här recensionen - så får även du trimma din engelska.

Dagens lunch

Det är nu mera än en månad sedan som hustrun bröt armen. Sedan dess har jag nästan helt ensam fått laga all mat till hela familjen. Det är bra - "learning by doing". Här lagar jag dagens lunch: rödspätta med kokt potatis och hollandaisesås. Detta har blivit en ny favoriträtt på gamla da'r. Men denna rätt är inte komplett. Vad saknas - förutom sallad, tomater och fetaost?

Jo - jag äter inte rödspätta utan remouladsås! Den godaste remouladsåsen får man antagligen i Danmark, men den här duger åt oss!:
Vad vore livet utan mat? Hungrigt.

Heja Ystad!

Ystad har gjort helt rätt. Se här. Man kan inte låta kriminella få bestämma. De älskar att se andra rädda. Man får inte visa sig rädd. Enkelt men svårt.

En bild av ett älskande par

I stället för att städa eller syssla med något annat mördande tråkigt borde man ägna sig åt älskog.

När jag var nyförälskad på riktigt allvar för första gången i mitt liv upptäckte jag hur älskogsfientligt samhället är inrättat. Det är alldeles för många käppar i hjulet som hindrar oss från att kunna älska varandra fullt ut, nakna och förenade i samlag. Och ändå finns det inget skönare, om du frågar mig.

Visst är detta en vacker bild? Vem kan bli upprörd av den? Det vackraste och finaste vi kan ge varandra är varandra. Gud vill att vi skall älska. Låt oss förutsätta att paret på bilden/i filmen är ett par i verkligheten. Då ser jag inget stötande i detta. Låt oss däremot anta, att mannen är gift med en annan kvinna och kvinnan lever tillsammans med en annan man. Ja, då blir saken en annan. Det är en historia som vi hoppar över här och nu. Låt oss just nu bara njuta av denna vackra bild.

Avbrott i städningen

Åh, vad jag hatar att städa. Man kan undra om inte tvånget att städa är ett av Djävulens påhitt. Vad har vi för nytta av ingenjörer och uppfinnare om de inte kan hitta på det städningsfria hemmet? Se där en tuff utmaning. Uppfinn det städningsfria hemmet och ditt namn skall för all framtid nämnas med respekt och kärlek. Jag är så trött på att städa att jag "feel so suicidal".

Heja Yrsa!

Yrsa Stenius sade något klokt om offentlighetsprincipen. Det gick ut på att det som är offentligt inte nödvändigtvis måste publiceras. Man måste ha "fingertoppskänsla" för vad som passar sig och inte passar sig. Det är något som gänget bakom Pirate Bay verkar ha missat totalt. Se här en artikel om detta. Svaret som Pirate Bay gav visar ju att det är en sajt utan skrupler. Så här: "Det var ett djävla tjat. Nej, nej och åter nej." Och så här: "- Jag tycker inte att det är vår uppgift att bedöma om någonting är etiskt eller oetiskt eller vad andra människor vill lägga upp på nätet, säger sajtens pressansvarige Peter Sunde till TV4 Nyheterna". Retorik på en apas nivå.

Besvikelse

Suck. Det känns tungt att behöva bli besviken. Cecilia Frode var med i Nyhetsmorgon. Hon sjöng - eller försökte sjunga. Det lät hemskt. (Avsiktligt eller inte - hemskt var det i vilket fall som helst.) Hon blev intervjuad av Lasse Bengtsson. Det var segt och trögt och nära katastrof.

Sammanfattning:
a) Hon sjöng så att hon hade blivit sågad jäms med fotknölarna av Idol-juryn
b) Om det hade varit en anställningsintervju, så hade ingen anställt henne.

I K H

I Kungliga Hufvudstaaaden i dag. Nu är jag hemma igen. Jag diggar att åka tåg långt. Men jag borde haft min öronpropp med mig. (Jo, det räcker med 1 öronpropp, eftersom jag är döv på ena örat.) Det fanns nämligen några jobbiga medpassagerare som var påfrestande glada i hatten. Ett tåg är ingen rullande pub. Ett annat gäng höll på att "gulla" med en baby, så det var rent löjligt att skåda och höra på. Man skulle kunna tro, att det lilla barnet var världens åttonde underverk. Det var han inte alls.

Nåväl, på det hela taget var det gott med Stockholmsturen. Det var rena sommarvädret medan jag var där. Sammanträdet som jag var delaktig i var avklarat snabbare än väntat, så jag passade på att gå genom halva staden för att se efter hur barnbarnet mådde. Det är lätt att bli löjlig när man är farfar. Men mitt barnbarn är faktiskt världens åttonde underverk.

Någon blivande megastjärna?

Efter att ha sett de två första avsnitten av nya Idol är jag såld. Jag kommer att sitta spikad framför TV:n varenda gång. Vilken underhållning! Det beror inte på Peter Jihde. Det beror på juryn och alla glada och galna aspiranter. Här har det redan dykt upp förmågor som verkar kunna bli riktigt stora.

Men åter igen undrar man ju: Har vissa personer inte den minsta lilla självkritik? Vad är det i deras hjärnor som viskar till dem att de skall söka till "Idol"? Man vet inte vart man skall vända sig när man ser och hör dem. Man vet inte om man skall skratta eller gråta. "Pinsamt" är ett milt uttryck i sammanhanget.

En blivande megastjärna?

Det känns bra att jag har yngre kollegor som håller mig uppdaterad. (Tack, om du läser detta! Jag skall tacka dig på jobbet också.) Annars hade jag kanske missat Nicole Atkins. Hon är hur bra som helst. Detta är ett smakprov ur hennes album "Neptune City". Just den här videon skulle kunna ha varit en video till en Tom Waits-låt, med tanke på de övriga som figurerar i bild.

När jag hör henne sjunga kommer jag att tänka på flera olika sångerskor på samma gång. Duffy, P. J. Harvey, Chrissie Hynde och Debbie Harry är de jag först kommer att tänka på. Sedan kan man lägga till ett uns Regina Spektor och ett kryddmått Grace Slick. Men ändå är hon sin egen. Jag hoppas att Nicole Atkins kommer att gå riktigt lååångt.

Låt oss ge dom nå't att snacka om

Dags för lite Bonnie Raitt. Ladies, kom ihåg detta: Det är inte en massa naken hud eller fräcka rörelser det hänger på. Det är annat som gör en kvinna sexig. Detta är sexigt, according to me.

Så cool, så trygg i sig själv, så säker - helt berättigat.

En fullständigt tillintetgörande recension

Jag gillar litterära lustmord när de är berättigade. Kanske är jag lite sadistisk, men jag tycker att författare som skriver uselt skall ha recensioner därefter. Således: jag länkar härmed, med skadeglädje, till denna intellektuella avrättning - med denna makalösa slutkläm:

"Jag kan inte förstå att ens den mest vidriga formen av kommersialistiska intressen skulle vilja publicera denna rappakalja. Att kräva att den skulle gå i makulatur är inte tillräckligt - jag skulle vilja att förlaget dessutom planterar nya träd som kompenserar den miljöskada boken gjort i form av bortkastad pappersmassa. Och ger mig timmarna tillbaka av mitt liv när jag läste den. Men dessa offrar jag gärna om jag skulle kunna få någon annan levande själ att undvika denna bok. För att sammanfatta det kort: maken till skit har jag aldrig tidigare läst."

Skämmes, ni svenska bibliotek som har köpt in denna dynga för skattepengar!

FK

Långlunch. Passar på med ett litet inlägg.

Alltså: hur är det ställt med Försäkringskassan? Den senaste kontakten plus en tidningsartikel har fått mig att börja fundera mera. Hur går rekryteringen till? Hur ser en anställningsintervju ut? Kan det vara så att man ställer följande frågor?

- Hatar du att försöka hjälpa människor som behöver din hjälp?
- Är du egentligen dum i huvudet?
- Har du fascistoida drag?
- Njuter du av att få människor att känna sig usla och värdelösa?
- Har du den inställningen till folk att alla bara luras och myglar hela tiden?
- Kan du få saker och ting att dra ut på tiden något alldeles makalöst, så att ett ärende som borde vara avklarat på ett par dagar tar sex veckor att fixa?
- Är du totalt oemottaglig för motargument?
- Kan du förstå att ett ärende där personen i fråga har avlidit inte är rent tekniskt avslutat bara av den anledningen att personen är avliden?
- Saknar du empati helt och hållet?
- Kan du låta riktigt odrägligt snorkig och hjärtlös i telefon?

Om den arbetssökande svarar Ja på alla dessa frågor, så blir h*n anställd.

Så tänkte jag. Därmed inte sagt att jag har rätt...

Två oförglömliga 60-talshits

Nyss såg jag på "Sixties" om 60-talets pop- och rockmusik. Man pratade bl.a. om The Ronettes och The Who. Varje gång man skall skriva om popens och rockens historia måste man nämna de här två bitarna. Annars är det nonchalant historieförfalskning.

och
Kunde de göra bra låtar på 60-talet eller kunde de göra bra låtar?

En så'n Carl

Ibland undrar jag hur det det står till med Carl Bildt. Har inte den karln en skruvad bild av sin egen betydelse? Det skulle inte förvåna mig om ett eventuellt tredje världskrig delvis skulle bero på någon klumpig formulering härstammande från honom. Han är ju ungefär lika diplomatiskt smidig som en överviktig elefant i en laboratoriesal med nitroglycerin, saltsyra, krut m.m. Putin kanske tänker: - Den där lille uppblåste fjanten från lilleputtlandet Sverige borde jag täppa till truten på...

Tradiga Agatha

Såg "Poirot" på TV. Slöseri med tid. Den enda anledningen till att se den serien är miljöerna. Snygga interiörer, tjusiga exteriörer. Men böckerna bakom... Nä. Agatha Christie har aldrig haft mig i sin fan club. Det är så tradigt, så tradigt när allting bygger på förvecklingar och sammanblandningar och missförstånd. De som man tror är syskon är egentligen inte syskon utan kusiner. De som man tror är biologiska barn är egentligen inte biologiska barn utan adopterade. Den som man tror är vänsterhänt är egentligen inte vänsterhänt utan högerhänt. Någon som heter Evelyn är egentligen inte en kvinna utan en man. Ett M är egentligen ett N - eller var det tvärtom? Etc. Da capo. Sine fine. In absurdum. Ad infinitum. Så oerhört tradigt. Och så denne odräglige Hercule Poirot - så fjollig, så snobbig, så självgod. Tvi.

Obama tror också

"I know that I don't walk alone", sade han. Det här klippet kan ha en viss betydelse.

Flera klipp från samma intervju finns på GodTube.