I begynnelsen

Tristess

Öken

Noll

Tomhet

Idétorka

Glädjelöshet

Dylan x 2

När jag var ung - jag minns inte längre så noga - kanske när jag var så där 19-20 år, fick jag den här boken av min äldste bror:

Ungefär samtidigt som jag fick denna bok, lyssnade min mor ibland på skivor där diktare läste egna dikter. Jag minns, att det ofta lät förskräckligt. Karin Boyes överdramatiska stil stod jag inte ut med och Erik Blomberg var hopplöst tråkig att lyssna på. Jag var nästan beredd att aldrig, aldrig mera lyssna när diktare läser egna dikter.

Många, många år senare fick jag - som väl var - den här plattan av en bekant från Kanada:

Jim Norton läser valda stycken ur Joyces "Ulysses" och "Finnegans Wake". De lämnar jag nu därhän. Det mest intressanta i detta sammanhang är att här läser Dylan Thomas själv en novell och tre dikter. Så magnifikt och oemotståndligt. Han läser bl.a. denna dikt och jag associerar till Björn Ranelid och Bob Dylan. Så här kunde det kanske ha låtit om Björn skulle ha läst in några av Bobs dikter. Jag kan inte heller låta bli att tänka på Bob Dylans absurd-surrealistiska period vid mitten av 60-talet. Den här makalösa Dylan (Thomas)-dikten skulle kunna ha skrivits av (Bob) Dylan då, tänker jag.

Föräldramakt i kyrkan

Ett bra föräldrainitiativ kan du läsa om här. Flera sådana aktioner skulle jag välkomna. Är det inte för mycket med sekularisering nu?

Positiv överraskning

Vad kul det är att ha fel ibland... Det finns en person X som jag bara har haft kontakt med per e-post tidigare. Då var inte "vibbarna" de allra bästa. Sedan talade jag med X i telefon. Ungefär samma känsla: X verkade lite mallig och "viktig". Men...

Sedan fick jag träffa X och när väl "isen" hade smält mellan oss, så visade sig X vara en mycket trevlig och älskvärd person. Dejligt, som dansken skulle ha sagt.

Svindlande tripp

Dagens resa. "Far out" - och "far in".

Boxas?

Undrar hur det skulle vara att boxas. Av någon anledning tror jag, att det skulle passa mig. Jag skulle nog kunna tåla en och annan smäll.

När jag växte upp fick jag mycket stryk. Jag lärde mig ta det där utan att visa mina känslor alltför mycket. Den skadeglädjen skulle jag inte bjuda på. Men en dag tänkte jag: "Nu får det vara nog. Nästa gång slår jag tillbaka." Och efter den gången fick jag aldrig mera stryk. Man kan ju börja undra: Syntes det på mig att "Nu j-lar kommer jag inte att ta emot mera stryk bara så där. Om någon slår mig, så slår jag tillbaka."?

Främst av den anledningen skulle det vara intressant att börja boxas. Hur mycket tål jag? Var går min gräns? Men givetvis skulle det vara intressant även för att kunna bli bättre på självförsvar. Det skulle kanske räcka med en självsäker blick för att kunna avstyra ett eventuellt bråk.

Jag - Jules Falköga

Tänkte på det här med fina ställen. Gästgiverier, hotell, krogar och andra sådana ställen som har väldigt gott rykte... Jag vet inte, men jag tvivlar ibland. Jag menar så här: Om ett plejs har så makalöst bra rykte, så vill jag gärna tro att det där plejset är lika makalöst bra på allting - genomgående. Men si - så är det ju sällan.

Jag har varit på ett sådant plejs med väldigt gott rykte när det gäller maten. Det har fått massor med utmärkelser. De hänger på väggarna som utropstecken: "Titta så bra vi är!" Men så tittar jag mig omkring. Jag ser möbler som inte passar ihop, jag ser ett piano som är fult och mycket simpelt, jag ser ett whiskysortiment som är helkass, jag ser gardinkappor med hål, jag ser en död fluga på fönsterbrädan i köket, jag ser murkna brädor som behöver bytas ut etc. Jag blir inte imponerad.

Jag skulle passa utmärkt som kringresande kontrollant. Jag skulle lägga märke till vartenda litet fel. Jag skulle bli alla hotell- och restauranganställdas fasa. När de ser mig går de undan och önskar de var någon annanstans. Jag är Jules i "Pulp fiction" och talar utantill ur Hesekiel.

Ingen glädjedivision

Kobra handlade i kväll delvis om Joy Division. Boring. Jag vill för det första inte att Kobra skall behandla pop/rock över huvud taget, eftersom det finns andra program som gör det bättre. För det andra betyder Joy Division ingenting för mig. Något mera likgiltigt band har jag svårt att finna.

500 program

Det är ganska makalöst. Vem annars än Sverker hade kunnat orka med 500 program? Mannen är ju en vandrande institution. Man kan visserligen tycka, att han är orättvist elak mot företagare ibland och visst lyssnar han rätt dåligt emellanåt, men i det stora hela: Vem kunde ha fixat detta lika bra? Och så slutet... Det var en briljant idé att slänga veckans värsting i soptunnan.

Pulp fiction is the shit

Det här är utan vidare snack en film man måste se innan man dör - helst flera gånger.

Mitt betyg kan bara bli en femma (på en femgradig skala). Något annat vore jönsigt att ge. Manuset, skådespelarinsatserna, snacket, soundtracket och klippningen är ju helt outstanding. Många av scenerna har välförtjänt gått till filmhistorien. Visst, man kan tycka att det är en otäck, rå, vulgär, hemsk och grym film. Men: A vadå? Så här kan livet också se ut - ibland - för vissa. Hur som helst: Jag tror inte, att Tarantino har överträffat sig själv, vare sig förr eller senare, när det gäller denna film.

Det här är intressant läsning - och givetvis det här. Det är rena guldgruvan att gå in och kolla "Memorable quotes" på IMDb. Och man kan sannerligen tala om "divine intervention" i en av scenerna... Det blir inte lätt att överträffa den här filmen, om nu någon skulle komma på idén att göra en spännande film med mycket vass dialog, fruktansvärt bra musik, väldigt intelligent klippning, fräcka kameravinklar, grymt bra skådespel etc. om två ganska dassiga smågangstrar som får i uppdrag att mörda en besvärlig jävel o.s.v. Det blir förvisso inte lätt. Frågan är om det ens är möjligt.

Lika som bär

Anna Olsdotter Arnmar?







Mari Jungstedt?

En bok av Leo Buscaglia

Det finns så många böcker om hur man skall bli en "bättre" människa, hur man skall öka sitt självförtroende, hur man skall bli mera "levande" etc. Jag har läst många av dem. Jag påstår, att den här boken är en av de bästa i sällskapet:

Jag köpte denna bok den 5 juli 1986. Många understrykningar och omläsningar blev det. När jag nu bläddrar i den, kan jag fortfarande tycka att det är en väldigt bra bok. Och det, mina vänner, är ett bra betyg.

Med några citat får jag försöka förklara varför jag gillar den:

"(...) ingen förändring äger rum utan hårt arbete och smutsiga händer. Det finns inga formler och inga böcker om tillblivelse att lära sig utantill. (...) jag skapar mitt liv och ingen annan skapar det åt mig." (s. 70)
"Meningen med livet är att betyda något - att räknas, att stå för någonting, att det spelar en roll att vi över huvud taget har levt." (s. 48)
"Befria er själva från förväntningar. (...) Om ni vill orsaka er själva smärta så gå omkring och vänta er saker och ting." (s. 116)
"Vi lär ut allting utom det som är väsentligt, och det är hur man lever i glädje, hur man lever i lycka, hur man får en känsla av personligt värde och personlig värdighet. Det kan man lära ut och det kan man lära sig. Vi behöver flera som lär ut detta genom att vara förebilder (...)" (s. 233)

Ja, så bra är denna bok att du kan skippa en massa kurser och möten och diverse andra böcker i den här lukrativa nischen. Läs Buscaglia, läs Erich Fromm, läs Rollo May - för att nu bara nämna tre. Deras böcker hjälper en bra bit.

Tacka vet jag gammaldags spel

Jag vill slå på trumman för gammaldags spel. Handen på hjärtat: visst var det himla kul att spela Finans, Monopol, Fia, Kinaschack och de andra gamla spelen - eller varför inte Lusen?

Inte nog med att de inte drar någon el. De innebär dessutom social skolning. Det kan man knappast påstå om moderna dataspel där man sitter ensam och slösar med elen.

Det hör julen till: vi spelar spel som aldrig annars på året. Det kan bli brädspel, kortspel, Alfapet, charader m.m. Min personliga favorit är Trivial Pursuit. Allvarligt talat: Är inte TP det senaste riktigt bra spelet? Har det kommit något spel efter TP som lyckats överträffa det? Jag tvivlar.

Inget att skämta om

Det finns personer (bloggare bl.a.) som gör sig lustiga över allt prat och alla skriverier om klimatförändringar, växthuseffekten m.m. De menar i princip att alla sådana där undergångsskräckvisioner alltid tidigare har visat sig vara felaktiga. Därför måste de även nu vara felaktiga. (Simpel logik...) Men tänk om de är sanna? Skall då dessa "positiva" och "optimistiska" personer - när Calcutta och New York och Los Angeles och London m.fl. platser är översvämmade - stå där med hakan vid knäna och säga "Hoppsan... De hade visst rätt."? Det finns bloggare som gör sig lustiga över återvinning och menar t.ex. att en tepåse måste källsorteras så att papperet hamnar på ett ställe, häftklammern på ett annat ställe, den begagnade tepåsen på ett tredje ställe etc. Man försöker på det sättet göra sig lustig. Ha. Ha. "I'm not amused."

Den ofelbare

Ve den som ger sig på Jan Myrdal. Den personen riskerar att bli intellektuellt massakrerad. Här gav Hans Hederberg svar på tal. Bara att skriva detta om Jan Myrdal är ju oerhört: "(...) författaren skriver till synes initierat om saker han inte känner till"! Jan Myrdal försökte tidigare göra HH till en nullitet. JM försökte få HH tyst och han fick stöd av Kerstin Vinterhed. Det gick inte. HH blev inte tyst. Har nu JM blivit tyst? Något sådant finns ju inte på kartan. Vad har hänt? Är han chockad? Eller vägrar JM slösa tid på slikt?

Hästpolo som biljard?

Såg på Postkodmiljonären. Hur kan man fråga publiken när endast två alternativ återstår på frågan "Vad är en form av biljard: Carambole eller Hästpolo?"? Varför ställer man upp över huvud taget? Vad har man där att göra?

Luther igen

Om Luther har jag tidigare bloggat här. Nu har jag snabbläst (Det är inte det samma som sträckläst. Snabbläst betyder här: att snabbt ha forcerat genom texten enbart för att skaffa sig en överblick.) boken "Luther själv" av Birgit Stolt. Även i denna bok får vi en annorlunda och förhoppningsvis mera sanningsenlig bild av honom.

Luther ville egentligen inte alls att vi skulle plågas av arbete. Tvärtom ville han att vi skulle "med lust och tacksamhet" gå till arbetet. Och fritid hade han inget emot. "Man bör söka tröst i Guds ord, men i samvaro med andra, företrädesvis glada människor, andligt stöd och tröstande samtal, men också vanligt sällskapligt umgänge, god mat och dryck, musik och tidsfördriv, vad vi idag kallar för 'avkoppling' eller 'förströelse'. Allt detta tjänar som vapen mot djävulen, inte minst för att demonstrera förakt för hans onda anslag." (s. 44)

Svensk gospel

Om man söker efter någon musikvideo med sökordet lovsång, så blir det bara en träff. Glöm den.

Om du vill höra exempel på vacker svensk lovsång, så kan du t.ex. lyssna på den här plattan. Man behöver inte alls gilla Livets Ord. Man kanske t.o.m. föraktar Livets Ord. Men den här musiken är vacker. Inte kastar jag ut alla mina Strindbergsböcker för att han under en period s.a.s. inte hade alla bestick i lådan. Samma sak här. Ge detta en chans. Förkasta det inte i förväg. Mina favoriter är "O Gud du är underbar" och medleyt "Sjung lovsång/Tacka Herren/Allt mitt hopp". Otroligt vackert sjunget!

Loppis

Tidigare i dag var jag på loppmarknad. Där fann jag det här märkliga sällskapet. Tomten är far till alla barnen?

För övrigt kan man säga, att jag har svårt för sådana tillställningar där stora folkmassor går omkring och trängs och letar efter fynd. I 99 fall av 100 gör man ju inte fynd. Och när det gäller loppmarknader minskar chansen till mikroskopisk storlek. Ty där finns nästan bara det absoluta skräpet. På denna loppmarknad fanns det saker som jag skulle vilja ha betalt för att ta hand om.

Ritchie igen

Jag har en vän som skämmer bort mig med fina presenter. (TACK! om du läser detta.) Nyligen fick jag en dubbel-CD med Blackmore's Night. Ritchie is still going strong. Det verkar som att Candice Night håller honom ung. Som så många gånger tidigare är jag svag för de instrumentella bitarna (Nu "The messenger" och "Village dance"). Men - det måste erkännas - ibland "levererar" Ritchie även i de sjungna låtarna gitarrspel som påminner om fornstora hårdrocksdagar i Deep Purple eller Rainbow. Jag tänker t.ex. på hans spel i låten "I guess it doesn't matter anymore" - alldeles lysande delikat och typiskt Ritchie! (Dessutom utfärdas hitvarning för den låten...) Och som grädde på moset: Candice sjunger i mitt tycke bättre än någonsin.

Heja Persbrandt!

"So far, so good", kan man säga om detta. Det finns hopp om det svenska rättssamhället. Det kan givetvis inte tolereras att massmedia kan smutskasta kändisar hur som helst. Nu får vi hoppas att tingsrätten har samma uppfattning som juryn. Men lägg märke till detta: "(...) medgav naturligtvis att uppgifterna om Persbrandt var felaktiga och att redaktionen brustit i källkontroll men hävdade att informationen var så sannolik att den mycket väl kunde vara sanning."

Jag tar det sista en gång till: "informationen var så sannolik att den mycket väl kunde vara sanning." Otroligt! Expressen hävdar alltså på fullt allvar, att något som skulle kunna vara sanning mycket väl kan presenteras som en faktisk sanning. Jag tar mig för pannan. Om man skulle ha samma slappa moral i andra sammanhang, så skulle man kunna hävda många hårresande saker. Jag undviker exempel - för att inte stämmas för förtal...

Kalas

Jädrar i min låda vad det här programmet var trevligt i kväll! Vilka tävlande! Vilken insats av Peter Jihde! Kan han göra nå'nting fel? Här såg och hörde vi en ny rap-stjärna födas!

Raka bort det!

Det är kul att bli positivt överraskad. Det blev jag när jag läste vad Wikipedia säger om begreppet "Ockhams rakkniv". Det förefaller vara en korrekt beskrivning. Vad man möjligen kan tillägga är att William av Ockham själv skrev så här (i översättning av Konrad Marc-Wogau; citerat ur "Filosofin genom tiderna" vol 1): "det är fåfängt att åstadkomma med flera vad som kan åstadkommas med färre". Det innebär, att en förklaring skall vara enkel och att "onödiga antaganden kan 'rakas' bort" (s. 371 i anfört arbete).

Tänk om ändå flera kunde tala och skriva efter den principen... Så mycket dösnack och död prosa som man då skulle slippa slösa tid på!

Återanvänt. 13

Följande lilla skojsiga stycke skrev jag i december 2002.

Refuserade Svarta Hingsten-böcker

Så här i listornas tid är det nu dags för en riktig bottenlista. I serien om Svarta Hingsten har det förekommit vissa refuseringar. Här följer en lista över titlarna (och i vissa fall även undertitlarna) på de tio absolut sämsta manuskripten i nämnda serie. Vi skall vara glada över att de aldrig blev utgivna.

Från fullblod till halvblod - Svarta Hingsten blir blodgivare
Mardrömmen - Svarta Hingsten blir riden av maran

Svarta Hingsten bantar och blir Smärta Hingsten

Svarta Hingsten blir högtravande

Svarta Hingsten fattar galoppen

Svarta Hingsten går i mental träning och blir Smarta Hingsten

Svarta Hingsten sadlar om

Svarta Hingsten skor sig

Svarta Pingsten - Svarta Hingstens identitetskris

Sänghästen - Svarta Hingsten blir porrfilmstjärna

Jag behöver vakna upp

Dagens låt. Slutsnackat.

Coltrane efter Davis

Kom att tänka på John Coltrane. Du kan digga honom här. Det är han som spelar saxofon - efter Miles Davis' fräcka början. Och han gör det med den äran. Det är inte av ingen anledning alls som detta är grymt viktig jazzhistoria. "So what" ingick ju - som många vet vid det här laget - i det magnifika Miles-albumet "Kind of blue".

Men jag återkommer - ständigt! - till Miles: så otroligt fräckt spel! Ibland kunde han blåsa två toner och ändra "feeling" med hjälp av dem. Han var fenomenal på det: att med minimala medel uttrycka mycket. Ingen är hans jämlike därvidlag.

Brakfesten

En gång i tiden diggade jag den här filmen. Det gör jag inte längre. Jag instämmer i allt väsentligt med den här recensentens synsätt. Filmen är poänglös. Det är slöseri med tiden att titta på den. Regissören Ferreri försökte kanske vara Pasolini - men misslyckades. Han försökte kanske härma Henry Miller - men misslyckades. Han försökte kanske härma Ionesco - men misslyckades. Det blev ett brak.

Skälva av Selma

Den här boken - eller rättare sagt: analysen av den - gjorde mig allergisk mot Selmas författarskap.

Det var kanske när jag var typ 14 eller 15 år som läraren skulle förklara vari Selmas mästerskap bestod. Redan på första sidan skulle vi göra understrykningar och marginalanteckningar. Bredvid första raden skrev vi: När? Bredvid tredje raden skrev vi: Vem? Bredvid raderna 4-5 skrev vi: Beskrivning. Etc. Så där skulle vi hålla på. Och så skulle vi bli bedårade av hennes makalösa skrivkonst. Katten heller.

Resultatet blev, att många i klassen avskydde Selmas böcker. Att hacka sönder en text på det viset och plocka ut satsdelar och tusan vet allt gjorde oss knasiga. Och det där har följt mig genom livet. Jag får obehagskänslor när jag håller i en bok av henne. Gud vet vad läraren har förstört på det viset. Men på något vis har jag klarat mig hyfsat ändå. Jag är knappast rädd för att läsa. Men Selma? Nja, jag är skeptisk.

Smmnfttnngr

Om jag minns rätt, så har jag inte bloggat om detta tidigare. Om jag minns fel, så ber jag om ursäkt för upprepningen. Här kan du skaffa dig en snabb överblick över handlingen i många kända böcker. Vad sägs t.ex. om den här "kondenserade" versionen av "Gullivers resor"?:

(Gulliver visits some places.)
A Lilliputian: We're small.
A Brobdingnagian: We're big.
A Horse: We can talk.
(Gulliver goes home.)
Gulliver: Humanity sucks. I hate people.
THE END

Lee Clayton - orättvist förbisedd

Den här mannen borde banne mig vara mycket mera känd än vad han är: Lee Clayton. Ända sedan jag hörde hans album "Naked child" första gången i början av 80-talet har jag tyckt att han var bra. Det albumet innehåller en del låtar som skulle kunna göra många singers/songwriters avundsjuka. Att betygsättarna i allmusic bara ger den tre stjärnor av fem möjliga är negligerbart. Den betygsättningen är stundtals rent uppåt väggarna galen. Fast å andra sidan är jag inte beredd att gå lika långt som en av mina musikdiggande kollegor en gång gjorde: han påstod, att Lee Clayton ibland var bättre än Bruce Springsteen. Det var väl att ta i, men visst hade Lee Clayton hittat ett bra grepp. Här är det måhända en mera rättvis bedömning.

Att kalla stilen "outlaw country" eller "progressive country" är inte helt stolligt. Det ger en liten fingervisning om hur det kan låta. Det är lite countryrock med stämning av världsvan tuffing som har något viktigt att berätta. Det verkar dock vara lögn i helsike att hitta texterna till hans låtar på internet, men jag hävdar: de är värda att studera. Det skulle kunna ha blivit patetiskt och löjligt med en macho countrysångare som sjunger "I ride alone" eller "If I can do it (so can you)", men det blir aldrig vare sig det ena eller det andra. Det känns äkta. Man tror på varje ord han sjunger. Han verkar vara en person man kan lita på när stormen drar fram.

Flax med flex

Flextid är ett himla bra påhitt. Den här veckan är det "tjockt", men yngsta dotterns rum måste målas. Vad gör man då? Jo, jag tog ut flex - som det heter - och slutade en timme tidigare. Det är förbluffande hur mycket mera man hinner med i hemmet tack vare den där extra timmen.

Ett hån

Råkade se och höra lite av det här. Jag slår vad om att de bara driver med oss. Om detta är konst, så är jag en salt lakritsfisk som har doktorerat i teoretisk fysik.

Don't break my heart

Yngsta dottern vill göra om sitt rum. I projektet ingår att måla över tapeterna. Så här såg tapeterna ut med diverse spackel här och där:

Det är inte utan att man kan se det lite symboliskt. Om hela väggen är livet, så är de överspacklade hålen de "nitar" man går på och de hjärtan som dyker upp lite varstans är de kärleksfulla stunderna. Ibland kanske det behövs lite spackel över ett hjärta - och ibland kanske det behövs ett hjärta över spacklet?

Sent

Minns i november den ljuva september...

Det här kortet är taget i november. Det känns sent. Sent på hösten, sent på året, sent på jorden.

Sköna söndag

Nu blir det barnförbjudet... Eller? Varför det? Det här är en bild som jag tycker mycket om. Vi kan gissa vad den här mannen och den här kvinnan "håller på med". Men det är bara som vi gissar. Det är inte säkert att de ägnar sig åt köttsligt umgänge. Men nog ser de ut att trivas i varandras sällskap? Mys.

Corbijn

Dagens länktips har jag knyckt från Solea på flickr. Här kan vi snacka om en hyfsat duktig fotograf.

Gnälliga grannar?

Någonstans såg jag en restaurang göra reklam för sig med ungefär följande motivering: "Gnälliga grannar? Ha förfesten hos oss!" Så trött jag blir. Här utgår man alltså från att grannarna har fel. Det är de som festar som skall bestämma var ribban skall ligga. Om grannarna inte tycker det är så kul att lyssna på intelligensbefriat flams och trams från töntiga fyllesvin, så är det alltså grannarna som skall skuldbeläggas. Ur led är tiden.

Jag minns när jag var yngre och skulle festa. Då var begreppen "förfest"och "efterfest" nästan inte uppfunna. Vi hade skoj ändå. Vad är det med dagens ungdom? Varför måste de tänja på varenda gräns? När kommer förfest nr 1, 2 och 3? När dyker efterfest nr 1, 2 och 3 upp?

Töntigt mode

Det här är den fulaste huvudbonaden jag känner till - kepsen som den kallas i folkmun. Ett mera korrekt namn är väl skärmmössan:

Alla har vi våra fördomar. En av mina fördomar är denna: varje människa som bär den här typen av huvudbonad är antingen en fjant eller underbegåvad. Det finns inte mycket annat i klädväg som gör mig på så avigt humör som just en skärmmössa. Något fulare och töntigare får man leta länge efter. Och jo, jag kallar detta hellre skärmmössa än keps. En keps är det lite mera pondus med. En keps ser mera ut som den här. Ni förstår skillnaden?

Skärmmössor är för losers som vill sticka ut. Unga män som bär skärmmössor tror att de är tuffa eller lite busiga eller väldigt självständiga. Suck. En riktig karl med någorlunda smak har aldrig skärmmössa.

Spets?

För inte så länge sedan var jag på besök i en stad där jag för 30 år sedan läste 40 poäng i ett ämne. Det kändes ungefär som att hamna på en annan planet, antar jag. Det där huset med föreläsningssalarna fanns kvar, men resten runt omkring hade jag inget minne av att det fanns där när jag var student.

Jag kom att tänka på betygsättningen där och då. Det var väldigt ovanligt att någon fick "spets". Jag kunde först inte riktigt begripa vad som krävdes för att få det eftertraktade betyget. Så småningom kom jag på det - när jag själv fick "spets" på ett s.k. paper. Hemligheten var att svamla lite vid sidan om och att vara lite lagom egotrippad!

Hur menar jag nu? Jo: Om man bara strikt höll sig till ämnet och rent objektivt och åsiktsneutralt redovisade vad man hade lärt sig enligt kursplanen, så kunde man inte få "spets". Man måste brodera ut lite med saker som egentligen inte hörde till saken. Och man måste avslöja lite om sin egen smak eller sina egna åsikter. Det där kunde jag först inte förlika mig med. Jag tyckte, att det var fullständigt likgiltigt vad lilla jag tyckte om de stora betydelsefulla vägvisarna/mästartänkarna/lärofäderna. Vad kunde lilla jag tillföra? Skulle jag kunna ha något viktigt att komma med? Löjligt. Befängt. Eller för att använda ett ord som är lite "inne" just nu: grandiost! Ja, och så kunde man då få "spets" om man visade, att man hade läst något utöver kursplanen. Det behövde inte vara särskilt relevant. Huvudsaken var, att man visade sig lite beläst.

Och nu sitter jag här och bloggar. Jag har svårt för att fördjupa mig i en enda sak en längre stund - jag vill gärna ut på sidospår (Det kallas med ett finare begrepp "lateralt tänkande") - och jag blir ofta personlig. Skulle jag kunna få "spets" nu? Det kan man ju tycka. Men jag vet inte. Det där med betygsättning verkar ofta vara rena lotteriet. (Det räcker att du går in på Bloggportalen för att få det bekräftat. Den betygsättningen är ju som ett dåligt skämt.)

Bullshit

Vilket sanslöst dösnack. Han har nog boxats för mycket. Hjärnan verkar ha tagit stryk. Det är nämligen inte alls varje mans dröm. Jag tillhör de män som inte drömmer om det. Jag är nöjd med att kunna tillfredsställa en (1) kvinna. Och jag har aldrig bett att få betalt för det.

Ingen motsägelse

En del kan få för sig att meditation är något som bara buddhister eller hinduer ägnar sig åt. De har i så fall fel. Även kristna kan meditera - men annorlunda. Någon gång skall jag åka på retreat. Gissa om jag kommer att blogga om det efteråt.

Tankehopp: Från Gullstrand till strandpojkar

Såg ni "Doobidoo" i kväll? Nog är väl Maja Gullstrand gullig? Jag gillar hennes taktila sätt. Hon har väldigt lätt för att "fingra" på andra människor, verkar det som. Och när det gäller henne skulle jag inte ha något emot det. När det gäller vissa andra kan det bli lite besvärande. Du kan kolla in Maja via den här länken. Välj program 7.

Vissa personer vill man bara inte komma för nära. Vissa andra kan man nästan inte hålla "tassarna" borta från. Det är svårt att se sig själv i fantasin krama vissa personer. Vissa andra skulle man vilja krama om och om igen. Trivialt, javisst. Men ändå knepigt.

Jag antar, att det beror på "vibbar" .

Ännu en länk

Det känns helt adekvat att lägga till en länk. Sverige.se har ryckt upp sig och blivit riktigt användarvänlig. Gör ett besök och surfa runt ordentligt, så skall du nog upptäcka ett och annat som du inte visste redan innan.

Strålande solo

En nödvändig ägodel. En stor stämningsskapare. Ett exempel på genialt mästerskap.

Vad skall jag skriva om detta dubbelalbum? Finns det ord att beskriva något så oerhört musikaliskt vackert? Det blir ungefär som att i ord beskriva en fantastiskt vacker solnedgång. Orden kan inte skapa en rättvis bild.

Jag minns första gången jag hörde första sidan av detta verk. (Första delen, på c:a 26 minuter, av konserten den 24 januari 1975.) Det måste ha varit någon gång i början av 80-talet som jag gjorde det. Det var omedelbar kapitulation. Något så egensinnigt och gripande och känsloladdat och skickligt och genreöverskridande hade jag aldrig tidigare hört. Att sätta en etikett på den här musiken känns fjantigt, infantilt, obegåvat, inskränkt etc. Tänk att bara sätta sig ned vid en flygel och improvisera fram något som detta! Jag tror jag skulle kunna ge bort hela min skivsamling bara för att kunna spela som Keith Jarrett gjorde i Köln den 24 januari 1975.

Kom också ihåg att hans karriär tog fart hos Miles Davis. Denne Miles hade otvivelaktigt en makalös förmåga att samla stora begåvningar runt sig.

Icke passande?

