Jag - en torrboll

Det här med festande och att supa sig asfull o.s.v. Vad är poängen? Jag känner folk som tycker det är vansinnigt roligt att festa och gapa och skrika och göra bort sig å det grövsta. Det roar mig inte det minsta lilla. Jag är hellre torrboll. Jag blir bara deprimerad av att se en massa folk omkring mig ragla runt och skråla och tappa allt omdöme - t.ex. en kväll som denna. Jag vill bara bort från alltihop och leva i "splendid isolation".

Att fatta eld

Smart, grabben, smart att göra så...

Tage Danielsson anno 1966

Den här boken kom ut 1966 och mycket av innehållet är fortfarande högst relevant. Den handlar om struntprat och struntprat pratas på samma sätt nu som då.

Tage var ju ett geni. Det kommer vi inte ifrån. Och här var han i mycket god form. Exempel:

"Personliga pronomen böjas sålunda:

sing. jag
du din fårskalle
han den bondlurken
plur. vi
ni era jävlar
de enfaldiga nöten" (s. 42)

"Att struntböja verb (...)
jag anser
du påstår
han/hon har fått för sig
jag kritiserar
du rackar ner
han/hon skäller som en galning" (s. 45)

"Struntpratarens ambition är att göra vettiga samtal meningslösa. Några vanliga metoder:
a) ideliga frågor (...)
b) ombyte av samtalsämne (...)
c) avbrutet samtal (...)" (s. 55f)

Så fortsätter det med det ena guldkornet efter det andra - om föräldrastrunt, rubrikstrunt, reklamstrunt, jämförelsestrunt, sportstrunt m.m. Tage Danielsson genomskådade allt och alla när det gällde struntprat. Den här boken bör läsas i samma veva som man läser nya, moderna böcker om retorik.

Formkurvan på rätt väg

Träningen inför det stora loppet fortsätter. I dag joggade jag en runda som jag borde kunna klara av på 39 minuter. Jag klockade mig själv på 39,5 minuter. Det får räknas som godkänt. Om en vecka eller så skall jag jogga en mil för att se hur formen egentligen är. Det tål att poängteras: jag tävlar bara med mig själv. Jag har bestämt mig för att klara milen på mindre än en timme. The rest is silence.

Trädgårdsterapi

Här och nu framlägger jag följande lilla käcka hypotes. En psykoterapi baserad på trädgårdsarbete borde kunna ha goda effekter på vissa patienter. Jag är nästan totalt övertygad om att ett långsamt, lugnt, utdraget, kontemplativt och närmast meditativt trädgårdsarbete är gott för själen. Finns det vetenskapliga bevis för detta? Tillämpas sådan terapi redan?

Hasta la vista

Det här är nästa bloggpost som jag hastade i väg till. Vad gör jag nu då?

Köp 3, betala för 2

Härligt fynd:

Jag blir så lycklig. Men nu måste jag hasta i väg till nästa bloggpost! Ciao!

Köp 3, betala för 2

Härligt fynd:

Jag blir så lycklig. Men nu måste jag hasta i väg till nästa bloggpost! Ciao!

Köp 3, betala för 2

Härligt fynd:

Jag blir så lycklig. Men nu måste jag hasta i väg till nästa bloggpost! Ciao!

Hög standard

Så'n här musik görs inte i dag - eller? Ibland kan jag sakna det.

(Omslaget är något beskuret från båda sidorna vid scanningen.) Här drev Peps Blodsband helt uppenbart med ABBA på omslaget. (Jämför med detta omslag.) Det var inte särskilt modigt eller tufft vid den tiden. Antingen avgudade man ABBA eller föraktade man dem. Det fanns nästan inget mellanläge. Nu - med lite perspektiv - kan jag tycka att båda ytterligheterna har sina fördelar. Jag ser ingenting konstigt i att ena stunden lyssna på en Peps-låt för att i nästa stund höra på en ABBA-hit.

Men det jag framför allt saknar är bitar med tydliga vänsterbudskap och samtidigt en god portion självdistans och humor. Vänsterbudskap blir tyvärr alltför ofta begravda i ett pompöst och drygt allvar. Eller? Har jag missat nå't? Vilken är vår tids svar på denna platta? En ny platta med Mikael Wiehe? Nej. En ny platta med Eldkvarn? Njae...? En ny platta med Peps? Berätta! Vi behöver sådan musik i denna absurt prylhysteriska och konsumistiska tid.

Vill du ha en Topz?

Kajan regerar - se här.

Frågor som kräver svar

Den här fascinationen kring en nyupptäckt planet... Vad är grejen? Skall vi flytta över allting dit? Skall vi utrymma hela planeten Jorden? Hur lång tid skulle det ta? Kräver det inte en förskräcklig massa rymdfärjor och en ofattbart stor mängd bränsle? Vad är rimligt? Att flytta 5-6 personer med allt bohag och alla ägodelar åt gången? Och se'n då? Skall vi matas med sond? Finns det vatten där som vi kan dricka? När kan vi börja producera olika saker och ting? Etc.

Håll med om att det finns en del frågor att ställa sig.

Jag bryr mig inte

Tänk så mycket det finns att oroa sig över... Det här kan göra mig sömnlös (Ironi). Jag misstänker, att jag gör så många fel att jag egentligen inte borde visa mig bland folk. Jag bör nog stanna hemma (Ironi).

Allvarligt talat: jag kan knappt tänka mig något mera likgiltigt än att följa mode och trender - i synnerhet när det gäller kläder, accessoarer m.m. Jag struntar lågaktningsfullt i allt sådant. Allt som intresserar Ebba von Sydow och Michael Bindefeldt et consortes rör mig icke i ryggen.

Tåg och tåg

Åkte tåg till Jönköping för att vara med på en konferens. Härligt!

Jag gillar Jönköping eftersom det ligger så vackert vid Vättern. Över huvud taget gillar jag många svenska städer och mycket i den svenska naturen. Någon gång måste frun och jag köra husbil till några väl valda platser i detta fantastiska land. Att köra omkring i husbil är ju nästan höjden av frihet.

I dag kändes det som sommar i Jönköping! Det blev helt enkelt nödvändigt att ta av sig både jacka och utanpåtröja - det räckte med pikétröja på överkroppen. Det är inte utan att värmen är efterlängtad. Hoppas nu bara att det blir lika varmt på Första Maj - när en annan skall gå i demonstrationståg.

Återanvänt. 21

Två små (läs: mikroskopiska) idéer till filmmanus, skickade som e-post till några vänner den 11 januari 2003.

Två filmidéer

1. Jag har huvudrollen och spelar en godtrogen optimist som älskar allt och alla. Jag blir väldigt lätt förälskad i varje vacker kvinna jag ser. Varenda skönhet blir utsatt för mina poetiska lovord. Jag faller på knä och fascineras av hur fantastiskt vacker hon är. Jag kysser henne på handen och fortsätter med kinden, pannan, munnen. Jag är helt bedårad. Och så fortsätter det med varenda vacker kvinna jag ser. Jag tillber henne som en gudinna.

[Nu några år senare kan jag undra hur jag tänkte. Det saknas ju onekligen en hel del här. Hur skulle vi få tittarna att fortsätta titta? Det här skulle ju ha blivit tröttsamt att se redan efter fem minuter.]

