... men saknar kärlek

En märklig bok, minst sagt, denna "... men saknar kärlek" (2007). Hur recenserar man en självbiografi skriven av en kriminell? Lars Ferm är den person som tidigare hette Lars-Inge Svartenbrandt - en av Sveriges mest ökända brottslingar. Jag läste boken för att försöka kunna förstå. Och låt mig konstatera detta med en gång: Jag läser hellre en sådan här bok än jag läser en simpel kriminalroman av någon yrkesförfattare som spottar ur sig den ena bästsäljaren efter den andra. Det här känns i alla fall äkta. Och ingen kan ta ifrån mig uppfattningen att verkligheten överträffar dikten. Truman Capotes bok "Med kallt blod", Norman Mailers bok "Bödelns sång", Kate Millets bok "Källaren", Gitta Serenys böcker om Mary Bell etc. - alla ger de otroligt spännande läsupplevelser som bygger på verkliga "fall". Ingen påhittad kriminalhistoria kan nå upp till den spänningsnivån.

Låt mig också konstatera att Lars Ferm kan konsten att skriva. Språket flyter fram ledigt och otvunget. Och boken är faktiskt spännande fram till c:a 30 sidor före slutet (på s. 181). De sista sidorna är nämligen en väldig massa tjat kring dödens befrielse och sådant österländskt mantratuggande. De sista sidorna vill Lars Ferm framstå som en genomklok guru som har skådat Sanningen och nu skall upplysa alla oss andra stackars vilsegångna figurer om hur vi skall bli evigt lyckliga om vi bara följer hans råd. Det känns inte helt adekvat.

Och fortfarande har jag en massa frågor kring detta att vara kriminell. Många brottslingar verkar leva inuti någon sorts bubbla - en bubbla som skyddar dem från allt ansvar och alla tråkiga måsten. Jag frågar mig: - Med vilken rätt ställer de sig utanför lagen? - Varför tror de, att det är OK att sno en bil så fort de behöver en? - Varför tror de, att de har rätt att råna en bank så fort de har ont om pengar? - Har alla kriminella någon hjärnskada? - Sitter brottsligheten i en gen? - Har kriminalitet med kromosomer och kroppsvätskor att göra? Etc.

Lars Ferm skyller på demoner och liknande. Han har tänkt mycket kring ont och gott. Många av hans formuleringar är verkligen snygga och mycket tänkvärda. "Jag ville inte ha kunskaper - jag ville ha kärlek av alla människor. Och fick jag inte det, blev jag irriterad och arg - och till slut hatisk. Trots det skamligt svaga i denna barnsliga önskan, kunde jag inte låta bli att längta efter kärleken. Idag, vid sextio års ålder, är detta min största bekännelse." (s. 76)

Något som slår mig vid läsningen av den här boken är De Stora Tankarna. Jag kan inte låta bli att associera till ett begrepp som användes flitigt i debatten för ungefär två år sedan: grandios narcissism. Ferm jämför sig med Hitler. Båda, menar han, ville något oerhört storartat men resultatet blev helt fel. Han kallar Hitler "en rasande predikant". Och: "Sanningen var att även jag hade utvecklats till en rasande predikant. Jag ville sprida hatets religion - och låta hämndens heta lågor slicka människorna. (...) Jag anklagade hela världen för att vara kärlekslös - och var själv den mest kärlekslösa varelse (...)" (s. 83)

Ferm kommer i kontakt med kristna människor som sviker honom. "Jag brann av rent hat mot denna kristna djävul, som kunde vara så kärlekslös mot ett gråtande barn med hänvisning till några döda regler." (s. 130)

Men allt hopp är inte ute i och med detta. Längre fram: "Det behövs endast ett genomgripande ögonblick av det gudomliga famntag som kallas Förlåtelsen för att en människa ska skymta den sanna verkligheten inom sig själv. Då upphör all strid och stillheten breder ut sig som en oändlig spegelblank sjö i hennes sinne." (s. 145)

Jag tar det igen: Detta är en märklig bok. Det är enligt min mening bra att den har blivit utgiven. Att den kom ut på ett litet förlag tolkar jag så, att inget annat förlag ville ta i den med tång. Då skall vi komma ihåg, att många större förlag ger ut en massa böcker som är klart mycket sämre än denna...