Nu hände det igen på bussen hem från jobbet. En förståndshandikappad kvinna fällde kommentarer till och om de andra passagerarna i bussen. Hon sade till en kvinna att hon hade snygga skor, hon undrade om hon skulle få någon fin julklapp i år, hon frågade mig vilken bok jag läste på bussen etc. Och så bad hon om ursäkt för att hon höll på att ramla över mig när bussen gjorde plötsliga svängningar. Sedan satte hon sig ned bredvid mig och började "konversera". Jag tycker det är ganska trevligt. Många förståndshandikappade är ju så rättframma och ofta glada. Mongoloida som åker buss är också ofta så där glada och spontana - i alla fall mot varandra.

Jag minns att jag har bloggat om detta tidigare och tycker likadant fortfarande: det hade varit spännande att våga fälla så där positiva kommentarer till höger och vänster när man åker t.ex. buss eller tåg. "Oj, vilken snygg jacka du har!" "Åh, vad du är vacker!" "Du milde, vilken mysig röst du har!" "Ah, jag gillar dina skor!" etc.

Politiker värda sina löner?

Den otroligt flitige och påhittige Stationsvakt skrev om riksdagsledamöternas löner. Ja, nog skulle jag vara mer än nöjd om jag hade fått 39.700 kr i månaden. Så här ser det nämligen ut i riket. Slutsats: om riksdagens ledamöter skall känna efter, in på bara skinnet, hur det är att leva som medel-Svensson, så får de allt krympa sina löner ännu mera. (Inom parentes: jag sitter med i styrelsen för en förening där vi styrelseledamöter får 900 kr per person och år för allt arbete vi gör. Om jag i stället hade suttit med i styrelsen för t.ex. Skandia...)

Från krig till kärlek

Innan du misstänker invandrare för att mygla och söka asyl på falska grunder m.m. så borde du kolla i den här boken:

Den heter "Krig och kärlek" och innehåller c:a 270 sidor med ungefär 180 fotografier tagna av Henrik Saxgren.

"253 människor har ägnat timmar åt att låta sig intervjuas för att jag skulle kunna berätta historien om deras liv.

253 människor träder fram i den här boken i ett försök att sticka hål på de fördomar som så lätt får spelrum när man betraktar invandrarna som grupp, men som sällan visar sig stämma när gruppen upplöses i enskilda individer med namn, livsöden och ansikten." (Ur författarens förord, s. 11)

Just det! Under ytan är vi människor ganska lika. Den här boken visar det. Vi kämpar på och försöker skapa oss en åtminstone dräglig vardag. De här bilderna visar invandrare som sannerligen inte lever lyxliv på vår - skandinavers - bekostnad. De lever förvisso inte i något "rose garden".

"'Vi går till arbetet och kommer hem, går till arbetet och kommer hem, går till arbetet och kommer hem...' Så beskriver Teresa, Maria och Regina sitt liv i det lilla fiskesamhället Grenavik på norra Island. (...) det enda de ser fram emot under veckorna är den lilla mässan på lördagarna som en katolsk präst håller i kyrkan." (s. 186)

Jag tycker boken lika gärna hade kunnat heta "Från krig till kärlek" eller "Den goda viljan". Ty så uppfattar jag detta. Dessa invandrare har inte besvärat sig om att slå ned några bopålar i något annat land med avsikt att "parasitera" på "infödingarna". De har gjort uppoffringar. De har gått igenom mindre eller större helveten. Och så försöker de skapa någon sorts lycka för sig och sina närmaste i ett annat land. De vill väl - det är min tro.

Richard igen

Kan inte låta bli att spinna vidare på förra posten... Den här texten måste ju vara en av tidernas bästa låttexter.

Richard & Linda

En mycket vacker låt med en av mina favoritgitarrister och en av mina favoritsångerskor!

I want you

En intressant cover - kanske t.o.m. bättre än originalet (av Dylan). Märklig stämning. Jag associerar till Tom Waits och "Twin Peaks".

Efter Hendrix kom Vaughan

På den tiden som det begav sig såg alla ut som fågelholkar och tänkte: "Detta är inte möjligt! Drömmer jag? Jag får nypa mig i armen. Man kan inte spela gitarr på det viset!" - när de såg och hörde Jimi Hendrix.

Klart det gick att spela gitarr på det viset. Stevie Ray Vaughan bevisade det här.

Världens snyggaste ballad

God afton, god afton, god afton! Här är bloggen "A vadå?"! Det är jag som underhåller Sverige!

Det tog en evinnerlig tid att få den i hamn, men här har ni i alla fall världens snyggaste ballad. Själva videon är ju inget märkvärdigt, men melodin! Och texten är inte dum den heller. Mera intressant stoff här.

En myt?

Ibland undrar jag hur det står till med den berömda kvinnliga simultankapaciteten. Jag har nämligen märkt att kvinnor stundtals bara står stilla och pratar och pratar och pratar under arbetstid - utan att arbeta samtidigt. Otaliga är de gånger då jag har jobbat på som en slav medan kvinnliga kollegor inte gjort någon praktisk nytta ö.h.t. De har bara låtit tiden gå med en himla massa prat. Då förefaller de inte ha någon som helst simultankapacitet. Då passar verkligen uttrycket "Mycket snack och lite verkstad".

Bedrövligt uttal

För mycket IRL i kväll. Jag missade nästan hela fotbollsgalan. Men jag kom att tänka på en sak när det hölls presskonferens på engelska: Vilket hemskt uttal vissa kändisar har! Kan inte någon ge dem en snabbkurs i korrekt engelskt uttal? Fast ibland verkar det ju inte hjälpa ens om de bor i England...

Vincents sista dagar

En liten tunn bok som väcker en hel del känslor. C:a 70 sidor om 70 dagar i ett mycket märkligt liv. Det mesta av innehållet är brev från Vincent van Gogh till hans bror Theo.

Nu är jag ingen psykoanalytiker, men inte kunde jag utläsa av dessa brev att Vincent skulle ta livet av sig. Antagligen var det hans melankoliska sinnelag som var skurken i dramat. Men samtidigt... Han skriver att han har en oerhörd energi och makalös skaparkraft dessa sista dagar. "På 70 dagar målade han mer än 70 stora oljemålningar, mer än en tavla om dagen. (...) Flera av hans främsta mästerverk tillkom under denna slutspurt i konstnärskapet. En av hans mest kända tavlor, Sädesfält med kråkor, tillhörde förmodligen det allra sista han målade." (s. 77 - ur Peter Glas' lysande efterord).

För mig är Vincent van Gogh den störste bland målare. Han kunde som ingen annan förmedla starka känslor med grova - skenbart slarviga - penseldrag. Man kan inte förhålla sig likgiltig inför hans konst. Hans tavlor berör. Det är mer än vad man kan säga om en del andra stora namn i konsthistorien. Picasso har t.ex. aldrig rört mig i ryggen. Hans konst säger mig ingenting. Men van Gogh kan få mig att skaka, darra, svettas, frysa... Det är därför med en viss ledsnad jag måste konstatera att dessa brev inte leder mig så hemskt mycket djupare in i denne mästares psyke - därför att de mest handlar om skäligen triviala saker. De är ofta vädjanden till brodern Theo om mera pengar, mera färg m.m. och så varma hälsningar till svägerskan och brorsonen - när de inte handlar om nya målningar han tänker göra. Gåtan Vincent förblir en gåta. Men hans målningar talar!

