Några rader om personkemi

I dag lät jag undslippa mig, att jag inte vänder ut och in på mig själv för vem som helst. Underförstått: personkemin måste stämma. Det påståendet gick inte obemärkt förbi. En kollega påstod, att så kan man inte resonera. Enligt henne finns det ingenting sådant som personkemi. Jag tar det en gång till: Enligt henne finns det ingenting sådant som personkemi.

Intressant, hm. Om det inte finns något som vi kan kalla personkemi, vad är det då som gör att vi tycker olika mycket om olika personer? Jag vill påstå, att utan personkemi eller "vibrationer" skulle det inte finnas förälskelse, kärlek, barn. En värld utan personkemi vore en värld utan människor.

En märklig sak med detta är att en framstående chef hyste samma åsikt - alltså att det inte finns något sådant som personkemi. Jag fattar det inte. Jag tycker det är alldeles kristallklart att personkemi finns. Jag upplever exempel på det varenda dag. Kalla det intuition eller instinkt eller impulskänsla eller något annat, men absolut är det så för mig att det bums med en gång fungerar jättebra eller uruselt eller sisådär vid första mötet med en annan människa. Om det inte fanns någon som helst personkemi, så skulle vi alltid vara likgiltiga och nollställda som robotar inför nya bekantskaper. Men det är vi ju inte!