Ett s.k. avslut

På biblioteket nyligen blev jag lite nyfiken på den här boken nedan (från 2005). Jag bläddrade lite förstrött i den och läste ett stycke här och ett stycke där. Då plötsligt slog det mig - som en blixt från klar himmel - att Jan Myrdal egentligen är och alltid har varit en ganska dålig författare. Egentligen skriver han ofta som en kratta. Ett exempel ur denna bok:
"För att förstå varför denna trumslagarflicka från Valmy år 1792 i det svåra året 1917 kunde användas som effektiv krigsaffisch - med olika text i olika franska departement (som: "1917 Semaine de la Charente Inférieure" och "Semaine de la Dordogne 21-28 Octobre 1918. Giv generöst för Krigsfångarna från vårt Departement") - är det nödvändigt att se den i sitt sammanhang, ty en bild är inte bara en bild är en bild är en bild!" (s. 12)

Sic! Första meningen är en chockstart. Den är en svårsmält mening, tärande som en brant uppförsbacke när man cyklar i motvind. Och så är det ofta hos Jan Myrdal - i fortsättningen här kallad JM. Texten tar emot. Det känns som att köra en bil som får motorstopp vid varje sväng och varenda inbromsning. Och prosan är knastertorr som ett knäckebröd utan vare sig smör eller pålägg.

Ett annat citat: "Det finns en historia; en konstnärlig." (s. 14) Vilken meningsbyggnad! Jag baxnar. Först en fullständig sats, därefter ett malplacerat semikolon och sist en ofullständig bisats. Dessutom: i sin helhet är satsen en banal truism.

Och längre fram inleder han två på varandra följande stycken på exakt samma sätt: "Det är följdriktigt att (...)" (s. 17) Det låter som ett ihåligt eko.

Etc. Jag kan rada upp exempel, men ni förstår vart jag vill komma.

Det har blivit dags att göra upp med JM. Jag håller med Hans Hederberg både här och här - väl medveten om att Hederberg fick kraftiga mothugg. Jag har varit nyfiken på JM:s göranden och låtanden genom decennier. Ett tag var han en husgud för mig. Jag tänkte skaffa alla hans "skriftställningar" och lusläsa dem. Nu är det annorlunda. Hur kunde jag t.ex. tro, att JM var en folkbildare? Jag känner knappt en enda "vanlig" människa som har läst mycket av Jan Myrdal. Man har kanske läst hans första "självbiografiska roman" (Är det begreppet OK?) "Barndom" och ett par böcker till, men det är väl också allt. För att kunna vara skrivande folkbildare måste man kunna skriva så att folk begriper och fortsätter vara intresserade. Tusan vet om JM kan det. Han skriver ofta snobbigt - och oavsiktligt för snobbar.

Visst, han är oerhört beläst. Han är en vandrande encyklopedi. Ytterligt få vågar ifrågasätta honom. Han har varit en ikon. Inom delar av vänstern vågade knappt en käft öppna munnen förrän man visste vad husguden JM tyckte. Man vågade inte ta ställning förrän Den Store Intellektuelle Ledaren hade levererat Den Rätta Åsikten. Och ve den som inte tyckte likadant. Då blev han/hon mentalt massakrerad och pulvriserad, tillintetgjord och nullifierad. Så är det väl fortfarande. JM började som auktoritetsföraktande rebell. Så småningom blev han själv en auktoritet som kräver hundraprocentig respekt och noll mothugg.

Här nedan är ett axplock av de böcker i min boksamling där JM på något sätt varit en av huvudpersonerna. Jag har dessutom bl.a. "Ordet i min makt", som är JM:s urval av klasskampssalongsfähiga Strindbergtexter. Det finns ett annat urval Strindbergtexter som i mina ögon är mera intressant: "Jag är en djefla man som kan göra många konster", redigerad av Per-Anders Hellqvist.

Övre raden från vänster till höger: "Indien väntar" (1980), "Den onödiga samtiden" (Brevväxling mellan JM och Lars Gustafsson, 2. uppl, 1974), "Karriär" (1975) och "Sidenvägen" (1977). Nedre raden, samma riktning: "En illojal europés bekännelser" (Originalet var på engelska och kom 1968, denna svenska översättning gavs ut 1983), "Skriftställning 5" (1975), "Skriftställning 9" (1978) och "Skriftställning 10" (1978).

Jag bläddrar igenom dessa böcker för att se vad jag har strukit under. Mina understrykningar är signaler. De markerar viktigheter. Vi tar det från början. I den första boken inga understrykningar. (Jag orkade inte läsa den.) I den andra boken blir det ungefär oavgjort mellan JM och herr Gustafsson, något streck här och något där. I den tredje boken ingen understrykning. I den fjärde boken? Nix. (Jag orkade inte läsa den.) I den femte? Ja, här glimtar det till på ett par ställen! Det glöder kring orden när JM beskriver "det parasitära umgänget" på sidan 179 och framåt. Där kan jag känna igen mig. JM och jag - själsfränder! Nå, de tre avslutande skriftställningarna, då? Jo vars, det blir några ställen. Särskilt när JM skriver om Strindberg och Balzac finner jag honom mycket läsvärd. Men i det stora hela är det öken. Så torrt, så självbelåtet, så uppblåst, så pretentiöst, så viktigt, så tungt, så allvarligt, så "avgörande". Hur är det nu? Om en läsare inte orkar läsa en bok, är det då alltid läsarens fel?

Summa summarum: jag har haft min tid med JM:s böcker. Nu får det vara nog.