En bok om skenproblem m.m.

Det var i början av 70-talet. Jag läste teoretisk filosofi och jag kunde lösa alla problem med hjälp av logik. Trodde jag. Sedan dess har jag fått tänka om. Jag minns dock, att den här boken (Andra uppl., 1967 - Jo, på den tiden fanns böckerna kvar i bokhandeln i flera år efter utgivningen!) blev som en god vän:

Redan i första delen av boken dök det upp ett för mig nytt begrepp: skenproblem. Det kändes så himla cool att avfärda en massa dösnack med "Skenproblem". Kort och gott bara det enda ordet. Det blev som ett trollspö. Om jag använde det riktigt ofta kunde jag driva folk till vansinne. "Om frågan är ett skenproblem, innebära detta att av de ifrågavarande satserna får ingen vara en sann sats. De tänkbara svaren är alla oriktiga." (s. 17) Och längre fram: "Utan vidare får man medge att inom logiken kan några spekulativa existenssatser inte bli bevisade." (s. 48)

Att läsa teoretisk filosofi som ny student kändes som att sväva på moln. Det fanns inget problem tillräckligt knepigt för att inte en stunds logiskt resonemang skulle kunna knäcka det. Satslogiken och sanningsvärdestabeller var Frälsningen. Om man gav en sats beteckningen p, nästa sats beteckningen q och så eventuellt en tredje sats beteckningen r, så kunde man med hjälp av vissa logiska lagar sluta sig till om en slutledning var sann eller falsk. Baggis! Vi filosofistuderande var självklart den intellektuella eliten bland alla studenter. Och vi var givetvis först om att upptäcka en massa saker. Föga tänkte vi på att andra studenter hade läst en massa före oss. Så är det även nu: alla studenter inbillar sig vara först i världshistorien. Och läsandet av Sören Halldéns bok var en del i självförhärligandeprocessen då.