Knepig marxism
Om Staffan Westerberg och "Vilse i pannkakan" var skräcken för alla små barn som växte upp under slutet av 1970-talet, så var den här boken skräcken för vissa som läste litteraturvetenskap i början av 1970-talet.

En annan husgud var så klart Georg Lukács. Han kunde uttrycka sig så här klämmigt: "Samtidigt som den borgerliga konsten och estetiken utvecklas i riktning mot ett utslocknande av den revolutionära epokens heroiska illusioner om en förnyelse av den antika demokratin, töms klassicismens idéer på sitt innehåll. Det uppstår en helt och hållet formell 'harmoni', som inte har något att göra med vare sig det förflutnas eller nuets liv: den blir tom och helt akademisk till sin karaktär och tar sig uttryck i ett självtillräckligt, trögt avståndstagande från livets fulhet." (s. 83f)
Ursäkta mig, men har jag missat något här? Borde inte marxistisk litteraturanalys vara någorlunda lättbegriplig? Detta är enligt min mening inte lättbegripligt. Borde inte marxism och arbetarklass s.a.s. gå hand i hand? Men... Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv hört t.ex. en industriarbetare formulera sig på detta vis. Har jag varit döv? Tror inte det.
Den här antologin består av uppsatser skrivna av en intellektuell elit. Denna intellektuella överklass försökte på detta vis flirta med arbetarklassen. Det ledde ingenstans. Jag känner då ingen ur arbetarklassen som har slukat denna bok med hull och hår och därefter använt dess "begreppsapparat" som ett verktyg vid läsning.
Varför denna diskrepans mellan bokens budskap och dess tilltänkta publik? Jag har aldrig, vare sig förr eller senare, känt mig så "vilse i pannkakan" som när jag försökte tillgodogöra mig innehållet i denna bok.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida