Strålande solo

En nödvändig ägodel. En stor stämningsskapare. Ett exempel på genialt mästerskap.

Vad skall jag skriva om detta dubbelalbum? Finns det ord att beskriva något så oerhört musikaliskt vackert? Det blir ungefär som att i ord beskriva en fantastiskt vacker solnedgång. Orden kan inte skapa en rättvis bild.

Jag minns första gången jag hörde första sidan av detta verk. (Första delen, på c:a 26 minuter, av konserten den 24 januari 1975.) Det måste ha varit någon gång i början av 80-talet som jag gjorde det. Det var omedelbar kapitulation. Något så egensinnigt och gripande och känsloladdat och skickligt och genreöverskridande hade jag aldrig tidigare hört. Att sätta en etikett på den här musiken känns fjantigt, infantilt, obegåvat, inskränkt etc. Tänk att bara sätta sig ned vid en flygel och improvisera fram något som detta! Jag tror jag skulle kunna ge bort hela min skivsamling bara för att kunna spela som Keith Jarrett gjorde i Köln den 24 januari 1975.

Kom också ihåg att hans karriär tog fart hos Miles Davis. Denne Miles hade otvivelaktigt en makalös förmåga att samla stora begåvningar runt sig.