Den yttersta domen

Jaha. Så har jag då betat av den här filmen också. Det var en av de mest svårbegripliga filmer jag har sett - och tro mig, jag har sett många knepiga filmer.

Tänk er att blanda ihop en samurajfilm av Akira Kurosawa, Bo Widerbergs "Ormens väg på hälleberget", Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet", Werner Herzogs "Fitzcarraldo" och Pier Paolo Pasolinis "Matteusevangeliet" - kör alla de filmerna i en matblandare och häll sedan ut blandningen i en serveringsskål. Ungefär så är denna film. Jag hade kunnat tillbringa de dryga tre timmarna på bättre sätt.

Här är mera info - om nu någon vill ha det. Mitt betyg? En trea.

Linda Madonna?

Katten också. Jag var inte först. Här påstår Henrik att Linda Sundblads singelplatta "Oh Father" påminner om en ung Madonna. Exakt vad jag tänkte skriva om. Jag vill påstå, att om det inte handlar om rent plagiat, så har i alla fall Linda Sundblad här åstadkommit något som påminner oerhört starkt om Madonnas tidigare musik. Retfullt bara att jag inte kommer på exakt vilken Madonna-låt det handlar om. Någon därute som vet?

[Konstpaus]

Ja, så där hade jag kunnat skriva. Saken är den att "Oh Father" faktiskt är en Madonna-låt.

[Konstpaus]

Men det är en helt annan låt...

Psykopatisk överreaktion

Så'nt här är så fruktansvärt sjukt. Det är inte heller ägnat att förvåna om sådana irrationella tilltag får vanligt hederligt folk att tro ännu starkare på hypotesen att kriminella är dummare än vi andra. Är det f.ö. en hypotes? Är det inte snarare en sanning?

Ur spår, men läcker

Såg "På spåret". Blev inte imponerad. Jag hade kunnat vara med och vunnit kvällens tävling.

Däremot blev jag charmad av Camilla Läckberg. Jag måste läsa någon av hennes böcker - nu när jag upptäckt hur go' hon är.

Krav, krav, krav

Det ställs hela tiden nya krav. Varför är folk aldrig nöjda? Varför varför varför skall alla möjliga ribbor höjas hela tiden? Om det finns tillgång till böcker på hundraelva språk i en bokhandel, så kommer det givetvis snart in någon kund som kräver böcker på något av de språk som inte finns representerade - även om det av denne ensamme kund efterfrågade språket endast talas av en liten försumlig minoritet på kanske ett par hundra individer. Om skivbutiken har 123 musikstilar representerade, så kommer det givetvis in en kund och skäller ut personalen för att de inte har köpt in något som representerar den 124 musikstilen. Om fiskaffären har 37 olika sorters fiskar, så kommer det givetvis in en kund och frågar uppfordrande varför man inte har skaffat den 38 sorten. Etc. sine fine, da capo, ad infinitum, in absurdum. Folk blir aldrig nöjda.

Jag kommer att tänka på den makalöst kloke danske filosofen Søren Kierkegaard. Så här skrev han i "Antingen - eller" (Stig Ahlgrens översättning): "Människorna är orimliga i sina krav. De utnyttjar aldrig den frihet de har, men fordrar den de icke har. De äger tankefrihet, de fordrar yttrandefrihet."

Fem orsaker till extas - lista 92

En god blandning denna kväll:
1. Kycklingfilé
2. Banan
3. Röd curry
4. Pasta som ser ut som ris
5. Box med rödvinet "Les Jamelles"

Vilse i pannkakan - extremversion

Det här med STORA stormarknader är ingenting för mig. I normala fall är jag varken asocial eller antisocial, men när jag hamnar mitt inne i en sådan GIGANTISK stormarknad där man nästan måste använda GPS så trivs jag knappast som fisken i vattnet. Det känns som "Vilse i pannkakan" upphöjt till tio.

Bara en sådan sak som att försöka hitta ett par bra DVD-filmer... Det är ju dödfött. Köp tre för 99:- eller en för 59:- eller en för 89:- eller vad det nu är de hittar på - äsch. Jag har bläddrat igenom sådana komplett oordnade högar med DVD-filmer. Efter att ha ägnat en kvart åt att försöka göra något fynd, så kan man bara konstatera: Mycket väsen för ingenting. 99 filmer av 100 är ingenting att ha. Och de som skulle vara värda att köpa har jag redan.

Men det värsta av allt med att försöka fördjupa sig i någonting ö.h.t. inne i en sådan KOLOSSAL stormarknad är att man aldrig får vara i fred. Ett tu tre så står det någon annan kund där och flåsar dig i nacken. Många människor har ingen som helst känsla för var den privata sfären hos en annan person börjar eller slutar. Givetvis skall denna andra person bläddra bland just exakt samma filmer eller skivor eller vad som helst som du just då bläddrar bland. Du kan t.o.m. bli bortknuffad utan någon som helst ursäkt. Inte ens ett litet "Oj, förlåt! Jag trängde mig visst på." Nej, på sådana JÄTTELIKA stormarknader visar människor sina sämsta sidor. Alla går där med sina kundvagnar och tränger sig fram som om de ägde hela världen. Konsumismen är vår tids starkaste ism. Allting annat blir underordnat den. Om du inte ständigt konsumerar är du en nobody.

Så kändes det tidigare i dag. Jag har nu lovat mig själv att aldrig mera sätta någon av mina fötter i det Mammontemplet. Jag handlar tusen ggr hellre på nätet nästa gång jag skall köpa t.ex. en DVD-film eller ett CD-album. Resten får jag köpa i någon lokal liten butik eller detaljhandel.

Johnny was good

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Jag hade kanske hoppats på något överraskande djupsinnigt och vist och genomklokt. Men då hoppades jag förgäves.

Jag har försökt läsa Marilyn Monroes "Mitt liv" från pärm till pärm utan att missa ett ord. Tyvärr. Jag gitte inte. Jag blev tvungen att forcera genom den. Det hela blev alltför ytligt i min smak. Jag tycker bara synd om Marilyn Monroe. Jag är ännu mera övertygad nu än tidigare att hon var för vek, för snäll, för godtrogen etc. för den ofta hårda och känslokalla filmbranschen.

En sak har jag i alla fått lära mig av läsningen: enligt henne själv verkar Johnny Hyde ha varit en väldigt viktig person i hennes liv. Det var till stor del hans förtjänst att man började fästa någon större uppmärksamhet vid henne i Hollywood. Kolla här och läs vid datumet 31 december 1948. Hon var aldrig kär i honom, men han betydde mycket för henne.

Han måste gå under jorden?

Aj, aj. Nu vilar det väl en fatwah över författaren till den här kolumnen. Så får man inte kränka...

En kvinna med feeling

Nyss såg jag Claes Borgström på TV. Han var gäst i TV-studion och presenterade sina tänkta gäster vid hans middagsbord. Det gläder mig att han hade bjudit in Bessie Smith. Hon sjöng, när det begav sig, enligt min ringa mening bättre än Billie Holiday. Lyssna t.ex. på "Nobody knows you when you're down and out". Tänk dig Mariah Carey eller Britney Spears eller Christina Aguilera eller nå'n annan sådan nutida stjärna sjunga den... Pinsamt. När Bessie Smith sjöng trodde man på varenda stavelse hon sjöng.

Välförtjänt seger

Koreografin är kanske inte världens bästa, men oj vilken utstrålning den kvinnan har. Hon äger scenen, hon är vansinnigt vacker, hon sjunger bra... Ja, vad är fel? Inget. Hon har en sex appeal som kan förflytta berg.

And now for something completely different

Tvära kast! Det trodde ni nog inte, men jag gillar det här också. Från Miles Davis till... ?

Miles ännu en gång

Det var den här live-dubbel-LP:n som definitivt gjorde mig till ett Miles Davis-fan. Sedan dess har jag varit i olika stark grad intresserad av hans musik. Se t.ex. detta. För mig har han alltid betytt ett långfinger i luften åt allt uppblåst och fisförnämt. Hans självbiografi är lika uppkäftig som hans musik.

OK, jag medger: jag "begriper" inte alltid hans musik. Men jag låter mig medryckas. Det finns Miles-låtar som jag bara inte kan sitta stilla till. Hans musik fungerar ibland som terapi - så är det bara. Man blåser ut hjärnan på allt möjligt bråte. Så var det - och är fortfarande - med detta dubbelalbum. Så makalöst avancerat spel som sannerligen sätter musikerna på väldigt tuffa prov.

Den här recensionen säger en hel del. Mina favoritlåtar? "Sivad", "What I say", "Funky tonk" och "Innamorata".

Cykling går i cykler

Kan man säga att en cykel är ställd till handlingarna? I så fall har jag nu i kväll ställt min cykel (eller rättare sagt hustruns cykel - men det är bara jag som använder den) till handlingarna. Jag blev bara så förgrömmat trött på trampandet. Jag slår vad om att cykelreparatören vid den senaste reparationen lyckades klanta till det på något sätt, så att cykeln blev mycket mera trögtrampad. Nu är det ett kraftprov varenda gång man skall cykla och när jag kommer fram till jobbet/hemmet måste jag byta kläder på överkroppen p.g.a. svettningen.

Nu får cykeln m.a.o. gå in i ide och jag tänker inte plocka fram den igen förrän det är utan tvekan vår. Det betyder bl.a. att jag måste ha sett tofsvipor någonstans på vägen mellan hemmet och arbetsplatsen. Fram till dess tänker jag gynna kollektivtrafiken.

Polanskis Chinatown

Ett så'nt mästerverk... Det är bara att buga och lyfta på hatten. Den här filmen hamnar någonstans i min personliga tio-i-topp-lista över världens bästa filmer.

Det här är så raffinerat och smart att man baxnar. Bara en sådan sak som scenen där Jack Nicholson kollar den krossade klockan på gatan för att se när bilen körde därifrån... Eller scenen där Jack Nicholson berättar en fräckis samtidigt som Faye Dunaway honom ovetande kommer in i rummet... Så snyggt filmat, spelat, iscensatt och klippt! Sådant avslöjar mästerskapet. Men det gäller verkligen att hänga med i allt som sker - ungefär som när man läser en kriminalroman av John Le Carré. Om du sysslar med annat i en halv minut, så kanske du inte begriper resten av filmen.

Det här är f.ö. en intressant och givande recension av denna moderna klassiker.

Ännu en upptäckt

Upptäckte - via Karin Långström Vinge - ännu en mycket intressant blogg som jag bara måste länka till. Nu har jag en teori: de mest intressanta bloggarna figurerar inte - eller i alla fall sällan - i intressant.se eller nyligen.se

Försnillningskassan

I dag har hustrun besökt Försäkringskassan. Hon har varit sjuk och i vanlig ordning blir det då strul med Försäkringskassan. Säg någon enda gång det fungerar helt utan problem. Denna gång menade en anställd på Försäkringskassan att det saknades uppgifter på den ifyllda blanketten. Det gjorde det inte alls. Det var bara så, att den lilla anställda inte kunde läsa innantill. Det som hon menade fattades stod helt klart och tydligt på den ifyllda blanketten. "Oj då, jag såg inte det", blev kommentaren.

Alltså: hur rekryterar de personal till Försäkringskassan? Gör de först något IQ-test och väljer ut dem som har högst 90 i IQ? Finns det något gott att säga om Försäkringskassan? Det ofta roliga Rix Morronzoo har haft uppe detta delikata ämne. Inte heller där kunde man komma på något positivt att säga om Försäkringskassan.

Ondskefulla mördare

Snacka om att ha dålig kontroll över sitt humör - här. Om jag ber någon att hålla tyst nästa gång jag åker tåg, så blir jag kanske nerslagen med knölpåk. Vad vet man?

Tyvärr somnade jag i går kväll framför TV:n när jag skulle se första avsnittet av TV3:s nya serie Ondska. Jag ville veta lite mera om hur Juha Valjakkala tänker. Han kan ju inte ha alla hästar inne i stallet. Hur kan en människa bli så rakt igenom ond? Det här är ju bara en fjäderlätt liten inledning till en förklaring.

Sverige från ovan

Oj, vilken bok! Kapitulation. Denna bok är inget mindre än ett mästerverk.

Makalösa bilder tagna av fotografen Lars Bygdemark och perfekta bildtexter skrivna av Tommy Hammarström. Hunnen endast till sidan 133 kan jag ändå våga mig på att ge den här boken en femma på en femgradig skala. En sådan här makalös fotobok med så underbar kombination av bild och text hittar man kanske bara en gång i sitt liv.

Och som fotografen skriver i sitt förord: "Det kanske är ett slitet uttryck, men Sverige är verkligen fantastiskt."

Ja, så fantastisk är denna bok att jag rörs till tårar.

Fartgas

Kiss- och bajshumor tycker jag inte om. Och den mesta underlivshumorn är ju faktiskt pinsamt obegåvad. Men ibland kan prutthumor vara lite kul. Var så goda - här!

Svindlande tanke

I dag hade jag två oerhört långa samtal med två olika personer. Det slog mig, att de båda två borde kunna skriva riktigt intressanta memoarer. De hade båda talets gåva och de hade båda levt mycket intressanta liv, verkade det som.

Och så slog mig tanken: De kanske inte kan skriva intressant? Det kanske just är det muntliga framförandet som är deras "grej"? De kanske känner avsky inför blotta tanken att skriva för en läsekrets? Och så funderade jag vidare: Tänk om det finns en massa människor där ute som borde blogga därför att de har så mycket spännande att berätta - men så hatar de själva bloggfenomenet? Kan det vara så?

Skogstokig vid Walden

Henry David Thoreaus "Skogsliv vid Walden"... Varför skall man läsa den? Det behöver man inte. Det räcker att läsa Frans G. Bengtssons inledning och så vad Thoreau skrev om läsning. Resten kan man hoppa över.

