Getz bytte scen

Man hittade inte Stan Getz där man satte honom. Publik och kritiker ville ha honom som "Farbror coolsax". Han struntade i det och gjorde "Focus" 1961. Då fick han skäll. När han var världsberömd för sitt coola saxofonspel i "The Girl from Ipanema" och andra bossanovastycken som blev sagolikt populära (under första halvan av 1960-talet) - ja, då valde han andra vägar. Alla ville då ha honom som "Farbror bossanovasax". Han struntade väl i stort sett i det och gjorde t.ex. den här 1971:

(Albumets omslag är scannat och alltså inte komplett.)
Den här plattan är långt ifrån trallvänlig och/eller sövande bossanova. Den ställer ganska höga krav på lyssnaren. Det här är definitivt ingen hissmusik eller muzak. En del skulle kalla detta "knepig jazz", men jag vill hellre kalla det smart jazz. Det svänger ordentligt, men det är svårt att dansa till. Vänster hjärnhalva har svårt att hänga med, det är lika bra att låta den högra ta kommandot. Här låter det ibland falskt utan att det är falskt och 5/4-takt känns lika naturligt som 3/4. Summa summarum: en häftig, läcker och sofistikerad platta som förtjänar att vara tillgänglig alltid!