Kan du läsa en bok?
Det här lilla häftet gavs ut igen 1987. Originalet kom 1945. Nu minns jag inte i vilket sammanhang den kom 1987, men jag kan tänka mig att det var i samband med någon kampanj för Bokia. Titeln kan tyckas en aning provocerande. Någon kan tänka ungefär: "Vadå? 'Kan du läsa en bok?' Det är väl klart jag kan läsa en bok! Jag kan ju alfabetet!" Men den som tänker så är ingen mastermind.
Lundkvist skriver om läsning av skönlitteratur i första hand. "Den utvidgar vår värld, den öppnar våra ögon, den skärper våra sinnen. Den utvecklar vårt omdöme, vår tanke, vår känsla, vår kritiska förmåga och vår fantasi. Den ger oss en klarare uppfattning om oss själva och den verklighet vi lever i." (s. 5) Det var värst, säger någon högdraget och menande. Men det är sant! Den goda skönlitteraturen, vill jag påstå, gör allt det.
Skall man då traggla sig genom "fina" böcker för att visa sig "bildad"? Nej, menade Lundkvist: "Av egen erfarenhet tror jag det är meningslöst att envisas läsa en bok som man finner tråkig, även om den råkar höra till de erkända mästerverken." (s. 6) Jag kan tillägga, att jag har samma erfarenhet. Är boken tråkig, så är den sannolikt inte värd att läsa. "När stimulansen mer än väl uppväger ansträngningen, så att denna inte längre förnims som ansträngning, då läser man den rätta boken." (s. 7)
Detta tunna lilla häfte på 15 sidor väger tungt. Artur Lundkvist visste vad han skrev om - redan som ung. Drygt 40 år efter originalutgåvan ansåg han sig inte behöva ändra någonting inför återutgivningen. Det kan man kalla brådmoget. Den otroligt beläste Lundkvist får avsluta: "De rätta böckerna får en att känna sig utvidgad och mera levande. Vardagen avtrubbar, utsuddar, förslöar, gör oss vanemässiga. Litteraturen skärper, renar och förnyar." (s. 15)
Så sant, så sant. Stackars de människor som aldrig läser skönlitteratur. Jag har svårt att fatta hur de är funtade. För mig känns det lika onaturligt att inte läsa skönlitteratur som att aldrig se en film eller aldrig lyssna på musik. Otroligt främmande!
Lundkvist skriver om läsning av skönlitteratur i första hand. "Den utvidgar vår värld, den öppnar våra ögon, den skärper våra sinnen. Den utvecklar vårt omdöme, vår tanke, vår känsla, vår kritiska förmåga och vår fantasi. Den ger oss en klarare uppfattning om oss själva och den verklighet vi lever i." (s. 5) Det var värst, säger någon högdraget och menande. Men det är sant! Den goda skönlitteraturen, vill jag påstå, gör allt det.
Skall man då traggla sig genom "fina" böcker för att visa sig "bildad"? Nej, menade Lundkvist: "Av egen erfarenhet tror jag det är meningslöst att envisas läsa en bok som man finner tråkig, även om den råkar höra till de erkända mästerverken." (s. 6) Jag kan tillägga, att jag har samma erfarenhet. Är boken tråkig, så är den sannolikt inte värd att läsa. "När stimulansen mer än väl uppväger ansträngningen, så att denna inte längre förnims som ansträngning, då läser man den rätta boken." (s. 7)
Detta tunna lilla häfte på 15 sidor väger tungt. Artur Lundkvist visste vad han skrev om - redan som ung. Drygt 40 år efter originalutgåvan ansåg han sig inte behöva ändra någonting inför återutgivningen. Det kan man kalla brådmoget. Den otroligt beläste Lundkvist får avsluta: "De rätta böckerna får en att känna sig utvidgad och mera levande. Vardagen avtrubbar, utsuddar, förslöar, gör oss vanemässiga. Litteraturen skärper, renar och förnyar." (s. 15)
Så sant, så sant. Stackars de människor som aldrig läser skönlitteratur. Jag har svårt att fatta hur de är funtade. För mig känns det lika onaturligt att inte läsa skönlitteratur som att aldrig se en film eller aldrig lyssna på musik. Otroligt främmande!
Etiketter: Böcker
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida