Spets?

För inte så länge sedan var jag på besök i en stad där jag för 30 år sedan läste 40 poäng i ett ämne. Det kändes ungefär som att hamna på en annan planet, antar jag. Det där huset med föreläsningssalarna fanns kvar, men resten runt omkring hade jag inget minne av att det fanns där när jag var student.

Jag kom att tänka på betygsättningen där och då. Det var väldigt ovanligt att någon fick "spets". Jag kunde först inte riktigt begripa vad som krävdes för att få det eftertraktade betyget. Så småningom kom jag på det - när jag själv fick "spets" på ett s.k. paper. Hemligheten var att svamla lite vid sidan om och att vara lite lagom egotrippad!

Hur menar jag nu? Jo: Om man bara strikt höll sig till ämnet och rent objektivt och åsiktsneutralt redovisade vad man hade lärt sig enligt kursplanen, så kunde man inte få "spets". Man måste brodera ut lite med saker som egentligen inte hörde till saken. Och man måste avslöja lite om sin egen smak eller sina egna åsikter. Det där kunde jag först inte förlika mig med. Jag tyckte, att det var fullständigt likgiltigt vad lilla jag tyckte om de stora betydelsefulla vägvisarna/mästartänkarna/lärofäderna. Vad kunde lilla jag tillföra? Skulle jag kunna ha något viktigt att komma med? Löjligt. Befängt. Eller för att använda ett ord som är lite "inne" just nu: grandiost! Ja, och så kunde man då få "spets" om man visade, att man hade läst något utöver kursplanen. Det behövde inte vara särskilt relevant. Huvudsaken var, att man visade sig lite beläst.

Och nu sitter jag här och bloggar. Jag har svårt för att fördjupa mig i en enda sak en längre stund - jag vill gärna ut på sidospår (Det kallas med ett finare begrepp "lateralt tänkande") - och jag blir ofta personlig. Skulle jag kunna få "spets" nu? Det kan man ju tycka. Men jag vet inte. Det där med betygsättning verkar ofta vara rena lotteriet. (Det räcker att du går in på Bloggportalen för att få det bekräftat. Den betygsättningen är ju som ett dåligt skämt.)