Vincents sista dagar

En liten tunn bok som väcker en hel del känslor. C:a 70 sidor om 70 dagar i ett mycket märkligt liv. Det mesta av innehållet är brev från Vincent van Gogh till hans bror Theo.

Nu är jag ingen psykoanalytiker, men inte kunde jag utläsa av dessa brev att Vincent skulle ta livet av sig. Antagligen var det hans melankoliska sinnelag som var skurken i dramat. Men samtidigt... Han skriver att han har en oerhörd energi och makalös skaparkraft dessa sista dagar. "På 70 dagar målade han mer än 70 stora oljemålningar, mer än en tavla om dagen. (...) Flera av hans främsta mästerverk tillkom under denna slutspurt i konstnärskapet. En av hans mest kända tavlor, Sädesfält med kråkor, tillhörde förmodligen det allra sista han målade." (s. 77 - ur Peter Glas' lysande efterord).

För mig är Vincent van Gogh den störste bland målare. Han kunde som ingen annan förmedla starka känslor med grova - skenbart slarviga - penseldrag. Man kan inte förhålla sig likgiltig inför hans konst. Hans tavlor berör. Det är mer än vad man kan säga om en del andra stora namn i konsthistorien. Picasso har t.ex. aldrig rört mig i ryggen. Hans konst säger mig ingenting. Men van Gogh kan få mig att skaka, darra, svettas, frysa... Det är därför med en viss ledsnad jag måste konstatera att dessa brev inte leder mig så hemskt mycket djupare in i denne mästares psyke - därför att de mest handlar om skäligen triviala saker. De är ofta vädjanden till brodern Theo om mera pengar, mera färg m.m. och så varma hälsningar till svägerskan och brorsonen - när de inte handlar om nya målningar han tänker göra. Gåtan Vincent förblir en gåta. Men hans målningar talar!