Cover på första versen

Vad sägs om detta? Talang? Skivkontrakt?

Nostalgisk tripp tillbaka till Mothers

Den här plattan (släppt i maj 1967) har hängt med länge nu. Jag köpte den när den var relativt ny, jag var ansvarslös tonåring och livet lekte. Jag tycker att Mothers of Invention var som bäst i början av deras historia. Detta är den platta som jag rankar som deras näst bästa - efter det sanslösa mästerverket "We're only in it for the money". Jag älskar det respektlösa och svårförutsägbara anslaget, de galna infallen och den hämningslösa spelglädjen. Ah, jag blir som ung på nytt när jag hör "Plastic people", "Son of Suzy Creamcheese", "Brown shoes don't make it" m.fl. De håller än! Men mest i gång går jag på den instrumentala låten "Invocation & ritual dance of the young pumpkin". Ett sådant gitarrspel har det bara funnits en enda person som kunnat leverera och det var Frank Zappa. Om man någonsin tvivlade på att han var en vass gitarrist redan i början av hans karriär, så räcker det att lyssna på den här låten för att skingra tvivlet. Tänk dig Miles Davis, Frank Zappa och Jimi Hendrix på scenen, jammande tillsammans. Det hade blivit en odödlig klassiker.

Ett makalöst Zappa-stycke

"The Gumbo Variations" från albumet "Hot Rats" är en av mina Frank Zappa-favoriter. Jag kan slå vad om - men jag kan inte leda det i bevis - att FZ tänkte på Bachs "Goldberg-variationer" när han komponerade detta. Hur som helst: stycket är en orgie. Musikerna hade förmodligen himla kul när de spelade in detta. Ian Underwood var helt makalös på saxofon och Sugar Cane Harris spelade elektrisk violin som en gud. Svår musik? Tja, det kan man kanske tycka. Men vem har sagt att man måste förstå musik? Jag finner detta fantastiskt fascinerande. Det här är musik som passar utmärkt till s.k. frigörande dans, om du frågar mig. Det är bara att släppa loss och strunta i vad som är rätt eller fel danssteg. Så - börja med detta:

och fortsätt med detta:

By the way 1:
Gumbo är detta.
By the way 2:
Jag känner mig ibland som apan. Allting är bara upprepningar. Man kommer inte ur fläcken.

Från Turtles till Zappa

En medryckande låt med gamla go'a Turtles följer här. Gruppen splittrades och ur spillrorna uppstod "The Phlorescent Leech and Eddie" - senare förkortat till Flo and Eddie.

Flo and Eddie uppträdde tillsammans med Mothers of Invention. Och då gjorde man givetvis en mycket klämmig inspelning av "Happy together". Här får vi emellertid hålla till godo med "bara" Mothers och en del ur "Montana". Bildkvaliteten är kass, men ljudkvalitén är OK:

Detta bevisar bl.a. att Frank Zappa var en grymt duktig gitarrist.

Sju låtar som förändrade mitt liv

Med anknytning till kommentaren på förra posten skriver jag nu följande.

Uppgiften är nästan omöjlig, men just därför kände jag mig tvungen att försöka. Men den här listan skulle nog ha sett annorlunda ut för 10 år sedan och den kommer kanske att gestalta sig på ett annat sätt om en månad. Så är det med personliga listor. You never can tell...

1. The Beatles: "She loves you"
Den ruskade om och man insåg plötsligt att ungdomen kunde ta sig ton. De hade långt hår med pannlugg! De skakade på huvudena och skrek "Yeah! Yeah! Yeah!" Oj, oj, oj - vart skulle detta leda?

2. The Ronettes: "Be my baby"
Vilken låt! Hur kunde Ronnie Bennett låta så förförisk? Hon var ju sexigheten personifierad. Vem utrustad med en femte lem kunde motstå henne?

3. The Rolling Stones: "(I can't get no) Satisfaction"
Killarna i klassen viskade, tisslade och tasslade på skolgården under rasten: "Den handlar om spermier". Otroligt snuskigt! Och Stones hade längre hår än Beatles och de struntade i kostym och slips. De klädde sig nästan som sluskar och rökte på gruppfoton. Föräldrar - lås in era tonårsflickor!

4. Bob Dylan: "Visions of Johanna"
Magi. Här fattade jag att Dylan var mästaren framför andra att få ord och musik att vävas samman till en enhet. Texten gör sig inte lika bra ensam - inte heller musiken. Men tillsammans - sammansvetsade - gjorde de underverk. Låten är inte sensationellt lång, men texten är ovanligt lång. Det mystiska, det surrealistiska, det drömska ingår här i en fantastiskt skön och suggestiv förening med det poetiska och repetitiva. Jag fattade aldrig vad texten egentligen betydde, men jag tror att jag fattade precis hur han kände sig.

5. Mothers of Invention: "Plastic people"
Första spåret på LP:n "Absolutely free" öppnade helt nya perspektiv för mig. Jag fattade plötsligt att rock och pop kunde vara roligt och att man kunde driva med allt och alla. Zappa och hans gäng drev inte bara med USA:s president, de drev med hela befolkningen. Dessutom såg de ut som hemlösa tiggare eller något liknande på gruppfotot. Makalöst coolt.

6. Procol Harum: "A whiter shade of pale"
Åter igen förenas det mystiska och det sköna. Om någon bit kan påstås vara den första psykedeliska biten, så kanske det var denna. Vem kan påstå sig begripa hela texten? Inte ens själva upphovsmännen till låten, tror jag. Men det som mest fascinerade mig var inslaget av klassisk musik. Att Bach kunde gå hand i hand med pop & rock var något nytt.

7. Leonard Cohen: "Famous blue raincoat"
Cohen fick mig att fatta, att stor konst kunde byggas med ganska enkla medel. Han var ingen stor kompositör, han var ingen virtuos på gitarren och inte heller var han någon Caruso. Men han kunde som en mästerlig novellist skapa en makalös stämning på blott några minuter. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om den här biten har använts till många förspel som sedan lett till en viss kroppslig förening.

Den inventiösa Zappa

Det är problem med bildöverföringen i Blogger (igen). Medan systemet håller på att traggla, så skriver jag texten. Äsch, jag lägger ut bilden senare.

Nu känner jag mig som en rebell. Jag kommer att vara i opposition mot regeringen i fyra år. Nåja, inte om de t.ex. jagar Försäkringskassan på samma sätt som Försäkrings-kassan jagar hederliga medborgare.

Jag kommer att hämta inspiration till min opposition från Mothers of Invention. Den här - så småningom, Blogger! - avbildade plattan har jag ägt sedan den gavs ut. Oräkneliga gånger har jag hört Zappas makalösa gitarrspel på "Invocation & ritual dance of the young pumpkin". Otaliga gånger har jag skrattat åt texterna i "Plastic people", "Call any vegetable", "Brown shoes don't make it" m.fl. Enligt min ringa mening är detta album gruppens näst bästa. Det bästa var "We're only in it for the money" - kolla här.

Är jag nere eller känner mig förtryckt, så blir jag på gott humör igen t.ex. av att lyssna på tidig Zappa-musik. Jag blir ung - och rebellisk - på nytt.

(När Blogger strular på det här viset vill jag byta uttrycket "bloody boring" till "bloggy boring".)

Och så: äntligen hamnade bilden på plats! Klockan 6:49 på morgonen den 19 september. Jag gör vågen.