Jag håller med Paul Auster när han i "Vålnader" (som ingår i "New York-trilogin") lät karaktären Blue tycka till om denna "klassiker":
"Thoreaus ord tråkar ut honom och han har svårt att koncentrera sig. Hela kapitel passerar och efteråt inser han att han inte fått ut ett enda dugg av dem. Hur kan nån vilja ge sig ut och leva ensam i skogen? (...) Varför alla dessa ändlösa beskrivningar av fåglar? Blue trodde att han skulle få en berättelse, eller åtminstone något som påminde om en berättelse, men detta är i stället rena pladdret, ett ändlöst orerande om ingenting alls. (...) det hela är plågsamt (...) denna tortyr." (s. 46f i ""Vålnader")

Biltankar

När jag körde hem från Skåne tänkte jag på detta med bensinförbrukning. Varför skall det ta så idiotiskt lång tid att gå över från fossila bränslen till något vettigare? Min misstanke är helt klar: oljebolagen har styrt och ställt som de själva har velat. Det är mest oljepengarna som har reglerat bilismen. Och skulden till de miljöfarliga utsläppen läggs på oss vanliga konsumenter. Det är vi vi vi som skall ändra våra vanor och börja cykla eller nå't. Aldrig några krav på producenter och uppfinnare och tillverkare om att göra bilar som inte skadar miljön! Nej, skämmas skall konsumenten. Efterfrågan styr. Så länge det finns konsumenter som frågar efter bensin måste vi alltså fortsätta köra med bensindrivna bilar. Allting är alltid vi konsumenters fel. Vi konsumenter är ju alla tillsammans marknaden och marknaden styr och det är så vi vill ha det. Eller?

Här skulle jag önska något superstarkt globalt och överstatligt organ med oerhörda maktresurser och påtryckningsmedel. Detta ännu icke existerande organ skulle skrota OPEC eller åtminstone göra OPEC till en tandlös tiger. Två av det nya organets första uppgifter skulle vara: a) se till att ingen mera olja används till fordon och b) förhindra att olja används till uppvärmning av bostäder. Fordon måste framdrivas med andra medel och bostäder måste värmas på annat sätt.

Värst vad allvarlig jag blev... Det är ingen roll jag trivs med, men ibland måste man säga ifrån.

Till Mölle by the sea

Jag befann mig i Mölle strax innan solen skulle gå ned i går. Jag tog två bilder från samma plats. Jag tycker, att de förmedlar något olika känslor. Den här bilden tycker jag mest påminner om en svunnen sommar:

Det här kortet ger i mitt tycke mera en stämning av lugn och tillit - livbojen är där om något skulle hända:
Beroende på sinnesstämning kommer jag att favorisera var och en av bilderna vid olika tillfällen.

Vincent i mina tankar

Det här kortet tog jag i Skåne. Men det får mig att tänka på Auvers.

Jag har visserligen aldrig varit i Auvers, men Vincent var där. Och vissa gånger kan jag känna mig väldigt själsligt befryndad med den mannen. När jag såg det randiga sädesfältet och alla kråkorna, så kunde jag inte låta bli att associera till den här målningen. Så bländande mästerligt målat. Alla andra målare kan slänga sig i väggen. När Vincent var så där bra, så var han oslagbar.

Stilleben

I fredags kväll blev vi bjudna på god mat och goda drycker. När både huvudrätt och efterrätt var uppätna och kaffet uppdrucket tog jag detta kort.

En sorts stilleben. Titel? "Eftertankens kranka blekhet"? "Blå känslor om aftonen"? "Snart blir det eld i baken"? "Med dimmig blick"?

Ett vet jag: detta är helt klart ett av livets största glädjeämnen. Vadå? Att umgås med goda vänner, prata lite lagom löst om allt mellan himmel och jord, äta gott och dricka gott - och inte ha någon tid att passa.

Angrepp

Har varit bortrest. Upptäckte att det har kommit in en s.k. trojan som nu förhoppningsvis har blivit utkastad innan den hunnit ställa till med oreda. Det är ju också själve f-n att man aldrig kan få känna sig säker. Alltid skall man behöva vara misstänksam p.g.a dessa förbannade rötägg till hackare. Det måste finnas en särskild plats för dem i helvetet.

Ett Herbie Mann-album

Ingen skivsamling är komplett utan minst en platta av Herbie Mann. Jag föll för hans musik redan 1969 då "Memphis Underground" kom ut. Sedan dess har jag betraktat honom som den bäste pop-rock-soul-funk-jazzmusikern på tvärflöjt. Jag har nio album med hans musik och det här är ett av dem som jag tycker bäst om:

Det kom ut 1970 och nu ser jag att allmusic ger det nästan full pott: fyra och en halv stjärna av fem möjliga. Då kan jag vara överens med allmusic - annars kan vi ibland ha väldigt olika uppfattningar.

Sex låtar att digga. De längsta är de bästa. Den allra längsta är tio minuter lång. Den är dessutom i mitt tycke en grymt bra cover. Jag vill påstå, att den är bättre än originalet - och då är det bra: Lennon&McCartneys "Come together".

Muscle Shoals Sound Studios har en intressant historia. Och producenten Tom Dowd var inte vem som helst. Respekt.

Mörkrets hjärta

Här hade jag tänkt lägga in en bild på omslaget till Joseph Conrads bok "Mörkrets hjärta". Det smög sig. Blogger krånglar igen. Jag struntar i bilden och skriver ändå. Alltså: den boken är så överskattad. Jag köpte den på bokrean i februari 1992, antagligen för att stila litet. Det skulle ju vara så intellektuellt och fint att ha den boken hemma i sin bokhylla, hade jag förstått.

Äsch, jag säger bara: titta hellre på filmen "Apocalypse now". Det ger mera och det är framför allt mera spännande. Boken är i mina ögon nära nog ett pekoral. En konstig tjomme som blir tokig av att vara ensam inne i regnskogen. So what? Så här skrev jag inuti boken efter att ha läst den - strax efter inköpet: "Jaha. En av världens bästa böcker? Ett pojkboksäventyr? Många böcker är bättre skrivna, är mer läsvärda, är djupare etc. En av världens mest överskattade böcker! Tillbedjarna har övertolkat den - de har läst in djupa saker som inte finns där."

Jag ser ingen anledning nu att ändra åsikt.

Så går vi runt...

I dag har jag plockat in trädgårdsmöblerna i friggeboden. Det känns. Jag har ingenting emot hösten egentligen. Jag gillar de typiska höstfärgerna och jag kan t.o.m. uppskatta en ordentlig blåst - det behöver ju inte bli storm eller orkan för det. Men det finns en annan sak med hösten som jag har svårt för och det är att den säger:

"Nu finns det ingen återvändo. Nu är snart den förbannade vintern här. Den där taskiga årstiden med sin kyla och sitt mörker. Du skall sitta på helspänn och vara rädd när du kör bil långt, du skall halka på promenader och slå dig, du kanske bryter både armar och ben, ditt hus skall kanske få strömavbrott med allvarliga följder, värmeanläggningen kanske går sönder och måste bytas ut till svindlande belopp - etc. Du skall frysa så mycket att du förbannar dagen du föddes. Varje dygn skall kännas evighetslångt och så där skall det hålla på med allt möjligt elände ända till våren. Och våren kan bli sen - den kanske inte kommer på allvar förrän i slutet av april. Och inte har du råd att ta en uppiggande resa till något varmare land när du är som mest less på allting. Känn dig blåst. Du är fjättrad och kommer ingenstans, din lille maktlöse fjant."

Usch. Kan man inte få gå i ide? Om jag hade pengar... Då skulle jag köpa ett ställe på varmare breddgrader och bo där från sen höst tills att sädesärlorna siktas vid Ottenby på Öland. Men det förutsätter ett jobb därnere, kanske vid Medelhavet - eller så snuskigt mycket pengar att jag inte behöver jobba den tiden. Dream on. Ingenting talar för att det kommer att bli verklighet.