Omvänd Skytte

Om jag hade haft möjlighet att inte bli avbruten under mitt läsande, så hade jag säkert läst den här boken i ett enda sträck. Ty så flyhänt är den skriven, så lättsmält är den att läsa.

Det går inte att förneka, att Göran Skytte kan konsten att skriva. Det hedrar honom att han inte utnyttjat den begåvningen till att tjäna storkovan på simpla kriminalromaner.

Jag kan tycka, att det är intressant att läsa Göran Greiders krönikor ibland. Och de båda Göran påminner en aning om varandra. Båda är bombastiska, de tar plats och märks och har mycket bestämda åsikter. Göran Skytte har jag haft dålig koll på sedan han hade TV-serien där han intervjuade kända personer i en timme åt gången. Att han skriver för "Svenskan" är jag måttligt förtjust i. Politiskt sett står jag klart närmare Greider. Ändå har jag svårt för att helt hålla med Greider här.

Jag tycker att Greider överdramatiserar en aning. Så himla vänstervriden tycker väl inte Skytte att Svenska kyrkan är. Så himla aktiefixerad är väl ändå inte Skytte.

Nåväl, det som gör den här boken så läsvärd och intressant är skildringen av en vilsen vuxen mans väg till den kristna tron. Göran Skyttes väg dit påminner lite om min egen väg dit. "Little by little, bit by bit", kan man säga. Skytte blev inte slagen i huvudet med en påk som Gud höll i. Det blev inte jag heller. Tron har smugit sig sakta fram, som en vig indian. Det är starkt att läsa om Skyttes knaggliga väg; jag hade inte väntat mig en så pass öppenhjärtlig beskrivning. Skytte verkar vara en riktigt trevlig figur - om man skall döma av boken. Jag har tidigare tyckt att han var en odräglig besserwisser. Den ståndpunkten har jag fått revidera. Han skildrar ju hur han, långtifrån besserwissrig, har kastats hit och dit mellan tro och tvivel - och nu är han kristen och troende "på riktigt".

Detta med att erkänna sin kristna tro som känd intellektuell kan inte ha varit lätt. Det kan även Göran Greider intyga. I intellektuella kretsar kan det uppfattas som "fnoskigt" och "knäppt". En del undrar om man helt har tappat omdömet. Och visst, jag kan erkänna att jag har sett en del konstigt beteende hos starkt troende kristna.

Jag har t.ex. svårt att se mig själv stående med uppåtvända handflator och blundande lovsjunga för full hals. Den där hänryckningen känns främmande för mig. Då kanske någon hävdar, att jag inte tror tillräckligt starkt. Ursäkta, men vem avgör det? Är det inte upp till mig att bedöma styrkan i min tro? Måste "den sanna tron" - vad nu det är - ta sig uttryck i fullständig hänryckning och kanske t.o.m. tungomålstalande? Är jag en sämre kristen om jag inte hamnar i extas? Nej, så tror inte jag. Och jag vill inte ha mig något skrivet på näsan. Då sparkar jag bakut.