Några rader om en Bukowski-bok

Det fanns en tid då jag plöjde igenom flera av hans böcker. Sedan blev jag proppmätt på dem. Efter det har jag inte läst en rad av honom. På den tiden då jag läste hans böcker kom jag fram till att den här (Denna upplaga från 1987) är min favorit:

Här finns faktiskt några korn av sanning - mitt i allt egotrippande. Här var han någorlunda "rumsren" utan att för den skull bli likgiltig. Han hade något att säga även om - eller kanske just därför att - han inte var provokativt snuskig. Jag besparar er mödan att läsa hela boken. Här följer godbitarna.

"Jag gick omkring i biblioteket och letade efter böcker. Jag tog ner dem från hyllan, en och en. Men de var bara bluff allihop. De var väldigt tråkiga. Sida upp och sida ner med ord som inte sa någonting. Eller om de sa något, så tog de för lång tid på sig att säga det och när de väl fått det sagt var man redan för trött för att det skulle spela någon roll." (s. 188)

"(...) sen kom Hemingway. Vilken upplevelse! Han visste hur man skrev laddat. Det var en glädje. Ord var inte tråkiga, ord var något som kunde få ens själ att gnola." (s. 190)

"Vid 25 års ålder var de flesta människor knäckta. En hel jävla nation av skithögar som körde bil, åt, fick barn, gjorde allting på sämsta tänkbara sätt, som att rösta på den presidentkandidat som mest påminde om dem själva.
Jag hade inga intressen. Jag var inte intresserad av någonting. Jag hade ingen aning om hur jag skulle komma undan. De andra hade åtminstone något slags livslust. De tycktes förstå något som inte jag förstod. Kanske var det något som saknades hos mig. Det var tänkbart. Jag kände mig ofta underlägsen. Jag ville bara komma iväg från dem. Men det fanns ingenstans att ta vägen. Självmord? Jesus, bara mera jobb. Jag hade mest av allt lust att sova i fem år men det ville man inte låta mig göra." (s. 219f)

"Jag kunde se den väg som låg framför mig. Jag var fattig och jag skulle förbli fattig. Men jag var inte speciellt ute efter pengar. Jag visste inte vad det var jag var ute efter. Jo, det visste jag. Jag ville ha någonstans att gömma mig, någonstans där man inte behövde göra något. Tanken på att vara något var mig inte bara motbjudande, den äcklade mig. Tanken på att vara advokat eller stadsfullmäktig eller ingenjör, vad som helst i den vägen, föreföll mig otänkbar. Att gifta sig, att få barn, att bli fånge i familjestrukturen. Att gå någonstans och arbeta varenda dag och sen återvända hem. Det var omöjligt. Att göra saker, enkla saker, att delta i familjeutflykter, julfirande, nationaldagen, Första Maj, Mors Dag... hade man fötts bara för att stå ut med såna saker och sen dö? Hellre vore jag diskare och återvände ensam till ett litet rum och drack mig till sömns." (s. 243)

"Nu är det 1940. Dom trycker fortfarande 1800-talsprosa, tungt, ansträngt, pretentiöst. Antingen får man ont i huvet av att läsa skiten eller också somnar man." (s. 329)

Se där ett knippe citat! Visst kunde han skriva, Bukowski. Hans stil leder mina tankar till Henry Millers böcker "Kräftans vändkrets" och "Stenbockens vändkrets". Det här är en ovanligt bra skildring av outsiderkänslor. Och språket flyter obehindrat. Inga onödiga omskrivningar. Inget tjafs. Pang på rödbetan. Folk blir uppretade? Bättre det än att de somnar. Jag kan tycka, att det är vettigare att låta litteraturstudenter läsa den här boken än att tvinga i dem t.ex. Albert Camus' "Främlingen".