En Clapton-platta

Tro inte på allmusic. Enligt allmusic är den här plattan bara värd en trea på en femgradig skala. Och så avslutas omdömet med att denna skiva inte är någon av hans bästa...

Snack. Recensenterna blev förvirrade därför att plattan spretade åt olika håll. Då visste de inte vilken etikett de skulle använda. Då skrev man i stället att albumet "was somewhat schizophrenic". Det är klassiskt beteende: om man inte förstår budskapet, så skyller man på avsändaren.

Enligt min mening är detta ett album värt en fyra på en femgradig skala. "She's waiting", "See what love can do", "Same old blues" och "Forever man" är några bitar som gör sig bra på vilken konsert som helst. Men det märkligaste av allt är att EC inte regelbundet spelar en annan bit från albumet på sina konserter. Hans gitarrspel - och sång! - på "Just like a prisoner" var mycket sensibla och innerliga. Det finns fantastiskt gitarrspel i den låten, men det sista och längsta solot är i högsta divisionen. När man skall göra en lista över Claptons bästa gitarrspel, måste det sista solot på "Just like a prisoner" vara med på den listan.