2. En dystopi om en nära framtid i vårt fosterland. Det är som "A clockwork orange" upphöjt till 10. Alla förnuftiga människor är som bortraderade. Man märker inte att de ö.h.t. finns. Töntar och klantar bestämmer allt. Svenskan är så gott som utrotad. Alla talar någon konstig blandning av hip-hop-slang och svengelska. Den enda gud som tillbeds är Mammon. Kvalitet är ett bortglömt begrepp. Den som har mest pengar och skriker högst och tränger sig före alla andra är den som sätter upp reglerna och bestämmer allt. Och allt är slit och släng. Och allt skall vara av senaste modell. Har man en DVD-spelare från förra halvåret så är man ett jävla pucko. "Riktig" mat går inte längre att få tag i, ty all mat är snabbmat. Restauranger som vi känner dem finns inte längre, de tillhör arkeologin. Böcker, filmer och album som är äldre än två månader går inte längre att köpa. "Sköt dig själv och skit i andra" är statsreligionen. Uteliggarna och socialfallen har ökat i antal med 1000 %. De redan rika är snuskigt mycket rikare än nu. Vi har kåkstäder och folk kissar och bajsar på trottoarerna. Poliser finns inte längre - de är ersatta av medborgargarden. Alla går omkring drogade o.s.v.

[Det andra manusembryot tycker jag fortfarande är ganska OK. Det känns inte mindre aktuellt nu än då - snarare tvärtom. Och det borde gå att spinna vidare på det. En erfaren manusförfattare skulle kunna skapa ett vasst manus utifrån detta lilla skelett.]

Märkliga djur i vår herres hage. 20

Falska och opålitliga typer. Hur tänker de? Hur kan de fungera? Anledningen till att jag skriver om detta nu är att jag tidigare i dag - helt orättvist - blev utskälld av en person och samma person några minuter efter påhoppet frågade "Hur mår du i dag?". Precis som om utskällningen aldrig hade ägt rum. Sådana lismande och inställsamma figurer har jag mycket svårt för.

Tanken går osökt till det här.

Bra giftasyrken

Ibland spekulerar hustrun och jag om vilka yrkesmän döttrarna bör gifta sig med. Några goda kandidater är följande.

- Hantverkare
- Läkare
- Bilmekaniker
- Rörmokare
- Kock
- Målare
- Tandläkare
- Advokat

Med sådana yrkesmän ingifta i släkten, så borde man kunna slinka billigt undan i många situationer. Tjänster och gentjänster. Jag kan alltid skriva ihop något...

Varför namnförslagstävlingar?

Vad är det för vits med att utlysa tävlingar om namnförslag när de mest fantasilösa och tradiga förslagen ändå vinner? Jag har egen erfarenhet av detta. Nu kanske ni tycker, att jag är en dålig förlorare. Ja, jag är en urusel förlorare när jag anser att jag borde ha vunnit.

Fall 1: En tävling om namn på ett kafé i en särskild lokal. Jag lämnade in ungefär 25 olika fyndiga och roliga förslag. Jag fick ett pris för att jag hade kommit med flest roliga och fyndiga förslag - och det är jag tacksam för. Men det vinnande förslaget kom från en annan person. Det vinnande förslaget blev ungefär "Lokalkaféet". (Jag avslöjar inte det verkliga namnet, ty då kan någon räkna ut vem jag är.) Hur fyndigt var det? Nej, just det. En nolla på vilken skala som helst.

Fall 2: En tävling om namn på ett övningsfält för Räddningstjänsten. Jag lämnade in ett dussin bra namnförslag. Jag vann ingenting. Övningsfältet låg i ett kvarter som vi kan kalla "Flabbatorsken". Gissa vilket förslag som vann! Det oerhört spirituella, kreativa och fantastiskt välfunna "Övningsfält Flabbatorsken".

Varför arrangera namnförslagstävlingar när sådana idiotförslag vinner?

Märkliga djur i vår herres hage. 19

Jobbiga kunder som alltid återkommer med nya tradiga krav... Vissa personer är som "pain in the ass" och ger sig aldrig. De blir aldrig nöjda. Ge dem ett lillfinger, så vill de ha båda nävarna. De är orimliga i sina krav och deras envishet gör att man kan undra från vilken krets i Inferno de har krupit upp.

Låg Berlinmuren i Israel?

Det är skrämmande att "fejsa" faktum. Dessa människor har rösträtt...

Filmstilar

Den här boken skulle jag vilja se i en ny upplaga:

Den kom ut 1977. Tänk så mycket spännande det har hänt inom filmen sedan 1977! Jag behöver bara nämna Quentin Tarantino, Lars von Trier och bröderna Coen för att ni skall förstå att det har hänt en hel del på filmfronten sedan dess.

Nåväl, den här boken duger gott som en antologi om filmstilar fram tills 1977. Gösta Werner redigerade detta urval där regissörer och andra som Georges Méliès, André Malraux, Sergej Eisenstein, François Truffaut, Michelangelo Antonioni m.fl. skrev om film. Den i mina ögon intressantaste essän är dock skriven av en annan person, nämligen John Howard Lawson. Hans essä heter "Den skapande processen" och ur den vill jag citera en del.

[Greed] "är den första seriösa framställningen av brottet som allmänt samhällsfenomen". (s. 189)

"Kärleksparet [i "Till sista andetaget" - min anm.] är snarare typer än levande människor (...) Bägge är oförmögna till genuina känslor och har inga moraliska värderingar. De lever i en värld där känslan och moralen har förlorat allt värde. De är helt depraverade och likväl på ett absurt sätt oskuldsfulla." (s. 197)

"Kärlekens nederlag möter oss i filmer av tre regissörer - Fellini, Antonioni och Resnais. Alla tre lägger skulden för kärlekens sammanbrott på det borgerliga samhället." (s. 204)

"Oförmågan att kommunicera har varit det ständiga temat i Antonionis filmer." (s. 207)

"Resnais film ["I fjol i Marienbad" - min anm.] är en briljant sammanfattning av alienationsbegreppet." (s. 216)

Den här antologin är en sådan man vill skall ges ut om och om igen. Nu är det sannerligen dags att ge ut en aktualiserad upplaga - förslagsvis med essäer av och/eller om Tarantino, von Trier, Coen och många flera! Vilket bokförlag antar utmaningen?

Några rader om tidsuppfattning

Vad är bäst att vara? Tidsoptimist eller tidspessimist? Min fru och jag kompletterar varandra där. Hon är tidsoptimist och jag är tidspessimist. Hon tror sig hinna med hur mycket som helst under en helg och hon planerar därför mycket. Jag tror mig inte hinna med särskilt mycket och planerar därför nästan ingenting. Hon blir chockad över hur fort tiden går - "Shit! Är klockan redan så mycket!?". Jag blir positivt överraskad över att få tid över till annat. Följden blir ofta att jag är mera nöjd med dagen som gått än vad hon är. Vem har rätt och vem har fel? Ingen. Det är bara olika sätt att tackla verkligheten.

Prinsessan och krigaren

Så här såg omslaget ut på tyska:

På svenska heter filmen "Prinsessan och krigaren". Det här är en vettig recension. Regissören var alltså Tom Tykwer, som även har gjort bl.a. "Spring Lola" och "Heaven". Franka Potente är lysande (liksom i "Spring Lola"), musiken är oemotståndlig, fotot är makalöst och kameraåkningarna är perfekta. Jag tycker mycket bra om Tykwers väldigt personliga stil. Det märks att det är samma regissör bakom denna film och "Spring Lola". Han lämnar tydliga karakteristiska spår. Det är dessutom aldrig en tråkig stund och ingen scen känns fel eller överflödig. Stundtals kan filmspråket påminna om Luc Bessons, t.ex. i "Nikita".

Även den här recensionen är vettig. Jag vill särskilt hålla med om det där med kärleksscenerna. De båda huvudpersonerna rör knappt vid varandra. Men när vi t.ex. får se honom lägga sin hand på hennes hand medan han kör bilen i filmens slut... Ja, det är väldigt sensuellt och snyggt. Om någon skulle få för sig att göra en film utan ansiktsuttryck och bara låta händer, fötter, knän och andra kroppsdelar förmedla alla känslor - då vore Tom Tykwer antagligen en av få regissörer som skulle kunna ro en sådan film i hamn. Den här filmen ger jag en mycket stark fyra.

Ritchie forever

Om man som jag tycker att Ritchie Blackmores gitarrspel tillhör världseliten, så måste man äga den här:

Som väntat innehöll det här albumet med Rainbow mycket s.k. hårdrock. Vill man få fart på en fest som verkar lite tradig, så kan man ju försöka med hårdrock. Och då får man vad man letar efter på den här plattan.

Men... Det är inte främst därför jag gillar den här plattan. Nej, det är de två helt instrumentala och lugnare låtarna som jag anser vara värda hela inköpet: "Anybody there" och "Snowman". (Fast just den här plattan har jag inte köpt. Jag har fått den av en god vän och Ritchie-fantast. Tack!) Jag gillar Rainbows sånglösa bitar mest. Då märker jag Ritchies briljans bäst och jag slipper distraheras av den typiska machosången. (Jämför med denna post.)

Missat!

Det kan vara nyttigt att se "Nyhetsmorgon lördag" på TV4. I dag intervjuade Lasse Bengtsson Susanne Bier. Hon lyckades charma mig totalt. Jag upptäckte, att jag bara har sett "Livet är en schlager" av henne. Skandal! Här måste ske räfst och rättarting. Jag måste se åtminstone "Älskar dig för evigt", "Bröder" och "Efter bröllopet".

Vägen till helvetet

Inspirerad av Madicken tipsar jag om en musikvideo med Chris Rea. Budskapet känns inte helt "out of date".

En fruktansvärd tragedi

Ett mycket intressant expertutlåtande. Man skulle kunna påstå att det inte skulle ha hänt om den unge massmördaren inte hade känt sig utanför. Man skulle kunna hävda att det inte skulle ha hänt om han hade blivit bekräftad, sedd och älskad. Men då yttrar man en kontrafaktisk villkorssats och sådana satser är i logisk mening nonsens. Och man kan fråga sig om detta hade gått att undvika om han aldrig hade blivit mobbad. Nå, det går omkring en massa mobbningsoffer som inte skjuter ner folk. Faktum kvarstår: den unge sydkoreanen måste ha mått ofattbart dåligt - och några visste om det utan att bry sig.

Trädet i april

Det händer saker. Nu ser vi små löv:

Månadens träddikt får bli Vilhelm Ekelunds "Aprilsöndag".

(Klicka på "Syner" från 1901 och sedan IV - utan titel. Dikten finns på sidan 114.)

Månadens låt

Hon kunde onekligen sjunga jazz - Ella. Här sjunger hon "April in Paris".

Svengelsk förbannelse

När någon ger gamla begrepp nya engelska namn skall man dra öronen åt sig. Någon försöker då lura oss. Det är givetvis inte så, att något blir kvalitativt bättre bara för att det kläs i engelsk språkdräkt. Det är som om mjölk skulle smaka bättre när man kallar det "milk". Trams.

Exempel? Ja: "event". Varför detta fjantiga ord? Ingen skall inbilla mig att ett event är bättre eller finare eller intressantare än ett vanligt arrangemang eller evenemang. Det är bara hokus pokus och dimridåer. "Event" är ett onödigt ord.

Dessutom är det ju så, att svenska språket blir urholkat, urvattnat och förflackat när fler och fler svenska ord ersätts med engelska dito. Denna min åsikt gillar förstås inte språklibertinen Fredrik Lindström, ty han tillåter ju vad som helst med bortförklaringen att det är ett tidens tecken och en del av utvecklingen. Men han får gärna tycka vad han vill. Jag har min åsikt klar - typ, liksom, alltså, i princip.

Jobbigt på jobbet

Just nu är det inte så där jätteroligt att jobba. Några klantar har räknat fel och så kommer regeringen till råga på allt med sin omvända Robin Hood-skatt. Vi skall alltså spara - och det rejält. Hela situationen påminner om följande.

Vi är klass KF3 och skall alltså spara a kronor. Egentligen är det personerna Å, Ä och Ö i klass E3 som borde betala alltihop eller få sparken, men det låter sig inte göras. Vidare är det egentligen personerna A, B och C i vår klass KF3 som borde få b kronor, men de pengarna finns inte. Därför måste personerna D, E och F i vår klass skänka c kronor, så att personerna Å, Ä och Ö i klass E3 blir nöjda.

Visst verkar detta stolligt? Men så ser verkligheten ut där jag jobbar. Kul att ta sig till jobbet (Ironi)! TGIF (Thank God It's Friday) i morgon.

En bok om skenproblem m.m.

Det var i början av 70-talet. Jag läste teoretisk filosofi och jag kunde lösa alla problem med hjälp av logik. Trodde jag. Sedan dess har jag fått tänka om. Jag minns dock, att den här boken (Andra uppl., 1967 - Jo, på den tiden fanns böckerna kvar i bokhandeln i flera år efter utgivningen!) blev som en god vän:

Redan i första delen av boken dök det upp ett för mig nytt begrepp: skenproblem. Det kändes så himla cool att avfärda en massa dösnack med "Skenproblem". Kort och gott bara det enda ordet. Det blev som ett trollspö. Om jag använde det riktigt ofta kunde jag driva folk till vansinne. "Om frågan är ett skenproblem, innebära detta att av de ifrågavarande satserna får ingen vara en sann sats. De tänkbara svaren är alla oriktiga." (s. 17) Och längre fram: "Utan vidare får man medge att inom logiken kan några spekulativa existenssatser inte bli bevisade." (s. 48)

Att läsa teoretisk filosofi som ny student kändes som att sväva på moln. Det fanns inget problem tillräckligt knepigt för att inte en stunds logiskt resonemang skulle kunna knäcka det. Satslogiken och sanningsvärdestabeller var Frälsningen. Om man gav en sats beteckningen p, nästa sats beteckningen q och så eventuellt en tredje sats beteckningen r, så kunde man med hjälp av vissa logiska lagar sluta sig till om en slutledning var sann eller falsk. Baggis! Vi filosofistuderande var självklart den intellektuella eliten bland alla studenter. Och vi var givetvis först om att upptäcka en massa saker. Föga tänkte vi på att andra studenter hade läst en massa före oss. Så är det även nu: alla studenter inbillar sig vara först i världshistorien. Och läsandet av Sören Halldéns bok var en del i självförhärligandeprocessen då.

Värdelöst vetande(?): Kvinnor kollar in "paket"

Den alltid alerte och vakne Stationsvakt (Hur orkar han? Var får han allt ifrån?) gjorde mig uppmärksam på detta. Jag kan bara bekräfta. På mitt jobb finns det några kvinnor (ungefär i min ålder) som helt ogenerat då och då kollar in mitt "paket". Jag blir inte generad, men vad är så intressant med det? Min "utrustning" är inget exceptionellt. Lite lustigt är det med tittandet, eftersom de kvinnor som tittar så där är samma kvinnor som jag tycker jag har mest gemensamt med. Vi har ungefär likadana åsikter om allt möjligt, gillar att dansa m.m.

My funny Valentine

Om Gerry Mulligan har jag bloggat tidigare - bl.a. här. Den här plattan (Originalet kom 1959, just den här versionen gavs ut 1983) köpte jag på en skivmässa där vinylfrälsta står och säljer gamla 33-varvare till andra vinylfrälsta. Jag tror, att jag betalade en "tjuga" för den. Så klart att den var värd mycket mera.

(Omslaget är scannat och beskuret i underkant. Plattan ingår i en serie som heter "I [love] jazz" - med ett rött hjärta i stället för klammern.)

Det som mest förtjänar uppmärksamhet med det här albumet är titellåten. "My funny Valentine" är en av mina favoritlåtar. Jag har den även med Chet Baker, Stan Getz, Miles Davis, Ben Webster, Frank Sinatra och Michelle Pfeiffer. Den sistnämnda versionen har jag dock bara på VHS-film, emedan den finns med på "Fantastiska Baker Boys". Jag har svårt att bestämma mig för vilken version jag tycker bäst om. Det har med mitt humör att göra. Men det är ganska kul att samla på olika covers på det sättet - eller är det nördigt? (Konstpaus) Nej, jag hävdar att det är intressant - och inte nördigt.

