Miles ännu en gång
Det var den här live-dubbel-LP:n som definitivt gjorde mig till ett Miles Davis-fan. Sedan dess har jag varit i olika stark grad intresserad av hans musik. Se t.ex. detta.
För mig har han alltid betytt ett långfinger i luften åt allt uppblåst och fisförnämt. Hans självbiografi är lika uppkäftig som hans musik.
OK, jag medger: jag "begriper" inte alltid hans musik. Men jag låter mig medryckas. Det finns Miles-låtar som jag bara inte kan sitta stilla till. Hans musik fungerar ibland som terapi - så är det bara. Man blåser ut hjärnan på allt möjligt bråte. Så var det - och är fortfarande - med detta dubbelalbum. Så makalöst avancerat spel som sannerligen sätter musikerna på väldigt tuffa prov.
För mig har han alltid betytt ett långfinger i luften åt allt uppblåst och fisförnämt. Hans självbiografi är lika uppkäftig som hans musik.OK, jag medger: jag "begriper" inte alltid hans musik. Men jag låter mig medryckas. Det finns Miles-låtar som jag bara inte kan sitta stilla till. Hans musik fungerar ibland som terapi - så är det bara. Man blåser ut hjärnan på allt möjligt bråte. Så var det - och är fortfarande - med detta dubbelalbum. Så makalöst avancerat spel som sannerligen sätter musikerna på väldigt tuffa prov.
Den här recensionen säger en hel del. Mina favoritlåtar? "Sivad", "What I say", "Funky tonk" och "Innamorata".
Etiketter: Jazz, LP, Miles Davis
upplagd av Thomas O.
22:33
4 kommentarer:
Den här skivan har jag aldrig hört talas om, men Miles var synnerligen produktiv. Hur låter den? påminner den möjligtvis om In A Silent Way som är en av mina favoriter och som gavs ut under samma period? Omslaget verkar dessutom intressant...
Hej, Ola! Den här plattan påminner mest om "Bitches brew" och "On the corner", vill jag påstå. Det svänger!
Hej själv! Har faktiskt inte hört On The Corner heller. Dags att kolla upp.
Gör så. Hoppas du gillar den! Ingen annan än Miles Davis hade kunnat skapa sådan musik vid den tiden.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida