Så går vi runt...

I dag har jag plockat in trädgårdsmöblerna i friggeboden. Det känns. Jag har ingenting emot hösten egentligen. Jag gillar de typiska höstfärgerna och jag kan t.o.m. uppskatta en ordentlig blåst - det behöver ju inte bli storm eller orkan för det. Men det finns en annan sak med hösten som jag har svårt för och det är att den säger:

"Nu finns det ingen återvändo. Nu är snart den förbannade vintern här. Den där taskiga årstiden med sin kyla och sitt mörker. Du skall sitta på helspänn och vara rädd när du kör bil långt, du skall halka på promenader och slå dig, du kanske bryter både armar och ben, ditt hus skall kanske få strömavbrott med allvarliga följder, värmeanläggningen kanske går sönder och måste bytas ut till svindlande belopp - etc. Du skall frysa så mycket att du förbannar dagen du föddes. Varje dygn skall kännas evighetslångt och så där skall det hålla på med allt möjligt elände ända till våren. Och våren kan bli sen - den kanske inte kommer på allvar förrän i slutet av april. Och inte har du råd att ta en uppiggande resa till något varmare land när du är som mest less på allting. Känn dig blåst. Du är fjättrad och kommer ingenstans, din lille maktlöse fjant."

Usch. Kan man inte få gå i ide? Om jag hade pengar... Då skulle jag köpa ett ställe på varmare breddgrader och bo där från sen höst tills att sädesärlorna siktas vid Ottenby på Öland. Men det förutsätter ett jobb därnere, kanske vid Medelhavet - eller så snuskigt mycket pengar att jag inte behöver jobba den tiden. Dream on. Ingenting talar för att det kommer att bli verklighet.