The great zero

Vad är så fantastiskt med David Lynch? Det övergår mitt förstånd. Det enda han har gjort som förtjänar en plats i film- eller TV-historien är ju de första avsnitten av "Twin Peaks". Men sedan? What's the big deal? Jag känner ungefär likadant inför honom som inför Andy Warhol. Ett stort Jaså. En gäspning. Kejsarens nya kläder. Det är skenbart djupt men egentligen ytligt. Han har inget viktigt att säga, men han får en sjuhelsikes massa uppmärksamhet. Nu senast i kvällens Kobra: David Lynch är fascinerad av ridåer och draperier. Oj! Stoppa pressarna! Det är ju fantastiskt! Det måste vi analysera. Något magiskt händer när ridån går upp och ner!

Jaha. Men om jag påstår att jag är fascinerad av dukar... Vad händer då? Nada. Men David Lynch får alla recensenter och kritiker att tappa sina huvuden. Det räknas som djupsinnigt och superintellektuellt och sofistikerat och så fi-i-i-int att avguda David Lynch. Man måste t.ex. tycka att "Mulholland Drive" är ett mästerverk, även om man inte fattar ett smack av storyn. Han duperar en del människor något så makalöst att han skulle kunna få dem att äta skosula och betygsätta maträtten med: "Superb! Himmelsk för en gourmet!" Han driver med oss.

Aldrig resa i utlandet utan en sådan här

Så här skall en reseguide vara. Jag har svårt att tänka mig en bättre bok att plugga inför resan och att ha med sig på färden. "Första klass reseguider" är verkligen en lyckad serie.

Just i den här boken får vi först ett porträtt av Irland, en historiebeskrivning och en liten kalender över viktiga händelser under året. Boken ger sedan gedigna beskrivningar av Dublin område för område och resten av ön region för region. "Tips för resenären" är därefter på nästan 60 sidor och boken avslutas med "Viktigt att veta". Summa summarum drygt 380 sidor fullmatade med nyttig och intressant information! Just det här exemplaret har jag lånat, men innan vi reser skall jag självklart köpa ett ex.

Vad man möjligen kan sakna med denna bok är bättre kartor. Men om man skall köra bil på Irland, så skaffar man sig givetvis en rejäl vägkarta.

Frihetens pris

I går såg vi "Frihetens pris". Ingen somnade. Det var en ganska stark film, men att ge den 7,6 av tio möjliga verkar lite överdrivet. Hellre då som här 3,4 av fem möjliga.

Filmen handlar om Irland 1920 och kampen mot britterna. Det är inte utan att jag just nu tycker illa om engelsmän...

Återanvänt. 20

Och nu... En dikt från 1991, skriven med versmåttet ottave rime.

Samma gamla vanliga visa

Vad ska man göra? Ingenting känns roligt.
Jag går och degar, tar mig inget för.
Det spelar ingen roll om det är soligt -
jag hittar ändå inget som jag bör.
Det verkar inte alls det minsta troligt
att någon fäster vikt vid om jag dör.
Den känns ibland precis som värsta sveda,
den oerhörda plågan, min grå leda.

Återanvänt. 19

Ett annat prosapoem från 1988.

Vi

Vi är bestämmarna.

Vi ger oss inte.
Vi tvekar inte.
Vi velar inte.
Vi är outtröttliga.
Vi är realistiska.
Vi är förnuftiga.
Vi är handlingskraftiga.
Vi är präktiga.
Vi är starka.
Vi föraktar svaghet.

Vi lyssnar inte till avvikande åsikter.
Vi tolererar inget besserwisseri.
Vi skyr inga medel för att nå dit vi vill.

Vi vet vad som är bäst för folket.
Vi vet vad folk vill ha.
Vi är viktigast.

Vi är bestämmarna.

Återanvänt. 18

Ett prosapoem från 1988.

Ondska

Djävulen lever.
Använd dina sinnen
och lär dig
känna igen honom.

Han blir konkret i kitsch.

Ondskan tar form i
stipulerad lycka
programmerad passivitet
förstatligat privatliv
genomreglerad tillvaro
förrädisk trygghet.

Djävulen njuter när
alla tänker, tycker,
känner likadant.
Han mår gott när
alla köper samma varor,
alla läser samma böcker,
alla tittar på samma TV-program,
alla lyssnar på samma musik,
alla pratar om samma saker.

Likformigheten är ett
djävulens prejudikat.

Han misstänker och förföljer
varje outsider,
varje skeptiker,
varje individualist.

Där ondskan härskar
finns bara två tillstånd:
den totala likgiltigheten
- där ingen bryr sig om dig -
eller det tillstånd där
privatlivet har avskaffats
- där alla vet allt om dig.

Jantelagen och
koncentrationslägren
är grenar
på samma träd.

Väck med sömnpillret

Yihaa! Här får jag vatten på min kvarn. Jag har alltid varit skeptisk till PowerPoint - kolla t.ex. detta.

Plattentat

I går kväll såg vi den här filmen - eller rättare sagt: jag såg den och hustrun somnade.

Den här recensionen känns helt fel. Filmen förtjänar inte mera än en trea på en femgradig skala. Filmen var bevisligen ett sömnpiller. Om man jämför den med "Taxi driver" - och det är inte en alltför långsökt jämförelse - så vinner "Taxi driver" med en hel storgata. Om man jämför den med "Falling down" - och inte heller den jämförelsen är alltför krystad - så vinner "Falling down" med flera knölpåkar. Här finns ingenting som griper tag tillräckligt. Det enda som är bra med filmen är Sean Penns skådespel.

Inga fler misslyckade matchansningar

När det gäller t.ex. böcker, film, musik och resmål vill jag gärna prova på nya saker. Men när det gäller mat har jag nu blivit konservativ. Varför chansa? tänker jag då. Efter en heroisk insats i trädgården skulle jag äta grillat kött. Vi provade på karrékotlett. Det vill jag aldrig mera vara med om. Köttet var senigt och segt och benigt. Blaha, blaha. Om vi skall grilla nöt- eller griskött, så skall det i fortsättningen i första hand få handla om benfria kotletter eller fina schnitzlar. Flintastek är sedan länge ett passerat stadium. En sådan styggelse kommer inte längre in i vårt hus och ännu mindre ut på grillen. Om man skall grilla kött, så skall man grilla bra kött och inte en massa sekunda varor. Livet är för kort för att man skall slösa iväg det på misslyckade matexperiment. Hädanefter gäller säkra kort vid matlagning.

Färskt?

Kolla datumet (den 20 november) på den här artikeln. Fick du smutsiga skor när du grävde, Janne J?

Nygammal länk

Ute till höger har jag nu lagt till en nygammal länk. Den har figurerat tidigare här. Jag tänkte, att den måste vara med igen - Exalead.

Kristen humanist

Det här är bra skrivet. Läs och begrunda. Christer Sturmark verkar ju vara helt fanatisk i sitt hat mot kristna. Förbundet blandar ihop begreppen på ett förvirrat och andefattigt sätt. Jag anser mig vara kristen, men jag vill samtidigt värna om vissa humanistiska intressen - och jag är inte schizofren. I min begreppsvärld kan man vara kristen humanist.

Onödigt och snuskigt rika

Delvis apropå min förra post: Hur länge skall svenska folket finna sig i detta? Varför går vi inte man ur huse och gör revolution? Det finns ingen som helst anledning att någon skulle kunna roffa åt sig mera än, säg, två miljoner på ett år. Men ack nej, den svenske medborgaren kniper käft, lider i tysthet och knyter näven i byxfickan.

Det är inte konstigt att det går utför för detta land. Pengarna försvinner ju in i de redan rikas plånböcker.

Kaputt avgasrör

Nu har vår bil fått spader. Avgasröret är kaputt och bilen låter som en raggarbil. Det känns lite pinsamt att köra omkring ensam med detta oväsen. När jag passerar några tjejer i tonåren, så kan de kanske tänka: "Du milde, så pinsamt! Där kör en ensam gråhårig gubbe och tror att han är tuff! Tror han verkligen att han kan impa på oss? Så patetiskt!"

Problemet är ju att jag som lågavlönad akademiker inte har råd att laga bilen förrän efter nästa löning. Nästan varenda dag får jag en anledning att fråga mig: Varför skaffade jag mig en akademisk utbildning?

Getz bytte scen

Man hittade inte Stan Getz där man satte honom. Publik och kritiker ville ha honom som "Farbror coolsax". Han struntade i det och gjorde "Focus" 1961. Då fick han skäll. När han var världsberömd för sitt coola saxofonspel i "The Girl from Ipanema" och andra bossanovastycken som blev sagolikt populära (under första halvan av 1960-talet) - ja, då valde han andra vägar. Alla ville då ha honom som "Farbror bossanovasax". Han struntade väl i stort sett i det och gjorde t.ex. den här 1971:

(Albumets omslag är scannat och alltså inte komplett.)
Den här plattan är långt ifrån trallvänlig och/eller sövande bossanova. Den ställer ganska höga krav på lyssnaren. Det här är definitivt ingen hissmusik eller muzak. En del skulle kalla detta "knepig jazz", men jag vill hellre kalla det smart jazz. Det svänger ordentligt, men det är svårt att dansa till. Vänster hjärnhalva har svårt att hänga med, det är lika bra att låta den högra ta kommandot. Här låter det ibland falskt utan att det är falskt och 5/4-takt känns lika naturligt som 3/4. Summa summarum: en häftig, läcker och sofistikerad platta som förtjänar att vara tillgänglig alltid!

Duell

Båda har rätt - på olika sätt. Om man skall se till vem av de båda som har lämnat störst avtryck i svensk journalistiks historia, så är det väl ganska uppenbart att det är JJ. Men LA har onekligen trevligare metoder att vaska fram fakta med. Jag tycker inte om JJ:s överfallsjournalistik. Men jag kan å andra sidan tycka att LA är lite mesig.

Det här är inte alldeles enkelt. Man hamnar i en situation med vågskålen: å ena sidan - men å andra sidan... Det är möjligt att JJ skulle ha kunnat få fram ännu flera fakta om han inte hade varit så burdus och intolerant. Det har cirkulerat ett rykte om att JJ har förstört för andra journalister/reportrar. När VD:ar och andra har blivit uppringda av t.ex. någon TV-reporter och fått veta vem det är som ringer, så har man vägrat prata - med hänvisning till just JJ. Man sätter munkavle på sig själv för att inte bli offentligt tillintetgjord. Så säger ryktet.

Hellre tältar jag

Det är dags att hålla med Göran Skytte - om detta.

Några rader om personkemi

I dag lät jag undslippa mig, att jag inte vänder ut och in på mig själv för vem som helst. Underförstått: personkemin måste stämma. Det påståendet gick inte obemärkt förbi. En kollega påstod, att så kan man inte resonera. Enligt henne finns det ingenting sådant som personkemi. Jag tar det en gång till: Enligt henne finns det ingenting sådant som personkemi.

Intressant, hm. Om det inte finns något som vi kan kalla personkemi, vad är det då som gör att vi tycker olika mycket om olika personer? Jag vill påstå, att utan personkemi eller "vibrationer" skulle det inte finnas förälskelse, kärlek, barn. En värld utan personkemi vore en värld utan människor.

En märklig sak med detta är att en framstående chef hyste samma åsikt - alltså att det inte finns något sådant som personkemi. Jag fattar det inte. Jag tycker det är alldeles kristallklart att personkemi finns. Jag upplever exempel på det varenda dag. Kalla det intuition eller instinkt eller impulskänsla eller något annat, men absolut är det så för mig att det bums med en gång fungerar jättebra eller uruselt eller sisådär vid första mötet med en annan människa. Om det inte fanns någon som helst personkemi, så skulle vi alltid vara likgiltiga och nollställda som robotar inför nya bekantskaper. Men det är vi ju inte!

So what?

Se här. Jag var inte helt ute och cyklade när jag skrev detta och detta. Trust me, I know what I'm doing.

Kära, kära Brenda

Brevväxlingar är i normalfallet inte avsedda för en större publik. Och många brevväxlingar borde p.g.a. sitt ofta banala och/eller alltför privata innehåll förbli okända för andra än de närmast berörda. Men jag är glad att vi kan läsa den här boken som baserar sig på brevväxlingen mellan Henry Miller och Brenda Venus.

Henry Miller har jag bloggat om tidigare - t.ex. här. Vid 85 års ålder blev han som besatt av den vackra och betydligt mycket yngre skådespelerskan Brenda Venus. Hon skrev först till honom - efter att ha missat ett av hans föredrag. Så kom den skrivna dialogen i gång.

Boken är trevlig läsning för en man som har kommit lite till åren. Det här kan ju t.ex. verka hoppingivande: "Vid min ålder är vi män mer mottagliga för kvinnlig charm än någonsin. Får aldrig nog." (s. 22) Och Brenda måste ha tyckt om att läsa detta: "Du måste ha fått underbar föräldrakärlek en gång, ty du tycks mig vara kärlek hela du." (s. 23)

Det här vore inte en bok delvis skriven av Henry Miller om den inte då och då behandlar andra och större ämnen än sex. Om konst: "Konst (...) är ett synsätt: hur man ser på livet, på människorna, på omständigheterna. Man ser vad andra ser - men mer. Man ser vad man själv lägger in i det hela." (s. 80) Om ångest och ambition: "Ångest är en förbannelse, precis som ambition. Man får varken vara för karsk eller för ödmjuk. Bara 'redo' - för vad som än må hända." (s. 97)

Men detta är förstås också Brendas bok. Hon blev starkt påverkad av vänskapen med Henry. "(...) han hade lotsat mig in på en stig som ledde till förtröstan, tro och kärlek; jag var lycklig över att jag följt honom." (s. 139) och "Henry hyste en våldsam passion för helgon, i synnerhet då Den Helige Franciscus av Assisi, samt Cabeza de Vaca (...)" (s. 149)

Det här är en mycket varm och sensibel bok som gör mig varm inuti. Det känns helt naturligt att låta sista ordet gå till Henry Miller: "Jag känner, egendomligt nog, att Skaparen har givit mig extra krafter (till exempel tur, lycka och andra ting) att dela med mig av till andra." (s. 183)

Freud Anti-Freude

Bra! Från oväntat håll kom det en så här bra artikel. Det finns hopp.

Och jag håller med. Jag har aldrig litat på Freud, i alla fall inte sedan jag fick veta att han var drogberoende. Och vad är det för mening med att älta och älta, gräva sig djupare ned i det förfärliga barndomsträsket och vältra sig i allehanda elände? "Man blir bara ledsen av att vara ledsen. Man övar sig i depression." Snyggt formulerat!

Uppdatering drygt två timmar senare:
Det var väldigt vilka kommentarer det blev i Expressen. Det är så trist med så förutsägbara kommentarer som t.ex. att skribenten är dåligt påläst och att det inte finns någon metod som passar alla. Måste man ha minst doktorerat i ämnet för att ha rätt till en åsikt? Vem påstod att KBT är en metod som passar alla? Etc. Att kritisera Freuds teorier är tydligen ibland jämförbart med att svära i kyrkan. Men alla har fel när man blandar in politik. Jag har i alla fall svårt för att tro att Freud ville att hans teorier skulle tolkas i marxistiska termer. Jag tänker mig Freud som en apolitisk figur.

Kolla källorna!

Ett bra sätt att ta reda på om en populärvetenskaplig bok är seriös eller inte är att kolla källförteckningen. Ibland kan visserligen en populärvetenskaplig bok helt sakna källförteckning men ändå vara bra. Men om den har en källförteckning som verkar vara helt åt skogen tokig, så är sannolikt själva boken också knäpp.

Tanken slog mig när jag stod och bläddrade i en pocketbok med populärvetenskapligt stuk. Jag tänkte att ämnet var intressant och jag började skumma. När jag kollade källförteckningen fick jag kalla fötter. Det var sannerligen inga källor som jag skulle anlita i första hand. Det var ungefär som att anlita teblad vid aktieinköp. Not my cup of tea. Den boken får förbli oläst.

En Marianne Faithfull-platta

Trött på taffliga foton scannade jag i stället. Hela LP-omslaget kom därför inte med.

(Om du klickar på bilden så blir den större.)

Den här plattan (från 1981) kom ut knappt två år efter den mera kända "Broken English". Om "Broken English" (BE) var en spark i magen med sin punkiga stil och sitt barnförbjudna språk, så var "Dangerous Acquaintances" (DA) snarare en liten kick på ena smalbenet. Därmed inte sagt att den (DA) var svag. Jag tycker, att den är väl värd att lyssna på. Den känns som en lillasyster till BE. Men Allmusic visar sig ännu en gång ha taskigt omdöme. Man väljer ut den tradiga "Why d'ya do it?" från BE när det självklara valet är "The Ballad of Lucy Jordan" och i andra hand "Working class hero". Och när det gäller DA får den bara tre stjärnor av fem möjliga. Orättvist. Om BE skall ha fem stjärnor, så skall DA ha fyra. Den valda "For beautie's sake" är visserligen bra, men så är även "Sweetheart", "Tenderness" och "Truth, bitter truth".

Hon har onekligen levt ett hårt och tufft liv. En period "bodde" hon på/vid en mur och var beroende av heroin. Damen har nu blivit 60 år och är fortfarande ute på turné. Om jag får tillfälle skall jag gå på en av hennes konserter. Det skulle vara värt mycket att höra henne sjunga "The Ballad of Lucy Jordan" - kanske världens bästa ballad - live.

Helen igen

I can't get her out of my head... Kollade några olika snuttar med Helen Mirren på YouTube. Det bekräftar det jag redan visste. Hon är en av världens bästa kvinnliga skådespelare.

Och den här artikeln är precis rätt.

Fantastiska Mirren

Så otroligt skicklig Helen Mirren är! Hon spelar inte rollen. Hon blir rollen. Jag blev särskilt gripen när hon satt där i förhörsrummet och förhörde den misstänkte pappan. Varje normal skådespelare hade i det läget haft en ryckning i ena ögonvrån eller undsluppit sig en liten ändring i minspelet - för att inbilla åskådarna att h*n är en duktig skådespelare. Men Helen Mirren är inte en normal skådespelare. Hon är helt makalöst skicklig. Hon skulle ju spela en kommissarie som snart skall gå i pension. Hon har således varit med om det mesta. Det skall därför mycket till för att få henne att ändra en min. Just så. Men hennes sparsamma mimik är en helt annan än exempelvis Sylvester Stallones.

Helen Mirren är oerhört sofistikerad i sin spelstil. Det kräver en väldigt professionell skådespelare att vara så sparsam med mimiken i så känsloladdade scener. Hon är så precis, så exakt. Hon har en fantastisk fingertoppskänsla. En mikrofiberkirurg är inte mera exakt.

Imponerande - faktiskt!

Vilken prestation! Vilken kvinna! Vilket psyke! Jag är full av beundran.
Öh? Vad dillar jag om?
Renata Chlumska och hennes färd runt USA - med kajak och cykel. Så egensinnigt, modigt och beslutsamt! Det är ju hur fräckt och tufft som helst och kräver en väldig mental styrka. Till råga på allt är hon både snygg och smart och dessutom verkar hon vara snäll och trevlig. I min begreppsvärld betyder den additionen: mycket tilldragande.

Seriösa läkare?

När jag letade efter en bruksanvisning hittade jag något helt annat. Följande lär vara några axplock ur patientjournaler. Om följande är hämtat ur verkligheten, så kommer jag att vara mera nervös vid nästa läkarbesök.

Har huvudvärk i huvudet
Har mått relativt bra i gipset
Poängterar att det är viktigt att patienten håller sig ren mellan fötterna
Patienten har mandolinstor prostata
Smärtan i ryggen kommer när patienten ligger raklång med båda benen på rygg
Söker för allergiska besvär. Samtal via magen som tolkar.
Blöder ibland från vänster näsa
Lider av besvedande svära
Ibland mår patienten bättre, ibland sämre. Ibland mår hon inte alls.
Patienten måste sova högt under kudden
Liten knöl på höger sida av vänster skalle
Vänster knä svullnade upp och sökte distriktsläkare
Kan ej få ned hakan mot huvudet

Knepig marxism

Om Staffan Westerberg och "Vilse i pannkakan" var skräcken för alla små barn som växte upp under slutet av 1970-talet, så var den här boken skräcken för vissa som läste litteraturvetenskap i början av 1970-talet.

Hur tänkte man t.ex. när man gjorde omslaget till den här boken? Tänkte man: "Nu skall vi göra ett käckt omslag, så att alla kidsen slukar den här boken"? Det här är en otroligt svårsmält bok. Den kan få vilken litteraturintresserad person som helst att för all framtid vägra läsa vilken litteraturkritik som helst. Här står fikonspråket som spön i backen. Specialterminologin är som hämtad ur en science fiction-film. Meningsbyggnaderna är krångliga som egyptiska förklaringar till oändliga labyrinter. Vad sägs t.ex. om de här två meningarna?: "Det tycks mig som om romanformen i själva verket är en överföring till ett litterärt plan av det dagliga livet i det individualistiska samhälle som uppstått ur produktionen för en marknad. Det råder en sträng homologi mellan romanformen, sådan jag definierat den i anslutning till Lukács och Girard, och de vardagliga relationer som råder mellan människor och ting och därigenom också människor emellan i en marknadsekonomi." (s. 113) Kristallklart? Detta skrevs av Lucien Goldmann - en av husgudarna.

En annan husgud var så klart Georg Lukács. Han kunde uttrycka sig så här klämmigt: "Samtidigt som den borgerliga konsten och estetiken utvecklas i riktning mot ett utslocknande av den revolutionära epokens heroiska illusioner om en förnyelse av den antika demokratin, töms klassicismens idéer på sitt innehåll. Det uppstår en helt och hållet formell 'harmoni', som inte har något att göra med vare sig det förflutnas eller nuets liv: den blir tom och helt akademisk till sin karaktär och tar sig uttryck i ett självtillräckligt, trögt avståndstagande från livets fulhet." (s. 83f)

Ursäkta mig, men har jag missat något här? Borde inte marxistisk litteraturanalys vara någorlunda lättbegriplig? Detta är enligt min mening inte lättbegripligt. Borde inte marxism och arbetarklass s.a.s. gå hand i hand? Men... Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv hört t.ex. en industriarbetare formulera sig på detta vis. Har jag varit döv? Tror inte det.

Den här antologin består av uppsatser skrivna av en intellektuell elit. Denna intellektuella överklass försökte på detta vis flirta med arbetarklassen. Det ledde ingenstans. Jag känner då ingen ur arbetarklassen som har slukat denna bok med hull och hår och därefter använt dess "begreppsapparat" som ett verktyg vid läsning.

Varför denna diskrepans mellan bokens budskap och dess tilltänkta publik? Jag har aldrig, vare sig förr eller senare, känt mig så "vilse i pannkakan" som när jag försökte tillgodogöra mig innehållet i denna bok.

En Clapton-platta

Tro inte på allmusic. Enligt allmusic är den här plattan bara värd en trea på en femgradig skala. Och så avslutas omdömet med att denna skiva inte är någon av hans bästa...

Snack. Recensenterna blev förvirrade därför att plattan spretade åt olika håll. Då visste de inte vilken etikett de skulle använda. Då skrev man i stället att albumet "was somewhat schizophrenic". Det är klassiskt beteende: om man inte förstår budskapet, så skyller man på avsändaren.

Enligt min mening är detta ett album värt en fyra på en femgradig skala. "She's waiting", "See what love can do", "Same old blues" och "Forever man" är några bitar som gör sig bra på vilken konsert som helst. Men det märkligaste av allt är att EC inte regelbundet spelar en annan bit från albumet på sina konserter. Hans gitarrspel - och sång! - på "Just like a prisoner" var mycket sensibla och innerliga. Det finns fantastiskt gitarrspel i den låten, men det sista och längsta solot är i högsta divisionen. När man skall göra en lista över Claptons bästa gitarrspel, måste det sista solot på "Just like a prisoner" vara med på den listan.

Två bilder igen

Körde en runda. Gick en runda. Tog två bilder.

Jag har alltid varit svag för ytterligheter. Kortet ovan är taget längst ute på en udde. Några av de platser jag tycker allra bäst om är just ytterligheter, som t.ex. en bergstopp eller en udde.

På vägen tillbaka till bilen tog jag kortet ovan - fyra svanar nära stranden. Tänk så populistisk jag är. Nu blir det många besök på denna blogg. (Ironi)

Tutu

Miles hyllade en biskop.

Lögnens pris

Riktigt bra svenska kriminalserier är vi inte bortskämda med. "Lögnens pris" var överraskande bra. Manuset var mycket skickligt ihopsatt, skådespelarinsatserna var utmärkta och spänningen byggdes upp mycket raffinerat. Jag ger denna "tajta" miniserie utan något "dödkött" en svag femma. Det hade blivit en klar femma om skådespelarna hade artikulerat tydligare! Nu kändes det nödvändigt att ha text-TV:n aktiv.

Provokation 3

Detta kors bär jag runt halsen varje dag.

Blir jag anmäld till Diskrimineringsombudsmannen nu?

Populistiskt strunt

När man läser på Bloggportalen vad folk mest söker efter i bloggvärlden, så kan man ju bli beklämd. Just nu är det gruppsex, sex, stringtrosor, Johanna Sällström, Erik Moore, otrohet, Verona och Monki. Väldigt kulturellt och djupsinnigt. (Ironi)

Två bilder

Körde en runda och gick en runda. Tog två bilder.

På denna platta plats fanns det en liten vik med vatten och vass så sent som en bit in på 1960-talet. Mig veterligt har ingen människa dött av uttorkning p.g.a. detta. Sådana fluktuationer hör naturen till. Men det som händer nu med vårt klimat är något annat. Jag tror inte att Al Gore är en bedragare.

Blåa, gula och vita blommor på samma bild. De gör sig bäst där de är. Varför plocka dem?

Provokation 2

Shopping är opium för folket.

Provokation 1

Sport är opium för folket.

Är reklam nödvändigt?

Reklam är överreklamerat. Jag vågar påstå, att jag aldrig har köpt en enda vara p.g.a. reklam. Jag köper saker och ting utifrån opartisk information eller utifrån recensioner - och det är något annat än reklam. Jorden skulle fortsätta snurra runt sin axel även om man aldrig mera gjorde reklam för någonting alls. Och om det nu nödvändigt måste finnas reklam - sänd det då i särskilda TV-kanaler eller ha det i särskilda tidningsbilagor eller lös det på liknande separat sätt i andra medier och i andra sammanhang. Bara jag slipper bli bombarderad med det. Reklam är en stor inkräktare i det s.k. offentliga rummet.

2.000 och 2

Det är något jag inte har tänkt på. Jag bara lade märke till det nyss. Jag har passerat 2.000 poster samtidigt som denna blogg har fyllt två år. Det är inget jag har planerat. Det bara blev så. Överhuvudtaget är det mycket i denna blogg som "bara blir så". Jag har t.ex. inte den blekaste aning om vad mina ämnen kommer att vara nästa vecka. Det blir som det blir. Och jag trivs med det - att improvisera fram det mesta.

Är sport nödvändigt?

Nu blir jag väl påhoppad från alla möjliga håll. Jag skall nämligen erkänna att jag är måttligt intresserad av sport. När det gäller "lingonserier" och sport på väldigt lokal nivå är jag näst intill totalt ointresserad. Det rör mig inte i ryggen om ett lag klättrar från division tre till division två.

Däremot kan jag vara som uppslukad av sport när det handlar om VM eller OS eller liknande. En Davis Cup-final i tennis kan jag t.ex. sitta som fastnitad framför TV:n och titta på - om det ena laget är Sverige. Och en Wimbledonmatch med Roger Federer på ena sidan - självklart spännande! Och en boxningsmatch med Muhammad Ali i ena höran - oslagbart. Exemplen kan bli många - hämtade från nutid och dåtid. Men om ett curlinglag får spela eller inte får spela i en högre division nästa säsong? Nä. Jag bryr mig inte.

För mig kan man gärna ha sport i särskilda tidningsbilagor. Så kan jag lägga dem åt sidan direkt. Sport har fått absurt stora proportioner i vissa sammanhang. Ibland kan man tro, att jordklotet skulle sluta snurra om all sport plötsligt upphörde. Stackars den sportfåne vars hela världsbild rasar samman om favoritlaget förlorar. Men sådana människor finns det kanske alltför många av. Man kan önska att de kunde skaffa sig något annat intresse - så att världsbilden kan vara någorlunda stabil.

Dagens roligaste felsägning

Sagt i "Nyhetsmorgon" på TV4 tidigare i dag:
"(...) på handens ena fingrar".

Programledaren hade inte någon av sina bästa morgnar. Han tog dessutom bl.a. fel på antalet böcker som Camilla Läckberg skrivit.

Långfredagen

Rembrandt målade. Långfredagen är helgdag av en anledning.

Leonard och Jennifer

Ah... Deras röster passar så fantastiskt bra ihop - här i "Joan of Arc".

Annorlunda gitarrspel

Oj, oj... Så kan man också spela gitarr. Den här låten blir lite tjatig, men nog är det skickligt och annorlunda alltid.

Ave verum corpus

I kyrkan i dag sjöng kyrkokören "Ave verum corpus". Så vackert att man måste bli berörd. Här kan vi höra en turkisk kör sjunga samma underbara stycke.

Kan du läsa en bok?

Det här lilla häftet gavs ut igen 1987. Originalet kom 1945. Nu minns jag inte i vilket sammanhang den kom 1987, men jag kan tänka mig att det var i samband med någon kampanj för Bokia. Titeln kan tyckas en aning provocerande. Någon kan tänka ungefär: "Vadå? 'Kan du läsa en bok?' Det är väl klart jag kan läsa en bok! Jag kan ju alfabetet!" Men den som tänker så är ingen mastermind.

Lundkvist skriver om läsning av skönlitteratur i första hand. "Den utvidgar vår värld, den öppnar våra ögon, den skärper våra sinnen. Den utvecklar vårt omdöme, vår tanke, vår känsla, vår kritiska förmåga och vår fantasi. Den ger oss en klarare uppfattning om oss själva och den verklighet vi lever i." (s. 5) Det var värst, säger någon högdraget och menande. Men det är sant! Den goda skönlitteraturen, vill jag påstå, gör allt det.

Skall man då traggla sig genom "fina" böcker för att visa sig "bildad"? Nej, menade Lundkvist: "Av egen erfarenhet tror jag det är meningslöst att envisas läsa en bok som man finner tråkig, även om den råkar höra till de erkända mästerverken." (s. 6) Jag kan tillägga, att jag har samma erfarenhet. Är boken tråkig, så är den sannolikt inte värd att läsa. "När stimulansen mer än väl uppväger ansträngningen, så att denna inte längre förnims som ansträngning, då läser man den rätta boken." (s. 7)

Detta tunna lilla häfte på 15 sidor väger tungt. Artur Lundkvist visste vad han skrev om - redan som ung. Drygt 40 år efter originalutgåvan ansåg han sig inte behöva ändra någonting inför återutgivningen. Det kan man kalla brådmoget. Den otroligt beläste Lundkvist får avsluta: "De rätta böckerna får en att känna sig utvidgad och mera levande. Vardagen avtrubbar, utsuddar, förslöar, gör oss vanemässiga. Litteraturen skärper, renar och förnyar." (s. 15)

Så sant, så sant. Stackars de människor som aldrig läser skönlitteratur. Jag har svårt att fatta hur de är funtade. För mig känns det lika onaturligt att inte läsa skönlitteratur som att aldrig se en film eller aldrig lyssna på musik. Otroligt främmande!

Will Hunting

I går var den här filmen en DVD-bilaga till Aftonbladet. Jag slog till och köpte den. Det var inget impulsköp som jag fick mardrömmar av. Det handlade bara om tio kronor.

Detta är en av mina favoritfilmer. Jag instämmer med det mesta i den här recensionen. Men vad jag särskilt uppskattar är den goda dialogen. Det finns några scener där dialogen har en osedvanligt hög kvalitet. En sådan scen är den i parken vid den lilla insjön (om jag minns rätt). Samtalet på parkbänken är mycket klokt. Om det hade skrivits på rytmisk vers hade man nästan kunnat tro att Shakespeare varit upphovsmannen. En annan scen med begåvat snack är ju scenen där huvudpersonen (mattegeniet) gör processen kort med en student som tror han är så himla briljant. Jag hade varit väldigt skadeglad om jag hade kunnat platta till vissa personer på samma sätt. Några exempel på filmens smarta prat finner du här.

Men tro nu inte, att den här filmen bara är till för cineaster som får ståpäls av kvicktänkt dialog. Nej, filmen har fler kvaliteter än så. Se den!

Kristen vänster - ja!

Det här är välkommet. Vi som är kristna och ser på världen och livet med "vänsterögon" borde ta mera plats i det s.k. offentliga rummet. Det är ju inte så enkelt, som många tycks inbilla sig, att alla kristna är högertyper. Om du står till vänster, så kan du inte vara kristen - det är en variant. Om du är kristen, så måste du stå till höger - det är en annan variant. Den villfarelsen kan man se framträda hos personer som i vissa andra avseenden verkar vara intelligenta och förståndiga. Men så fort du nämner ordet "kristen", så verkar de tappa allt omdöme. Då ser de bara korståg, pogromer, intolerans och helveteshot m.m. framför sig och de är då inte mottagliga för något motargument. Jag behöver inte nämna några exempel. Det finns tydliga sådana här i bloggvärlden. Ni som brukar ha koll på olika bloggar t.ex. via intressant.se vet vilka jag kan syfta på.

Jobbige Jack

Nu tror väl alla, att jag skall hålla med Jack Nicholson i den här scenen. Det gör jag inte. Bevare oss väl för sådana kunder. Dessutom: om jag hade varit den servitrisen, så hade jag "preparerat" hans mat...

Det har varit synd om de rika

Hur kunde någon tro, att "de nya moderaterna" skulle kunna vara ett arbetarparti? Gång på gång har partiet visat sitt fula tryne sedan maktskiftet. Nu senast detta. Nu daltas det som aldrig förr med alla som inte behöver något daltande - de rika.

Så här tänker moderater/rika: "Det är ju också f-n att kreti och pleti skall få en massa fördelar hit och dit i sossarnas jämlikhetssträvanden. Det får vara nog nu med så'nt socialistiskt trams. Nu skall vi visa var skåpet skall stå. Det skall inte komma en massa drägg och ta ifrån oss allt som vi har rätt till. Vi som är rika har rätt att vara rika och helst skall vi bli ännu rikare, ty pöbeln kan inte hantera mycket pengar så bra som vi kan."

Tänk vad det har varit synd om de rika. De blir så stötta i kanten om de inte får känna sig förmer än andra - så märkvärdiga och fi-i-i-na. De har känt sig förföljda och mobbade och utstötta och Gud vet allt. Man får inte nudda deras idyll. Det har varit så förfärligt synd om de rika. (Ironi)

Återanvänt. 17

Ja, ja... På allas begäran, då: ännu en dikt från 1983!

Den halta hyenan och jag
(I Dylan Thomas´anda)

Så som den haltande hyenan
hånar dina
hängande
hälar
så ska också jag
skratta åt din
dignande
dårskap
ty när den vältande bältan
väser dina
vältrande
vänner
så ska också jag
flabba åt din
djupnande
dumhet
och som den bubblande bläckfisken
blänger dina
blånade
bulor
så ska också jag
gäspa åt din
dräpande
dryghet
ty när den gapande galten
greppar dina
galande
gropar
så ska också jag
spotta på din
tradiga
tröghet.

Återanvänt. 16

När jag ändå håller på... Ännu en dikt från 1983 - men mindre deppig.

Bara du

Låt inte andra
leva ditt liv.
Stå inte bara
vid sidan av,
när valet är ditt
att vara med.
Låt inte livet
gå dig förbi.

Bara du
kan leva
ditt liv.

Ingen vikarie
kan leva
det åt dig.

Bara du
kan göra
det mesta möjliga
av ditt liv.

Återanvänt. 15

Den här dikten skrev jag någon gång 1983 - i en deppig period.

Bödel

Svartsynen
smyger sig tätt intill,
lägger sin
stela, smutsiga näve
på din axel,
ställer in dig
på sin våglängd.

Den murkna
andedräkten
söver din livslust,
gör dig till ett
orkeslöst offer.

Den mörka
bödeln
låter dig inte ens
trampa vatten -
sjunk längre ner,
kravla, fäkta -
gör dig ful och dum.

En makalös cover

Ledsen, Bob. Det finns en cover på "The times they are a-changin´" som överträffar ditt original. Nina Simone gjorde den. Jag blev golvad. Efter en halv minut började ögonen bli blöta.

Calypso

Det kan sägas igen: Det här är ett av 1980-talets bästa svenska album.

Dan Hylander & Raj Montana Band gjorde med "Calypso" något som är helt unikt. Det är inte ren svensktopp, inte heller ren ABBA-pop, inte heller ren rock. Det är lite av allt det. Dan Hylander lyckades hålla sig på rätt sida gränsen - och blev aldrig pekoralistiskt tårdrypande. Nej, det här är precis rätt "om den lilla människan". Lite depparballad (som "Längtans blå hotell"), lite gladrock (som "21/3") och lite röjarrock (som "Vykort, vykort").

Jag lyssnade på hela plattan tidigare i dag och jag tänkte "Det här är ju så himla bra!" Och bäst av allt är enligt mig den sista låten "Stormens öga (Vid liv, vid liv)". Den borde fungera bra i kyrkan, eftersom den är en "nästanpsalm". Följande rader ur den sången ger bevis på Dan Hylanders fina poesi.

"- det -
i allting som gror
som gör mej
stum o ödmjuk
den stilla kraft
i spirande liv
som
vi delar
med allting omkring...
ett
sprickande löv,
ett
gryende frö
allt
det minsta
som rymmer
det
eviga".

Våra vårfåglar

Vi körde en sväng för att få våren bekräftad. Följande är lite av allt vi såg.

Ett par tranor flög iväg från oss.Vi körde vidare och upptäckte snart en hel flock med tranor. Två individer ur flocken ser ni här ovan.

Så småningom såg vi dessa två strandskator till vänster i bild och så tofsvipan till höger.

Och som pricken över i: den här sädesärlan pockade på uppmärksamhet. "Kolla! Här är jag! Visst har du längtat efter att se mig igen!" ville den meddela.

Just like a woman

Nina Simones version skall enligt säker källa vara superb, men den har jag inte lyckats hitta. Ni får hålla till godo med denna - och den räcker långt!