Dylan x 2

När jag var ung - jag minns inte längre så noga - kanske när jag var så där 19-20 år, fick jag den här boken av min äldste bror:

Ungefär samtidigt som jag fick denna bok, lyssnade min mor ibland på skivor där diktare läste egna dikter. Jag minns, att det ofta lät förskräckligt. Karin Boyes överdramatiska stil stod jag inte ut med och Erik Blomberg var hopplöst tråkig att lyssna på. Jag var nästan beredd att aldrig, aldrig mera lyssna när diktare läser egna dikter.

Många, många år senare fick jag - som väl var - den här plattan av en bekant från Kanada:

Jim Norton läser valda stycken ur Joyces "Ulysses" och "Finnegans Wake". De lämnar jag nu därhän. Det mest intressanta i detta sammanhang är att här läser Dylan Thomas själv en novell och tre dikter. Så magnifikt och oemotståndligt. Han läser bl.a. denna dikt och jag associerar till Björn Ranelid och Bob Dylan. Så här kunde det kanske ha låtit om Björn skulle ha läst in några av Bobs dikter. Jag kan inte heller låta bli att tänka på Bob Dylans absurd-surrealistiska period vid mitten av 60-talet. Den här makalösa Dylan (Thomas)-dikten skulle kunna ha skrivits av (Bob) Dylan då, tänker jag.