Ritchie i sitt esse

Om man gillar Ritchie Blackmores gitarrspel, så måste man ha den här plattan:

Här finns bl.a. "I surrender" och titellåten - som f.ö. bygger på Beethovens nionde symfoni. Sådan var han, Ritchie: han knyckte från klassisk musik, rockade till den och gjorde något helt unikt. Elegant är bara förnamnet.

När han inte var engagerad i Deep Purple, så brann han för Rainbow. Det här albumet kan inte påstås vara Rainbows bästa (ty det tycker jag livealbumet "On stage" är) men jag nämner det av en särskild anledning. Det femte spåret - "Vielleicht das nachste Mal (Maybe next time)" - är helt instrumentalt och rymmer något av det vackraste gitarrspel man kan höra. Den låten är min favorit bland alla de låtar där Blackmore var i sitt esse på gitarren. Albumet är värt ett inköp just p.g.a. den biten.