Lee Clayton - orättvist förbisedd

Den här mannen borde banne mig vara mycket mera känd än vad han är: Lee Clayton. Ända sedan jag hörde hans album "Naked child" första gången i början av 80-talet har jag tyckt att han var bra. Det albumet innehåller en del låtar som skulle kunna göra många singers/songwriters avundsjuka. Att betygsättarna i allmusic bara ger den tre stjärnor av fem möjliga är negligerbart. Den betygsättningen är stundtals rent uppåt väggarna galen. Fast å andra sidan är jag inte beredd att gå lika långt som en av mina musikdiggande kollegor en gång gjorde: han påstod, att Lee Clayton ibland var bättre än Bruce Springsteen. Det var väl att ta i, men visst hade Lee Clayton hittat ett bra grepp. Här är det måhända en mera rättvis bedömning.

Att kalla stilen "outlaw country" eller "progressive country" är inte helt stolligt. Det ger en liten fingervisning om hur det kan låta. Det är lite countryrock med stämning av världsvan tuffing som har något viktigt att berätta. Det verkar dock vara lögn i helsike att hitta texterna till hans låtar på internet, men jag hävdar: de är värda att studera. Det skulle kunna ha blivit patetiskt och löjligt med en macho countrysångare som sjunger "I ride alone" eller "If I can do it (so can you)", men det blir aldrig vare sig det ena eller det andra. Det känns äkta. Man tror på varje ord han sjunger. Han verkar vara en person man kan lita på när stormen drar fram.